Kultur

Wirtén gör en selektiv analys av den svenska EU-relationen

Per Wirténs journalistiska karriär har bestått av en oförtröttlig kamp för EU, mot kritiker från såväl höger som vänster. Foto: Sofia Runarsdotter/Albert Bonniers förlag.

Per Wirtén återvänder i en ny bok till sitt litterära levnadskall, EU. Problemet är att han bortser från hur viktig nyliberalismen har varit sedan gemenskapens grundande.

Kultur

Per Wirtén är förmodligen den svenska vänsterns mest namnkunniga EU-federalist. Hans två senaste böcker har behandlat unionen utifrån olika synvinklar, och när nu den tredje utkommer bildar de tillsammans vad han kallar en oplanerad trilogi. Totalt är det hans fjärde bok som explicit handlar om EU.

Titeln, Mitt hemland: ett utanförskaps­område, antyder vilket perspektiv som intas denna gång: det handlar om svenskarnas minst sagt reserverade inställning till unionen. Bokens upprinnelse är den tvärsäkra stämning som spreds i landet när regeringen förra våren meddelade att Sverige skulle gå sin egen väg genom pandemin. För en internationalist och Europavän som Wirtén tycks upplevelsen ha antagit närmast orwellska dimensioner. Boken pendlar mellan hans oroliga dagboksliknande betraktelser av livet i ett nedstängt Sverige och skildringar av den svenska Europadebattens vågrörelser de senaste 70 åren.

Wirtén beskriver hur den svenska avsaknaden av en direkt upplevelse av andra världskriget gjorde att tanken på ett enat Europa som fredsprojekt aldrig slog rot på våra breddgrader. I stället präglades den socialdemokratiska skepsisen inför gemenskapen av ett ideologiskt motstånd mot vad som har kallats de fyra k:na: karteller, kapitalism, konservatism och katolicism. EG:s kärnländer uppfattades nämligen som reaktionära bromsklossar för det svenska moderniseringsprojektet. Detta fick Tage Erlander att säga nej till ett inträde med argumentet att Sverige behövde värna sitt ”välfärdspolitiska självbestämmande”.

Wirtén visar hur efterdyningarna av Europadebatten på 70-talet – då Olof Palme övergav frågan om EG-medlemskap eftersom det äventyrade den svenska neutraliteten – ledde till en revidering av historien. Nu suddades den socialistiska och antinazistiska delen av den tidiga Europarörelsen ut. I stället framställdes gemenskapen som ett ”kapitalistiskt och byråkratiskt elitprojekt för att frigöra marknadskrafterna”. Det blev därför naturligt för den svenska högern att plocka upp Europamanteln under 80-talet.

Här glömmer Wirtén dock något viktigt. För om det är något som har förträngts så är det den tongivande nyliberala strömningen i Europarörelsen. Nyliberalismens fader Friedrich Hayek var federalist och skrev vid krigsutbrottet en essä om mellanstatlig federation som har beskrivits som en ”ritning” för det moderna EU. De fyra friheterna i Romfördraget utformades av den tyske nyliberalen Hans von der Groeben, och EU-domstolens överhöghet över nationell rätt var nyliberalen Ernst-Joachim Mestmäckers påfund. Om EG inte fungerade på nyliberalt vis berodde det bara på att Romfördraget inte implementerades till fullo förrän i slutet av 80-talet. Då kunde den tyske nyliberalen Hans Willgerodt nöjt konstatera att EG först hade omöjliggjort kommunism i Europa, och nu också socialdemokratin.

Inget av detta nämns i Wirténs bok. Det gör att synen på EU som ett i grunden marknadsliberalt projekt framstår som en konspirationsteori från yttervänstern. Wirténs Europavurm förleder honom i stället till den typ av idealiserad historieskrivning som är alltför vanlig. Till exempel hävdar han att diktaturens Portugal gick med i frihandelssamarbetet EFTA eftersom en sådan regim var portförbjuden i EG. Detta är en seglivad myt. Som ny forskning visat spelade demokratin en för­svinnande liten roll i det tidiga Europa­sam­arbetet. Till exempel var Francos Spanien på vippen att släppas in i värmen på 60-talet, innan Nederländerna lade in sitt veto.

Det var just de ickedemokratiska dragen i den tidiga gemenskapen som lockade nyliberalerna till projektet, även om många förblev motståndare. Att Wirtén inte tycks medveten om denna historia förklarar varför han efter 90-talskrisen valde att rösta för ett inträde, trots att det var i och med Maastrichtfördraget som EU:s nyliberala aspekter till slut grundlagsfästes och den ekonomiska tvångströjan surrades fast runt medlemsländerna.

Det går att sympatisera med mycket i Wirténs bok. Inte minst hans olust inför den svenska självtillräckligheten och det nästan aggressiva ointresse som många har inför de närmaste grannländerna, till förmån för diverse anglosaxiska kulturer. Och till skillnad från många svenska EU-vänner med hjärtat till vänster är han i alla fall konsekvent: Wirtén är federalist och vill i förlängningen se ett Europas förenta stater. Oavsett vad man tycker om det är det en position som är ideologiskt försvarbar från vänster: det är nämligen EU:s nuvarande limbostruktur med nationella befogenheter å ena sidan, och överstatlig och ickedemokratisk makt över hela politikområden å den andra, som är mest konform med nyliberal federalism. Men vad är det då egentligen som är så mycket bättre med en federal EU-stat?

Wirténs federalism är i grunden moraliskt motiverad. Likt EU:s hovfilosof Jürgen Habermas ser han den europeiska kolonialismen och Förintelsen som arvssynder som bara en enhetlig, federal europeisk stat tycks kunna gottgöra. Frågan som blir hängande är dock varför en ny federal stat inte skulle ge upphov till en ny nationalism, kapabel att böjas i alla möjliga aggressiva riktningar. Varför skulle en europeisk nation, som första i historien, vara immun mot det?

Det är hög tid att EU-frågan förs upp till debatt även i det här landet, och Wirtén har gjort mer än någon annan för att få till stånd en sådan. Men alla korten måste först ligga på bordet.

  • bokrecension
  • EU

Kultur