Ett kalhygge i Vietnam och ett i Västerbotten. Förmodligen få som närmar sig jämförelsen, men Sara Lidman var onekligen en av dem. Och för den Sara Lidman som skildras i Gunilla Breskys nya dokumentär Sara med allt sitt väsen, är likheten central för den identitet som skulle komma att göra henne till en röst för Västerbotten – ja kanske för hela Sverige – med sitt Jernbaneepos om koloniseringen av Norrland och ett engagemang som sträckte sig djupt ned i Svappavaaras gruvor och vidare ut i världen.
I föräldrarnas hus i Missenträsk, dit hon flyttade tillbaka 1975, skrev hon utöver sina romaner också dagbok, med ett världssamvete som rymde de kamper som kanske bäst definierade tiden; Vietnam, apartheidregimen i Sydafrika och gruvstrejkerna hemmavid, riktad både utåt och inåt som en västerbottnisk Maja Ekelöf, om den senare bara hade fått ägna sig åt skrivandet.
Det är här Sara med allt sitt väsen stannar.
I Lidmans tankegods, som rymmer skogarna och den provinsiella tillvaron, den egna bildningsresan, arbetarrörelsen och klassperspektivet förstås. Filmen saknar såväl dokumentärtraditionell voice-over som intervjuer med kollegor, släktingar och barndomsvänner. I stället håller sig Breskys skildring så nära språket och rösten det bara går; citat från Lidmans böcker, upplästa dagboksanteckningar, bilder på manus med anteckningar i marginalen. I otaliga glidningar och zoomningar tillåts publiken betrakta författarinnan lite bakifrån – som om man smyger sig på – så nära intill att kontexten, liksom narrativ och kronologi, förskjuts. Sara vid fönstret, Sara vid skrivbordet, Saras fingrar på skrivmaskinens tangenter.
I otaliga glidningar och zoomningar tillåts publiken betrakta författarinnan lite bakifrån – som om man smyger sig på – så nära intill att kontexten, liksom narrativ och kronologi, förskjuts. Sara vid fönstret, Sara vid skrivbordet, Saras fingrar på skrivmaskinens tangenter
På så vis närmar sig filmen Sara Lidmans ensliga längtan efter kärlek i ett hem där klockor placeras i varje rum för att fylla den stundtals påträngande tystnaden och dröjer sig kvar vid hennes förluster och brister, älskare, vänner, föräldrar, men också vid de ljusglimtar som hör existensen till; en klar morgon, en förälskelse, en politisk övertygelse.
Det är vackert förstås, att få befinna sig i ett tillstånd av det lidmanska språket till bilder av Västerbottens snötyngda granar. Men de många sekvenserna av dramatiserad dokumentär distanserar stundtals publiken och kan kännas något omotiverat. Tonsättningen, i komposition av Johan Ramström och framförd av Norrlandsoperans symfoniorkester, skänker en stämningsfullhet som ger filmen ytterligare mättnad, på gott och ont.
Sara med allt sitt väsen verkar i en helt annan tid än den som Sara Lidman lämnade med sin bortgång för femton år sedan, men brännpunkterna är likväl desamma.
”Jag uppmanar Sverige att lyssna till dessa unga människor – som vet att om vi fortsätter att ödelägga naturen som vi nu gör – så kommer det inte att finnas något land för barnen”, säger Sara Lidman, och filmen upprättar på så vis ett möte med en politisk idévärld som vi kanske behöver mer än någonsin.