Förra torsdagen gick vi enligt den franska revolutionskalendern in i månaden brumaire – dimmans och höstdisets månad. Det är tack vare Karl Marx förmodligen den kändaste av alla de revolutionära månaderna, i konkurrens med thermidor och germinal. Den 18 brumaire år åtta, eller 1799, genomförde den korsikanske generalen Napoleon Bonaparte en kupp mot direktoriet som hade styrt Frankrike sedan revolutionen, och inledde därmed det första kejsardömet. När hans borson Louis-Napoleon, eller ”Napoleon III”, år 1852, efter flera års maktkamp i efterdyningarna av revolutionen 1848, upprepade bedriften och lät utropa sig till kejsare över det andra franska kejsardömet beskrev Marx det som en farsartad imitation av den tragedi som den ursprungliga kuppen hade utgjort.
I dag har det blivit populärt att beskriva stämningarna i dagens USA som ”förrevolutionära”. Det finns också mycket i det samtida amerikanska samhället som påminner om den andra franska republikens sista månader.
Louis-Napoleon, eller Napoleon III, brorson till den ursprunglige kejsaren valdes till fransk president 1848. Fyra år senare genomförde han en statskupp och utropade sig till envåldshärskare. Målning av Franz Xaver Winterhalter.
I Louis Bonapartes adertonde Brumaire beskriver Marx hur revolutionen 1848 rörde sig nedifrån och upp: till skillnad från revolutionen 1789 började den som ett proletärt uppror för att sedan tas över av borgerligheten, som i sin tur lät avskaffa demokratin och återupprätta kejsardömet. 1848 hade Louis Bonaparte valts till president av en fransk befolkning som för första gången getts allmän rösträtt. Fyra år senare genomförde han en statskupp stödd på delar av borgerligheten, militären och det parisiska ”lumpproletariatet”, det vill säga ”vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lump-samlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare”. Men framför allt stöddes han av reaktionära och kontrarevolutionära småbönder. Denna koalition hjälpte till att krossa den kortlivade andra republiken som hade upprättats av Paris proletärer sommaren 1848, och såg till att Louis Bonaparte kunde återkomma från sin exil och återinföra enväldet. Det skulle dröja till nederlaget mot Preussen 1870 och Pariskommunen innan det föll.
Sedan Donald Tump valdes till president 2016 av en brokig allians av vita över-, medel- och arbetarklassväljare, evangelikala kristna och höger-extrema har USA befunnit sig i politisk jäsning av ett slag som påminner om den andra republikens Frankrike. Den gångna sommarens protester mot rasistiskt polisvåld har på sina håll lett till scener som enligt vissa förebådar ett inbördeskrig. Varningarna om demokratins förestående avskaffande har duggat tätt på ledar-sidor och i nyhetsprogram, ibland med rätta, ofta inte. Demokratiska normer ska ha eroderats, säkerhetsbarriärer underminerats. Analyser av presidentens ledarstil och politiska habitus har försökt göra gällande att han är fascist. Sådana diskussioner har sällan varit särskilt givande, särskilt som de ofta utmynnar i slutsatsen att en ”folkfront” med det Demokratiska partiet i täten måste bildas för att försvara den demokratiska ordningen. Hittills förgäves har mer eller mindre hysteriska kommentatorer försökt identifiera Trumps ”riksdagshusbrand”, det vill säga den förevändning med vilken han skulle låta avskaffa demokratin.
Men i takt med att valet närmat sig har allt fler signaler kommit som tyder på att Trump inte har för avsikt erkänna en valförlust. Den tydligaste sådana var i den första valdebatten mellan honom och Demokraternas kandidat Joe Biden, när Trump på en rak fråga vägrade försäkra att han skulle respektera en eventuell förlust. Precis som Louis Bonaparte på sin tid utger sig Trump för att försvara vanliga medborgare från ”anarkister” som sår skräck och oordning omkring sig, och i det är han uppenbarligen beredd att gå långt. Men om Louis Bonaparte avsåg Paris proletärer och vissa misshagliga borgerliga profiler är det i Trumps fall vänstern som är måltavlan. Till skillnad från 1800-talets franska klasstrider är det ett klasskrig maskerat till kulturkrig som pågår i dagens USA.
En militärhelikopter flyger över Vita huset den 2 oktober. Foto: Manuel Balce Ceneta/AP/TT.
Den allt mer utbredda identitetspolitiska ”woke”-ideologin, som ibland kan anta rent inkvisatoriska drag, har i Trump-högerns värld blåsts upp till ett existentiellt hot på nivå med världskommunismen och islamistisk terrorism. Sedan valrörelsen drog igång har Trumps kampanj hävdat att vänstern – i extremt bred bemärkelse, från antifa och den faktiska vänstern kring Bernie Sanders via Black lives matter till det Demokratiska etablissemanget runt Joe Biden – i princip kommer att införa en marxistisk diktatur om Trump inte väljs om.
”De vill förbjuda er från att välja vilken skola era barn ska gå i, fastän de skriver in sina egna i landets bästa privatskolor. De vill öppna gränserna medan de själva bor bakom övervakade murar i världens rikaste stadsdelar. De vill strypa finansieringen av polisen samtidigt som de själva håller sig med beväpnade säkerhetsvakter. I november måste vi en gång för alla göra oss av med denna politiska klass som har misslyckats över hela linjen”, sade Trump i sitt linjetal på Republikanernas partikonvent i slutet av augusti.
Som journalisten Thomas Frank har påpekat ligger det ett korn av sanning i Trumps ord. Det faktum att ”woke”-ideologin omfamnas av de ekonomiskt och kulturellt mest välbeställda medborgarna gör att kulturkriget mellan progressiva och konservativa värderingar också präglas av en klassdynamik. Det är den välbeställda kulturella över- och medelklassens dubbelmoral som driver en stor del amerikaner till vansinne. Frank framhåller en t-shirt från Dior för 860 dollar med budskapet ”We should all be feminists” som ett nästan övertydligt exempel på fenomenet. Det faktum att denna upplysta elit också hatar Trump ur bottnen av sina hjärtan har en katalyserande effekt, enligt honom, eftersom den gör att stödet för presidenten bara ökar:
”Hatet som de riktar mot honom gör inte Trump till en bra president – han är objektivt sett avskyvärd som sådan –, men det gör det möjligt för honom att samla bakom sig miljontals människor som annars hade hållit sig borta från en clown av hans typ.”
Sommarens protester och Trumps alarmistiska retorik har också fått vapenförsäljningen att skjuta i höjden. På ett år har vissa typer av vapen och stridsutrustning ökat tjugofalt. Det sker visserligen regelbundet i USA när politiker som anses vara fientliga till rätten att bära vapen väljs till ämbeten. Till exempel skedde det efter Barack Obamas första valseger. Den här gången är orsaken dock inte bara att Demokraterna enligt opinionsundersökningarna ser ut att vara på väg att ta tillbaka makten – oavsett vem som vinner väntas det blir oro på gatorna. Och inför utsikterna av nya massprotester, vandalism och allmän anarki är det inte omöjligt att en del av den konservativa väljarkåren i likhet med Paris borgerskap kommer att utropa: ”hellre en ända med förskräckelse, än en förskräckelse utan ända!”
Det scenario som troligast skulle kunna leda till oroligheter och den typ av kuppförsök som många oroar sig för är att det dröjer innan det definitiva valresultatet presenteras. Eftersom pandemin har tvingat många att poströsta kommer ett osedvanligt stort antal röster att räknas sent. Det lär göra att det drar ut på tiden innan det definitiva resultatet fastställs och kan sannolikt göra att valresultatet ändras sent i viktiga vågmästarstater. Att Donald Trump inte skulle acceptera att förlora en ledning ett dygn eller mer efter att de första resultaten kommit in är inte svårt att föreställa sig. Speciellt som han kommer att sitta kvar vid makten i tre månader innan han måste lämna Vita huset.
Beväpnade Trump-supportrar utanför delstatsparlamentet i Salem, Oregon den 7 september. Foto: Andrew Selsky/AP/TT.
Om Trump till viss del påminner om Louis Bonaparte får Joe Biden sägas representera ”ordningens parti”, det vill säga det konservativa parti, med namnkunniga och uppburna profiler som Alexis de Tocqueville, Adolphe Thiers, François Guizot och Victor Hugo, som bildades efter revolutionen 1848 och som motsatte sig Bonapartes presidentskap. Demokraterna säger sig i årets valrörelse stå för förnuft och tolerans. Joe Biden har gjort kampen till en om ”nationens själ”, i vilken han representerar ordning, omtänksamhet och upplysning mot Trumps kaos, hat och obskurantism. Demokraterna skryter numera även med att de går till val på den mest progressiva plattformen i USA:s historia.
Men Biden är en märklig representant för detta ”omtänksamma” och socialt ansvarstagande parti. Hans politiska karriär har i stort sett sammanfallit med den nyliberala kontrarevolutionen – om makarna Clinton ofta anses vara de mest emblematiska representanterna för den nyliberala omstöpningen av det Demokratiska partiet är Biden förmodligen den viktigaste pådrivaren av den utvecklingen. I den nyligen utkomna boken Yesterday’s man: The case against Joe Biden tecknar journalisten Branko Marcetic ett allt annat än smickrande porträtt av Demokraternas kandidat. Biden har princip stått på fel sida i varje avgörande politisk fråga under sin livstid och har haft en nästan chockerande destruktiv inverkan på USA:s politik och samhälle.
Biden valdes in i kongressen 1972. Inledningsvis höll han en relativt progressiv linje i New Deal-traditionen och engagerade sig i frågor om fattigdom och miljöförstörelse. Men redan i sitt första senatsval beskrevs han som ”mer konservativ än sin republikanske motståndare”. Den attityden skulle komma att bli hans signum. När den ideologiska strömkantringen började i svallvågorna av oljekrisen och stagflationen i mitten av 1970–talet tog Biden genast täten. Han blev tidigt övertygad om behovet av att balansera statens budget, vilket naturligtvis innebar nedskärningar i sociala utgifter. När Ronald Reagan valdes till president 1980 uppgav Biden att han kände sig befryndad med den ultrakonservative nattväktarstatsliberalen och hjälpte genast Republikanerna att sänka skatterna för de rikaste.
Biden (längst bak till vänster) väntar på att få skaka den nyliberale presidenten Ronald Reagans hand den 2 november 1983. Biden hjälpte Republikanerna att få igenom flera viktiga lagförslag. Foto: Barry Thumma/AP/TT.
För en politiker som anses ha särskilt goda relationer med svarta och andra minoriteter har Biden ett frånstötande CV. I frågan om desegregering var han en så högljudd motståndare till att låta skjutsa svarta elever med buss till skolor att till och med en Ku Klux Klan-ledare tyckte att han gick för långt. När crack-epidemin bröt ut på 1980-talet blev han en förespråkare för den mest hårdhänta linjen: langare skulle behandlas som mördare och straffen chockhöjas.
Tillsammans med den ökände sydstatsrasisten Strom Thurmond drev han 1984 igenom en lag som bland annat sänkte straffmyndighetsåldern från 16 till 15 år och satte satte samma straff för innehav av fem gram crack som för av innehav av ett halvt kilo kokain. Särskilt kontroversiella delar, såsom återinförandet av dödsstraff för federala brott, röstades ned. Lagen beskrevs som en ”dömningsmaskin” av kritiker. Ett år efter att den antagits hade antalet fängelseinterner växt med 32 procent och flera fängelser blivit överfulla. En stor majoritet av de nya internerna var svarta. När högsta domstolen 2005 förklarade lagen grundlagsvidrig ångrade Biden att han sponsrat den.
På 1990-talet ledde han ett chockerande lätt utskottsförhör med den ultrakonservative och sexbrottsanklagade domaren Clarence Thomas, röstade för frihandelsavtalet NAFTA och uppmuntrade Bill Clinton att lägga fram den mest åtstramande budgeten sedan 1960-talet. 1996 stödde han ett förslag på att slakta välfärdssystemet, med resultatet att antalet amerikaner i djup fattigdom nio år senare hade ökat till över två miljoner. 20 år senare hade antalet familjer som lever på mindre än två dollar om dagen fördubblats. ”I västra och södra USA försvann i princip det sociala skyddsnätet”, skriver Marcetic. Bidens i princip enda hedervärda handling under dessa årtionden var kritiken mot Reagans stöd till Sydafrikas apartheid-regering.
President Donald Trump deltar i en militär briefing i Pyeongtaek i Sydkorea den 7 november 2017. Foto: Andrew Harnik/AP/TT.
Den fråga som fläckat Bidens rykte mest är paradoxalt nog också den som ger honom ett visst övertag över Trump: hans agerande i utrikespolitiken. Biden har stött i princip varenda invasion och attack som USA stått för under hans tid i kongressen, från Mellanamerika till Persiska viken. Efter 11 september ville han gå längre i övervakningen av de egna medborgarna än vad George W. Bushs Patriot Act gjorde. Inför Irakkriget höll han återigen uppseendeväckande milda förhör med befälhavare och gav Bushs invasionsplaner sitt fulla stöd. Enligt Marcetic var det i själva verket Biden som gav Bush idén att sälja in kriget till folket genom att koppla terrorguppen Al-Qaida till Irak, trots att det inte fanns något samband. Bidens roll i invasionen har i efterhand fått honom att framstå som en politiker med särdeles mycket blod på händerna.
Detta gör att talet om en förestående kupp från Donald Trump framstår som ännu mer verklighetsfrånvänt. Trump må, liksom alla högerpopulister, ha stöd av anställda inom armén och polisen. Men i Pentagon är han förmodligen hatad bakom sin rygg. Hans vallöfte att hålla USA utanför nya krig är ett av få han faktiskt hållit och hans upprepade brist på respekt för stupade amerikanska soldater kan inte upplevas som annat än blasfemiskt i militärcirklar. På denna punkt har Trump presidentskap varit bra för världen. Att han skulle kunna få militärens stöd för en kupp framstår därför som osannolikt.
Joe Biden däremot kan nog vänta sig stöd från Pentagon för både det ena och andra företaget, även om det handlar om att stoppa Trump. Efter en eventuell Demokratisk valseger kommer det amerikanska imperiet att vara ”back in business”, vilket omvärlden snabbt lär bli varse. I fråga om militär förankring är det snarare Biden som är Louis Bonaparte – om det är någon som kommer att kunna genomföra en kupp så är det han.
Men om varningarna för en statskupp eller ett inbördeskrig framstår som överdrivna finns risken att Republikanerna, i händelse av ett jämnt resultat, stjäl segern på laglig väg via domstolarna. Som statsvetaren Corey Robin har skrivit är ideologin i Trumps Republikanska parti inte fascism eller auktoritarism, utan vad han kallar ”gonzo-konstitutionalism”. Det är ett demografiskt döende parti som är helt beroende av de tre mest odemokratiska institutionerna i landet för att kunna vinna makten: elektorskollegiet, senaten och högsta domstolen. Så sent som i måndags stärkte partiet dessutom sin makt över den senare när kongressen antog den ultrakonservativa Amy Coney Barrett som den bortgångna domaren Ruth Bader Ginsburgs ersättare i högsta domstolen. Det innebär att tre av domstolens nuvarande nio domare var med och arbetade för Republikanerna i fallet Bush mot Gore, som ledde till att omräkningen av rösterna i Florida i presidentvalet år 2000 avbröts och segern gavs till George W. Bush. Det har således hänt förut.
Vicepresident Joe Biden hälsar på amerikanska soldater i Camp Victory i Iraks huvudstad Bagdad den 13 januari 2011. Biden, vars son Beau tjänstgjorde i Irak innan han dog av hjärncancer den 2015, spelade en nyckelroll i upptakten till Irakkriget. Foto: Maya Alleruzzo/AP/TT.
Om Biden vinner, vilket mätningarna pekar på, vore det en seger för få utom möjligtvis en phyrrusseger för klimatet. Marcetic drar slutsatsen att Biden inte är en dålig eller ond människa. ”Men han är en person som på grund av de politiska, sociala och historiska krafter som formade hans liv, gjorde val och drog politiska lärdomar som inte bara gör honom illa lämpad att bekämpa Trumpismen, utan också fick honom att skapa just de omständigheter som gjorde att Trump vann från första början.” Det andra ledet stämmer utan tvivel. Men tanken att en vänsterpopulist som Bernie Sanders skulle ha en bättre chans mot Donald Trump underskattar nog styrkan i den antisocialistiska ideologin som genomsyrar USA. Biden som alltid utmålat sig som en representant för vanliga (läs vita) medelklassmänniskor i motsats till ”särintressen” som minoritetsgrupper, har förmodligen lättare att locka över de vita arbetarklassväljare i vågmästarstater som gav Trump segern 2016 än många andra. Enligt opinionsmätningar har han redan gjort det i vissa nyckelstater, samtidigt som han också vunnit över pensionärerna – den överlägset viktigaste väljargruppen.
Men Marcetic varning stannar inte där. Enligt honom utgör Biden ett hot även om han skulle vinna. ”Även om Biden lyckas besegra Trump är det mycket möjligt att hans presidentskap ger upphov till någon mycket värre.” På grund av Bidens benägenhet att inspireras av högern och söka kompromisser över partigränsen hävdar han att det är möjligt att Biden för USA ännu längre ned för den högerextrema vägen än till och med Trump.
