Medan jag ser filmen om Tove Jansson kan jag inte låta bli att tänka på den uppsjö av biografiska filmer över nationalskatter på båda sidor av Östersjön som passerat de senaste åren. Finska Helene (2020) och Tom of Finland (2017) om konstnärerna Helene Schjerfbeck och Touko Laaksonen, och på den svenska sidan filmerna om Ted Gärdestad (2018), Björn Borg (2017), Astrid Lindgren (2018) och Monica Zetterlund (2013), för att nämna några. Nästan alltid blir resultatet konventionellt, och med några få undantag även slätstruket.

Biografiska filmer över verkliga personer brukar ha en tendens, som inte dokumentärer om kända personer behöver dras med i samma utsträckning, att hemfalla åt kraven från den föreställda publikens behov av en konventionell dramaturgisk kurva – och därför också skildra den del av personens liv som går i linje med en sådan kurva. Det mest intressanta brukar pågå utanför själva biografen, i den obligatoriska diskussionen om autofiktionen och konsten. Hur kan man berätta om en persons sår, när anhöriga fortfarande är i livet (Unga Astrid), eller orientera sig som filmskapare i en känd persons skandaler, som i dramaserien Det mest förbjudna (2016) om författaren Kerstin Thorvall? Men några sådana diskussioner eller kritiska uttalanden har, åtminstone än så länge, inte följt i spåren av Tove. I stället har den blivit publiksuccé i grannlandet i öster, och utsetts till Finlands Oscars­bidrag. Av dessa anledningar bänkade jag mig framför Tove med något högre för­väntningar än vad jag annars brukar ha på biografiska spelfilmer.

Tove tar vid i det krigs­härjade 1940-talet då den blivande ikonen i smyg skisserar mumin­­teckningar i en, föga förvånande, sliten och kylig ateljé med högt i tak. Filmen följer Tove Jansson, klädsamt finurlig i Alma Pöystis tolkning, i drygt tio år, och det är som det brukar när det kommer till påkostad film om konstnärer: bohemiskt kokett och så där härligt relationsanarkistiskt frigjort. Hon kämpar på med sina målningar (som inte går så bra) och sina illustrationer (som går betydligt bättre) och stångas med acceptansen från fadern. Han är skulptör av den klassiska skolan, pekar på mumintrollen och fastslår att det där ju inte är konst. Publiken kan få lov att luta sig tillbaka i förvissningen om vad som väntar såväl mumin­trollen som deras skapare.

Det går bättre och bättre för Tove Jansson, och snart har hon till och med en rimlig lön. Men förutom att vara en framgångs­saga, är Tove i första hand en film om Jansson och hennes relationer. Den mjuka socialisten Atos Wirtanen (spelad av Shanti Roney på en mycket stapplande finlands­svenska), den excentriska teaterregissören Viveca Bandler (Krista Kosonen), som i klassiskt kulturmanssnitt leker med vår huvudpersons hjärta, och slutligen Tuulikki Pietilä (Joanna Haartti), som skulle komma att bli Janssons livskamrat under resten av livet. Alla tre, vilket kan glädja den trogna Jansson-läsaren, representerade i Muminvärlden (Snusmumriken, Vifslan, Too-ticki).

Några djupare motgångar eller konflikter lyser dock med sin frånvaro. Till och med frågan kring homosexualiteten, som ju avkriminaliserades i Finland först 1971, framstår som – med ett fåtal undantag – relativt oproblematisk. Frågan kring barnlitteraturens plats inom konstens fält fördjupas heller aldrig riktigt, även om filmen öppnar för frågeställningen. Den existentiella udd som Tove Jansson tillförde barnlitteraturen kan dessvärre inte appliceras på filmens bidrag till film­biografierna. Rädslan, såren och sorgen är filmen igenom liksom undanskuffade, snarare än sammanflätade med glädjen så som man känner igen det från de på samma gång melankoliska och levnadsglada mumintrollen.