Det kändes i luften att något var i görningen. Det var en fredag på kockutbildningen. Det var AMS-trams. Det var ”börja en yrkesutbildning eller bli av med a-kassan”. Det var vuxendagis. Det var Kriminalvårdsanstalt Lernia – men det var också som att vara i skolans samhörighet istället för arbetslöshetens ensamhet. Kortspel, skitsnack, flörtande och tillgång till ett kök vi bara kunde drömma om. Det var doften av nystulen ankleverpaté på knäckemackan, det var tysk smuggelöl i solen utanför Facundos lägenhet när vi skolkade för att kunna se fotbolls-vm 2002 – men det var också lärare som var mer intresserade av närvaro än att lära ut, Lernia som var mer intresserade av hur många elever de kunde trycka in (Arbetsförmedlingen betalade per elev) än något annat, det var köksmästare som inte klarade pressen på de riktiga restaurangerna och försökte överföra sin pennalism på ett gäng luttrade veteraner från massarbetslöshetens skyttegravar.
Vi var ett gäng som började samtidigt och utan att egentligen tänka med annat än magkänslan förändrade vi saker. Utbildningen var indelad i Grund och Påbyggnad. Grunden skulle städa och diska för påbyggnaden. Åtskillnad skulle skapas. Hierarki skulle gå i arv. Högst upp lärarna. Längst ner färskingarna. Vi satte stopp för det. Det var inga möten eller kravlistor eller mejl till rektorn. Det var: städa er egen skit, vi gör det inte. Varsågod, där är diskmaskinen.
Ledningen kände att något måste göras. Uppdelningen var helt på väg att försvinna. Stämningen var förändrad. Samtliga elever kallades till ett extrainsatt möte. En av lärarna berättade att de hade bestämt sig för att införa ett pris. De hade fått gratisknivar av en leverantör. Istället för att dessa skulle in i köket för alla att använda skulle en ensam elev vinna dem. Vi skulle tävla mot varandra. Vi kände piskan på våra kroppar där vi satt i stolarna och lyssnade, mer och mer kuvade. Vi skruvade på oss. En låda skulle sättas upp. Där kunde vi lämna förslag på vem som skulle få knivarna och vad priset skulle heta. Det var inte nog med att en av oss skulle upphöjas, vi uppmanades också att nominera varandra. Delta i vår egen splittring.
På väg därifrån var stämningen urusel. Tills en av kamraterna vände sig till mig och sa med övertydligt hög stämma:
”Johansson! Vem ska du föreslå till Stora Rövslickarpriset?”
Det var som att vända på en hand. Alla började storskratta, och bara sådär, genom ett skämt, visste vi att ingen skulle ta priset på allvar.