Okategoriserade 04 februari, 2004

En hel världs oas i fara

Vattnet, källan till liv. Området kring Amazonasfloden intar en särställning inte bara i Latin-amerika utan för hela världens fauna och syreproduktion. Men döden hotar runt hörnet – USA:s framtidsplaner betyder att glaciärerna kommer att fortsätta smälta, att faunan ödeläggs, och att kontrollen över vattnet blir av samma strategiska intresse som oljan.

AMAZONASFLODEN – Har ni sett någon bada ensam under vår båttur? frågar Luis, den gamle mannen med det fårade ansiktet.
– I Amazonasfloden är det livsfarligt att bada ensam på grund av strömmarna. Ner mot botten är floden som en våldsam gigantisk mixer. Ingen av er kommer levande ur djupet. Men dra in luften i era lungor, andas och om några dagar kommer ni att känna er som nya människor, avstressade och lugna. Amazonas är livet, ett liv som vi måste försvara.
Säger gamle Luis lyriskt med ett speciellt ansiktsuttryck som är svårt att tyda för turistgruppen. Ett tiotal meter från brasilianaren Pedros båt leker de rosa delfinerna i floden. Sex tusen biljoner kubikmeter vatten (fråga mig inte hur man skriver ut siffran med alla nollorna) strömmar förbi varje sekund. Papegojorna och de hundratals aporna som vi har sett stoja och skrika medan ormarna simmar undan för krokodilerna i träsket på ön Isla de los Micos, bekräftar Luis’ ord. Denna del av Latinamerika är som början på livet.

Men det är ett liv som är hotat av stormakterna. Den andra fasen av Plan Colombia har inletts och det innebär destabilisering av regionen och en nykolonialisering av Latinamerika, säger Kintto Lucas, ecuadoriansk skribent och IPS-reporter. Målsättningen för denna strategi är att lägga under sig Amazonas.
– I-länderna måste utveckla sin legitima dominans till det som är gängse i hela världen. De internationella miljökampanjerna som ser begränsningar i den nationella suveräniteten över Amazonasregionen är på väg att lämna en propagandistisk fas för att inleda en operationell fas. Denna kan definitivt inkludera militära interventioner i regionen, sa John Major, premiärminister i Storbritannien för några år sedan.
Venezuelas president Hugo Chávez hissade den 15 juni 2003 en varningsflagga i den brasilianska staden Manaus, i Amazonas’ hjärta, mot dessa världsledares ambitioner.
– Med hot om intervention försöker de underkänna våra folks suveränitet och lagarna som länderna i Latinamerika stiftar. Några försöker internationalisera Amazonas. Varning! dundrade Chávez i Manaus, detta är imperialismen i dess mest brutala uttryck.

Området kring floden, som översatt heter ”vatten som dånar”, är sedan flera år under uppmärksamhet från USA. Och de har sina motiv. Miljösituationen i världen är kritisk, menar Världsnaturfonden (WNF). Genomsnittstemperaturen ökade 1990-1997 med 0,1 grad.
Denna förändring kan medföra att 22 000 arter av fauna kan utrotas från jorden. 0,1 grad verkar inte mycket men har förödande konsekvenser för glaciärerna och de snöklädda bergskedjorna i världen.
1985 dränktes den colombianska staden Armero av en våg av lera och sten som vräkte ner över staden efter att stora delar av det snöklädda El Nevado de Ruiz hade smält. 25 000 människor dödades när deras stad begravdes.
De snöklädda topparna för Chimborazo och Cotopaxi i Ecuador har de senaste 25 åren förlorat 30 meter av sin glaciär. I oktober 2002 upptäcktes i Ecuador ett flygplan som hade försvunnit i augusti 1976 när det slog ned i Chimborazo under sin flygning mellan städerna Quito och Cuenca. När isen smälte blev flygplanet synligt. Vid andra platser i Anderna har 200–300 meter av snö och glaciär smält.
Det ökade utsläppet av koldioxid har skapat ett hål i ozonlagret över Antarktis nära Chile på över 27 miljoner kvadratkilometer (Sverige har 454 000 km2). Det är den främsta anledningen till uppvärmningen av planeten. USA är ansvarig för utsläpp av nio miljoner kubikmeter ton koldioxid följt av Kina (4,5), Japan (2,8) och Ryssland (1,9). USA har konsekvent vägrat skriva under internationella förpliktelser som till exempel Kyotofördraget 1997, för att reducera sin förbrukning av koldioxid. Det är i och för sig inte märkligt med tanke på att den politiska eliten i USA också har stora ekonomiska intressen i olje- och bilindustrin.
Om denna klimatförändring fortsätter kommer vi, enligt vetenskapsmännen, inom 50 år ha de högsta temperaturerna sedan 150 miljoner år. Detta beräknas få katastrofala följder för hela världen när havsvattennivån höjs sju meter vilket kommer att dränka många kuststäder och produktionscenter i världen.
Med denna uppvärmning av världen ångar också stora kvantiteter sötvatten upp. Enligt FN kan 29–30 miljoner människor komma att dö på grund av brist på vatten under de närmaste 25 åren. Världsorganisationen medger att krigen under det 21:a seklet till stor del kommer ha sin orsak i kampen om vattenkällorna, källor som det mänskliga livet, jordbruket och andra verksamheter är beroende av.

Amazonas är en jättemarknad för de skrupelfria ekonomiska krafterna i världen. I Amazonas finns de största andelarna av syre och sötvatten. Amazonas består av sju miljoner kvadratkilometer och utgör det en tredjedel av Sydamerika. Den största delen av Amazonas återfinns i Brasilien. De övriga länderna är Venezuela, Colombia, Ecuador, Perú, Bolivia, Guyana, Surinam och franska Guayana.
”Kungen”, som president Chavez säger, är Amazonasfloden. Det är en av de längsta floderna i världen och den största i vattenmängd. I detta jätteområde finns det järn, olja, ädelsten, trä. I området lever 20 miljoner människor av vilka 300 000 tillhör ursprungsbefolkningen.
Var finns den största sötvattenkällan och samtidigt de största återanvändbara genetiska resurserna någonstans för att framställa läkemedel och de mest raffinerade råvaror för detta och kommande sekel? Jo, just under oss när Pedros båt driver med strömmarna på väg mot krokodiljakt.
Enligt den ecuadorianske forskaren Guillermo Navarro Jiménez1 utgör Amazonas den största reserven i världen av tropisk skog med 56 procent. Det har en stor variation av biologiska ekosystem, arter och genetiska resurser. Det finns cirka 1,5 miljoner kända arter men det uppskattas att det kan finnas så många som tio miljoner arter. På detta ska vi lägga 50 000 däggdjur, 20 000 olika slags reptiler, groddjur och fågelarter, 21 000 fiskarter, 140 000 ryggradslösa djur, 90 000 ryggradslösa leddjur, 90 000 underjordsplantor och 270 000 plantor i ytläge samt 55 000 mikroorganismer. I Amazonasfloden och dess 7 000 bifloder flyter 6 000 biljoner kubikmeter vatten per sekund.
Denna världsoas är i fara.

Santa Fe I-IV är en serie dokument som legat till grund för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika. Det första dokumentet publicerades 1980, författat av högerextrema utrikespolitiska rådgivare till Ronald Reagan. Santa Fe II kom 1989 och uttryckte stor oro för den politiska och militära utvecklingen i El Salvador och Colombia där man varnade för den ”växande kommunistiska gerillan”. Santa Fe IV, som ursprungligen skrevs i december 2000 men offentliggjordes först i augusti 2001 efter Bush tvivelaktiga valseger, handlar i korthet om följande fyra strategiska uppgifter (direkta citat från dokumentet):
• Kontroll över sunden i Atlanten.
• Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
• Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
• Försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA.
• Att hemisfärens naturresurser är disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov.
Eller för tala med Colin Powell: ”Vårt mål är att garantera USA-företagen kontroll över ett område som sträcker sig från Nord- till Sydpolen och fri tillgång, utan några som helst hinder, till våra varor, tjänster, teknologi och kapital på hela hemisfären”.
De fyra punkterna i Santa Fe IV står med andra ord i centrum för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika och metoderna är flera men även hindren.
Ett är den colombianska gerillans starka inflytande och kontroll över stora delar av södra Colombia, där just delar av Amazonas är beläget. Därför insåg USA-administrationen tidigt att den behövde ett legitimt skäl för att likvidera detta hinder. Efter det kalla krigets slut kom det att bli böndernas kokaodlingar som blev förevändningen för USA:s intervention av Colombia, eller som vänsterintellektuella i Bogotá uttryckte temat: ”First we take Bogotá, then we take Amazonas”!

Det var i länet Putumayo som Plan Colombia sjösattes år 2000. Gerillans 2:a, 32:a och 48:e gerillafronter kontrollerar större del av länet. I byarna och de små städerna har de också byggt upp ett omfattande nätverk av milisgrupper och en politisk organisation som varit komplicerad att bekämpa. Putumayo har stigmatiserats och utpekas för att bara bestå av kokaodlingar. Länet är i stället en veritabel oljekälla och har också delats upp av multinationella oljebolag. Fyra oljebolag dominerar: La Hocol, som ägs av saudiarabiska intressen. Företaget har kontor i London och Caymanöarna men styrs av Shell. De övriga är Chevron-Texaco och Amereda Hess AEC och kanadensiska Alberta Energy Co.
I arbetet ”USA:s geostrategiska globala operation för att annektera Latinamerika hävdar Alberto Pinzón2 att Amazonasområdet utgör ”en gigantisk gemensam oljekälla” för de fem länderna Colombia, Ecuador, Perú, Brasililien och Venezuela. Av dessa länder är det bara två som utvinner olja i begränsad omfattning i området; Colombia och Ecuador, två länder i dag helt kontrollerade av USA.
Guillermo Navarro säger att oljan ligger där som en läckerhet inför ”dreglande gamar”.
– Där har vi den verkliga förklaringen till USA:s direkta attacker i Afghanistan och Irak. Eller som en USA-general frankt uttryckte saken: ”Om dessa länder bara producerade rädisor eller rovor skulle det inte hända dem någonting.”
– Det är också uppenbart att det enda landet i världen som förfogar över den tekniska kapaciteten att upptäcka bland annat olja via satellitprospektering är USA.
USA har intensifierat sin aktivitet, inte bara i Colombia och Amazonasregionens länder, utan från Centralamerika i norr till Eldslandet i söder. På den jättelika flygbasen Manta i Ecuador arbetar cirka 300 USA-officerare som övertog alla de uppgifter som USA hade på sina 14 militärbaser i kanalområdet i Panama innan de tvingades lämna tillbaka dessa 1998. Manta assisteras av basen som USA har på ön Curaçao, ett ”stenkast” till Venezuela. I Honduras, El Salvador och Costa Rica förfogar USA över militärbaser.
Flygbaserna Tres Esquinas, Larandia och Puerto Legízamo i länen Caquetá respektive Putumayo, Colombia, är samordnade med gigantiska radar- och satellitanläggningar i länen Guaviare och staden Leticia i Amazonasområdet. I peruanska Amazonas finns en stor militärbas i staden Iquitos där USA-instruktörer utbildar peruanska jägarsoldater för djungelstrid. Basen ligger bara tio timmar med båt från colombianska Leticia och 20 minuter med flyg. På den brasilianska sidan i staden Tabatinga (som är förbunden med Leticia landvägen) och Yavaraté vid floden Rio Negro, har stora satellitbaser byggts.

I colombianska länet Arauca, vid gränsen mot Venezuela, har ett hundratal USA-officerare från de Operativa Specialstyrkorna (OFA) byggt en sofistikerad spionbas riktad mot Venezuela som vägrat acceptera överflygningar av sitt territorium med förevändningen att ”bekämpa den internationella knarkhandeln”. Marinsoldaterna har utbildat armésoldater från den 18:e armébrigaden i länet till en kostnad av 98 miljoner dollar för att förstärka skyddet för oljeledningen Caño-Limón som drivs av USA-företaget Oxy. Venezuela är praktiskt taget inringat av USA.
Enligt Alberto Pinzón är USA:s mål att bygga om hela den latinamerikanska infrastrukturen så att den ska passa in i de framtida handelsrutterna som ska stå under tjänst hos de transnationella företagen. För den andinska Amazonasregionen handlar det i korthet om:
• En alternativ Panamakanal i norra Colombia, mellan Atlanten och Stilla havet.
• Ett ”Sydamerikanskt flodnätverk” (SARS-IFSA) som ska binda ihop floderna Rio Orinoco (Venezuela) med Rio Negro, Amazonas, Madeira (Brasilien), Mamoré-Guaporé, Paraguay, Tiete, Paraná (Paraguay) och Rio de La Plata (Argentina), vilket tillåter transporter från Venezuela till Buenos Aires.
• Transporterna på Amazonasdeltat, mellan Stilla havet och Atlanten (Brasilien), ska genomföras via Rio Putumayo, korsa Anderna på dess smalaste och lägsta punkt för att nå vägnätet som sträcker sig till hamnstaden Tumaco på Colombias stillahavskust och staden Esmeralda i norra Ecuador.
• En väg mellan Peru och Surinam byggs.
• USA tar också total kontroll av regionen där de stora bifloderna till Rio Amazonas har sina ursprungskällor som utgör jordens största vattenkälla: Floderna Rio Caquetá, Rio Putumayo, Apaporis och Vaupés i Colombia, Napo i Ecuador och Marañon och Ucayalli i Perú.

När gerillaledaren Ricardo Palmera, alias ”Simon Trinidad”, greps den 2 januari i år i Ecuadors huvudstad Quito, bekräftades att USA hade lyckats att ”regionalisera” det colombianska inbördeskriget, menar Kintto Lucas. Colombias försvarsminister Jorge Alberto Uribe bekräftade att gripandet av Trinidad var ”resultatet av en exemplarisk samordnad aktion av såväl våra säkerhetsstyrkor, ecuadorianska regeringen och polisen som nordamerikanska regeringen”.
– Detta gripande är den första kombinerade aktionen av säkerhetstjänsterna mot den colombianska gerillan. Det öppnar för ”den andra fasen av Plan Colombia” och drar in den ecuadorianska regeringen i konflikten som pågår i vårt norra grannland sedan 40 år, säger Kintto Lucas.
Men Latinamerika befinner sig i förändring. Eller ”virvelströmmar av uppror sveper över Latinamerika”, som Chávez sa i Monterrey. Ord som New York Times instämde i: ”Det finns ett oerhört missnöje i Latinamerika mot USA” 4.
Det gångna decenniet har utgjort en ekonomisk-social katastrof utan jämförelse i kontinentens historia. Förra året redovisades en produktionsomsättning som var två procent lägre än 1997. Mellan 1994 och 2002 fördubblades arbetslösheten5. New York Times sammanfattade detta decennium av ”fri” handel som ett ”decennium av desperation som lever med den horribla verkligheten av en växande och allmän fattigdom”6.
Det är i detta sammanhang som stormakterna riktar sina blickar mot det rika Latinamerika, dess naturtillgångar som till exempel Amazonas. Eller som nyliberalismens drottning Margaret Thatcher uttryckte sig:
– Om inte U-länderna är kapabla att betala sina utlandsskulder, då kan de ju alltid sälja sina rikedomar, sitt territorium och sina fabriker.

Luis stirrar mot buskaget i strandkanten som han har lyst upp med en strålkastare som är kopplat till ett bilbatteri. Spänningen är nästan outhärdlig där vi sitter i mörkret under stjärnorna i den varma natten. Pedro har stängt av utombordaren och låter båten glida fram de sista metrarna. Krokodilen har släppt ner ett av sina tre ögonmembram vilket gör att hans ögon lyser som om de vore ljusflugor. I nästa ögonblick greppar den erfarne Luis sina händer om krokodilens hals.
Men det är för sent. Krokodilen reagerade snabbare och var nära att hugga av Luis handen. Denna natt klarade sig en av Amazonas invånare. Men klarar sig Amazonas från profitjägarnas nästa utspel?

Ledare 23 september, 2025

Därför kör Kina över västvärlden

En jätteanläggning för solel i kinesiska Turpan. Kina har byggt ut sin gröna energiproduktion massivt på senare år. Foto: CFOTO/Sipa USA.

Västländerna hade det industriella kunnandet och ekonomiska musklerna att utrota fattigdom. Nu har de gett bort initiativet till Kina.

När jag var 18 och naiv bestämde jag och en vän att vi skulle volontära på en skola i Ghanas näst största stad, Kumasi. Vi sökte stipendier för att åka ned en sommar, och tänkte att vi skulle se världen – och höra musiken – långt bortom Skaras trygga gator. Och nog fick vi uppleva både snortajt raglife-reggae under stjärnorna på Kokrobites strand och fantastisk fufu-gryta (kryddigt getkött i sås till en gröt av kassava och matbanan) vid Bosomtwesjön.

Men störst intryck gjorde samtalen med en smart grannkille under långa kvällspromenader på området kring Kwame Nkrumah University of Science and Technology (KNUST). Han berättade om hur det nya oljefältet Jubilee utanför Ghanas kust väckte stora förhoppningar om utveckling. Men smolket i oljefatet var att fältet till 85 procent ägdes av amerikanska och europeiska bolag. Bittert påpekade han att för varje ghanansk cedi fältet producerade, skulle än mer tas ut i form av amerikanska dollar och brittiska pund.

Liksom USA på 1900-talet kommer Kinas gröna Marshallplan att ge politiskt inflytande i utbyte mot ekonomisk utveckling.

Jag har tänkt på de där sena samtalen under universitetets oljepalmer, när jag den senaste veckan läste två rapporter om Kinas massiva export och investeringar i det globala syd.

Den första, från den oberoende energitankesmedjan Ember, visar att Kinas export av solpaneler till Afrika har ökat med 60 procent på 12 månader. Sydafrika har länge varit en betydande exportmarknad, men nu är även Nigeria, Algeriet, Marocko, Egypten och Senegal stora importörer av solpaneler. I flera länder kan effekten bli dramatisk: det senaste årets import av solpaneler kan stå för 60 procent av elproduktionen i Sierra Leone, knappt 50 procent i Tchad, 25 procent i Liberia, och 15 procent i Eritrea och Somalia.

En så omfattande utbyggnad av förnybar energi kan få betydande konsekvenser, eftersom det minskar utvecklingsländernas behov av amerikanska dollar för att importera fossil energi. För trots stora inhemska oljetillgångar, exporteras dessa i billig råform till raffinaderier i Europa för att sedan importeras tillbaka dyrt. Nigeria, som är en av världens största exportörer av råolja – vilket står för nästan 100 procent av deras exportintäkter – importerar 70–80 procent av sina inhemska behov av bränslen, främst från Belgien och Nederländerna, vilket dränerar centralbanken på valutareserver. Etiopien tog i fjol steget att helt förbjuda importer av konventionella fossildrivna bilar för att inte låta landets utveckling försvagas av fossila importer. Etiopierna vill hellre importera elbilar – kinesiska BYD dominerar så klart – som möjliggör transporter med inhemskt producerad förnybar el.

Den andra rapporten kartlägger Kinas massiva investeringar i grön industri i utlandet. Pdf:en som skapat stor uppståndelse i akademiska cirklar kommer från amerikanska John Hopkins University och finner att investeringarna nu uppgår till 227 miljarder dollar, vilket är mer än de 200 miljarder dollar – justerat för inflation – som USA investerade genom Marshallplanen för att bygga upp Europa efter andra världskriget. Investeringarna täcker allt fler sektorer: sol och vind, visst, men även elbilar, grön vätgas, laddstolpar, energilagring och batterier. Destinationerna inkluderar även länder som Turkiet och Ungern där elbilsgiganten BYD ska bygga fabriker för att kringgå EU:s tullar.

Läs mer

Att rapportförfattarna jämför Kinas växande betydelse i utvecklingsländerna med just Marshallplanen måste svida extra hårt i vissa kretsar. Så sent som i fjol skrev den tidigare chefen för Vita husets ekonomiska råd Brian Deese att USA borde gå i täten för en grön Marshallplan. Men i dag är Trump president och det är i stället Kina som formar den industriella utvecklingen runt om i världen genom att skära i användningen av fossil energi. Liksom USA på 1900-talet kommer det att ge Kina politiskt inflytande i utbyte mot ekonomisk utveckling.

Hemma i Sverige presenterar regeringen sin budget. Här står det svart på vitt att vi missar EU:s egna klimatmål med 4,3 miljoner ton. I tillägg har Tidöregeringen skurit ned miljarder på det internationella biståndet. Charlie Kirks begravning anses vara av sådant allmänintresse att SVT liverapporterar. Trumpregimen är upptagen med att skicka civilklädda poliser efter vanligt folk och tysta kritiker. EU-ledare sitter i långa möten om hur man ska behålla Trumps fokus på Ukraina.

Medan högerextremister lyckas se till att allt mer av samhällsdebatten i Sverige, EU och USA handlar om dem, håller Kina på att bygga om världen.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 23 september, 2025

Välfärdssvält och valfläsk – så recenseras höstbudgeten

Tidöregeringens representanter gick på budgetpromenad. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

När regeringen lägger sin sista budget före valet ser vissa ytterligare en ”svältkur” medan andra ifrågasätter matematiken bakom ”pressträffspengar” och påstådda miljardsatsningar. Är ”arbetande barnfamiljer” verkligen de stora vinnarna? Flamman frågade politiker och ekonomer vad de tycker om höstbudgeten.

– Detta är en svindlarregering som gärna står på pressträffar och slår sig för bröstet om hur historiskt mycket de satsar. Men när siffrorna granskas framkommer det snart att de mest flyttar runt pengar. Vi är övertygade om att folk märker det. Väntetiderna i vården är fortsatt rekordlånga, den ”miljardsatsning” regeringen gör på vårdköerna täcker inte ens region Västra Götalands underskott. Runtom i landet är klassrummen fortsatt överfulla, och hushållen känner av kostnadsökningarna in på bara skinnet.

– De tre åren med Tidöpartierna har varit en svältkur för Sverige. Vi har en cementerad lågkonjunktur som regeringen och Sverigedemokraterna förhållit sig passiva till. Därför står Sverige nu med en rekordhög arbetslöshet, hushållen har det betydligt sämre ställt nu än när regeringen tillträdde, och sjukvården har fått betala när regeringen tömt statskassan på pengar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 22 september, 2025

Heltnes antiterapi är uppgivet trösterik

Johan Heltne beskriver ett mentalt tillstånd där känslor omvandlas till fysiska obehag. Foto: Henric Hemmerlind.

Hur hanterar vi lidande? ”Anfallen” kan läsas som kritik mot en kultur som har svårt att acceptera smärta som inte leder någon vart.

För två år sedan satt jag för första gången mittemot min då nya psykolog, och berättade för honom att jag inte hade några känslor. Det var en upplevelse jag burit på länge, som kommit att bli en mer tryckande faktor i mitt liv – mitt känsloliv var främst teoretiskt. Oftast försökte jag gissa mig fram till den rimliga känslan och sedan känna den, vilket orsakade mig ett lidande jag var trött på och ville förändra.

Det är just konsekvenser av uteblivna känslor jag upplever att Johan Heltnes nya bok Anfallen, utgiven på det nystartade förlaget Episod, handlar om.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 22 september, 2025

En komisk knockout mot myndighets-Sverige

Willma Idris spelar Willma i ”Boxningsklubben” på Kulturhuset Stadsteatern Husby. Foto: Leonard Stenberg.

Loran Battis ”Boxningsklubben” är fysisk, högljudd och dråplig utan att tappa skärpan en sekund.

Förra året utkom Battis dokumentärfilm G. 21 scener från Gottsunda som även kom att belönas med en Guldpiga för sitt finstämda porträtt av vardagen i den vackra men stökiga Uppsalaförorten. Medan grabbarna från regissörens barndom fortsatte att snurra i sportbilar, gräva upp vapen i skogen och hålla fast vid det kriminella livet, valde Batti en annan väg där boxningen blev hans fristad. Mot den bakgrunden är han nu tillbaka med en pjäs om kampsporten, i vilken huvudpersonen Willma (Willma Idris) återvänder till förorten hon vuxit upp i. Med en okuvlig vilja för hon en kamp om att öppna en boxningsklubb för att slå tillbaka mot samhället som vänt hennes hemtrakter ryggen. Willma tar bokstavligen saken i egna händer och bryter sig in i en lokal som stadsdelsförvaltningen avsett för en mäklarfirma. Mot sig har hon en segdragen byråkrati som möter hennes initiativ med regler och blanketter.

Att låta det byråkratiska maskineriet förkroppsligas av Petter, en medelålders man på gränsen till nervsammanbrott, visar sig vara ett tacksamt humoristiskt grepp då den grå tillvaron av ständig pappersexercis minst sagt tär på hans välmående. I pjäsens inledande scen virvlar han runt på sitt kontor, kastas in i ett telefonsamtal som utvecklas till ett bråk med sin fru och försöker sedan stilla nerverna med Simon & Garfunkel och några halvhjärtade andningsövningar. Under föreställningen växlar dessutom Idris mellan att spela Willma och stadsdelsdirektören Ann-Katrin, som i olika yogapositioner rabblar ”byråkratiska” med en djup, släpig stämma. Det är som om karaktärerna hoppat rätt ut ur serietecknaren Liv Strömquists album där människor fast i senmodernitetens syrefattiga tillvaro vänder sig till mindfulness. Jag skrattar ofta rakt ut. Battis och Hallbergs skrattfest varvas dock med sylvass kritik som skär genom alla samhällslager.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 september, 2025

Det är världen som är handikappad

Glamour för alla. Foto: Scallywag Fox, ”Drag Syndrome”, 2020.

Londonmuseet Victoria & Albert sätter ljuset på design för personer med funktionshinder. Med färg och innovationskraft visar utställningen på normalitetens snäva gränser om än väl informationstungt.

En trappa kan för en person vara ett sätt att ta sig till nästa våning, en så självklar del av vardagen att man knappt tänker på det. För någon i rullstol kan samma trappa utgöra en mur som, om ingen hiss finns, kan förstöra en hel dag.

Det här orättvisa tillståndet är utgångspunkten för Design and disability på anrika Victoria & Albert Museum i London. I denna tillfälliga utställning blandas kläder, redskap och politisk kamp sömlöst med varandra, i en hyllning till hur personer med funktionsnedsättning har lyckats anpassa en ovälkomnande verklighet efter sig själva. Men det allvarliga ämnet till trots är Design and disability en explosion av pastellfärg och glädje.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 21 september, 2025

Paulina Sokolow: Svenska kyrkan är solidaritetens sista utpost

Demonstration för Gaza i Stockholm den 17 juni, arrangerad av Amnesty Sverige, Oxfam Sverige, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Olof Palmes Internationella Center, och Act Svenska kyrkan. Foto: Jessica Gow/TT.

Jag har precis gått med i Svenska kyrkan. Och det har inte ett dugg att göra med att jag tröttnat på att vara judinna eller för att jag kommit på att Jesus återuppstod på Påskdagen. Snarare är det en konsekvens av min tro. En grundbult i judiskt tänkande, är att ”laga världen”, på hebreiska tikkun olam och som omnämns i Mishna, sammanfattningen av Talmud. 

Det som är sönder behöver lagas.

Låt mig förklara. Det handlar om en vilja och saknad över att få ingå och delta i ett sammanhang bortom det partipolitiska som tenderar att vara volatilt och nyckfullt. Det behövs också, men medan parlamentarismen behöver sin höger-vänsterskala och praktiska lösningar på sakfrågor, är vi så många fler som kan enas om mycket på ett principiellt plan, även i det andliga. För det behövs en annan plattform. 

Främst tror jag på Jesus nådebudskap och en stark, enande freds- och solidaritetsrörelse och den vill jag vara en del av.

Medan hela det politiska fältet rört sig högerut och dragit med sig Socialdemokraterna i skredet, har Svenska kyrkan förblivit vid sin antirasistiska, sexualinkluderande och socialt ansvarstagande och icke-dömande ståndpunkt. Kristendomens budskap om nåd har visat sig fungera som ett slitstarkt rättesnöre i hur Svenska kyrkan år efter år och i en våldsam omvärld stått stadigt i viktiga frågor i jämförelse med den civila omvärlden, där omsvängningen i det politiska samtalet har brutaliserats och där tonaliteten förbytts från omsorg och hopp till hårdhet, lönsamhet och murar. Etablerade, tidigare samlande institutioner som Svenska freds, Amnesty och till och med Human rights watch, kämpar numera i marginalen.

Vill man få en fysisk förnimmelse av avståndet mellan Svenska kyrkan och det parti som kallar sig kristet är det bara att kolla in Ebba Buschs resa mot att tacka Israel under pågående folkmord och hennes giftiga retorik mot muslimer. Det är inte Svenska kyrkan som rört på sig, det är Kristdemokraterna.

Denna breda och samlande struktur behöver inte återuppfinnas, utan existerar i diakonin, den verksamhet som riktar in sig på socialt utslagna, i flyktingmottagandet, i de kyrkliga rummen som har landets generösaste öppettider och till vilka tillträdet aldrig är villkorat med entréavgifter eller medlemskap. De bara finns där i varje stadsdel, bemannat med personer som tar emot, kan snacka, erbjuder aktiviteter för alla åldrar och inte minst en rik körsångsverksamhet. En institution som ger utrymme för religion och tradition är också mer mottaglig för befolkningsgrupper för vilka det är en viktig del i vardagen, inte bara kristna.

Att Svenska kyrkan tog den öppet samhällstillvända och socialt orienterade vägen kan vi bland annat tacka prästen och politikern Harald Hallén i Torrskog för. Inom socialdemokraterna arbetade han i början av förra seklet för ett kyrkopolitiskt program som skulle behålla statskyrkan och inte, som partimajoriteten önskade, ”avskaffa” den. Sverige får då det Hallén kallade ”folkkyrkan”. Jesus, menade Hallén pragmatiskt, är inte Gud utan en mänsklig idealgestalt.

Vilken otrolig idé. I stället för att isolera de frommaste från omvärlden, antar de en position som följer med sin tid och som ser det som en samhällsförpliktelse att upprätthålla relationer med andra trosinriktningar, något som i modern tid varit av betydelse för Sveriges många muslimer.

Så det är inte konstigt att högerextrema partier nu vill aktivera sig i den slumrande valrörelsen till kyrkovalet. Och det ingår i folkkyrkans organisering att engagemanget organiseras partipolitiskt, kanske inte helt idealt. Ingen institution är ointaglig, men Svenska kyrkan har visat sig sällsynt motståndskraftig. Valet den 21 september, som spås få högre valdeltagande på grund av ett större intresse från unga, kommer att sätta det på ytterligare prov.

Läs mer

Min relation till kyrkan är inte bara teoretisk utan reell. Vänskapen inleddes med en av de vanligaste svenska folksporterna, genom körsången. Jakobs kyrka i Kungsträdgården, Björkhagens kyrka, Matteus och Oscarskyrkan. Där har jag tagit en stämma i både Mozarts ”Requiem” och ”Veni, veni Emmanuel” eller nött bänk i publiken när något av mina barn sjungit. I musikens klanger i gemenskap uppstår intima band mellan förnuft och mysticism, en effekt som inte är oviktig för att se en mening med att orka fortsätta det politiska engagemanget. 

Om jag tror på Gud? Främst tror jag på Jesus nådebudskap och en stark, enande freds- och solidaritetsrörelse och den vill jag vara en del av. Det gör mig salig på riktigt.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 19 september, 2025

Fokusskribent anmäld för ofredande: ”Spottade på oss”

Negar Josephi anmäldes för ofredande efter måndagens manifestation utanför det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Foto: Bulletin / Judiska ungdomsförbundet / X.

Efter manifestationen utanför judiska kulturcentret Bajit i måndags har skribenten Negar Josephi polisanmälts för ofredande, efter att ha spottat mot demonstranter. ”Jag är jättestolt”, säger hon till Flamman om händelsen.

Vid måndagens manifestation utanför det judiska kulturcentret Bajit, där en tidigare IDF-officer bjudits in för att berätta om Israels invasion av Gaza, blev det stökigare än tänkt.

– Det blev en del konfrontation mellan de som gick in och vi som stod där. Det var ganska många som sade fula ord till oss. ”Fuck you”, ni är smuts, sådana saker. En man nästan slog mig, polisen kom mellan oss och de tog bort honom, berättar Tesfaye Woubshet Ayele, 35 (bilden).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 19 september, 2025

Körde in i demonstration – utreds som försök till misshandel

En dryg vecka innan händelsen gjorde mannen antipalestinska inlägg i sina sociala medier. I bakgrunden en tidigare propalestinsk demonstration i Helsingborg. Foto: Flamman / X / Johan Nilsson / TT.

I lördags körde en bilförare i femtioårsåldern in i en Palestinademonstration i Helsingborg, utan att någon av deltagarna kom till skada. Tidigare hade mannen gjort inlägg om att palestinier ”avhumaniserat sig själva” – och fantiserat om klusterbomber över Gaza. Nu utreds han för försök till misshandel.

Lördagseftermiddagen den 13 september tågade ett par hundra Helsingborgare nerför Södergatan, med Palestinaflaggor och protestplakat i händerna. En helt vanlig lördagsdemonstration mot folkmordet i Gaza – ända tills en röd Skoda anländer.

– Han kom rätt fort mot tåget i motsatt riktning, i kanske 40 kilometer i timmen, sedan saktade han ned lite men stoppade inte. Jag sprang rakt genom tåget och knackade hårt på hans ruta, ställde mig framför bilen och tecknade att han skulle stanna, beskriver Göran Mårtensson, som var demonstrationsvakt vid tillfället.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 19 september, 2025

Grillen #7: ”Odjur” – därför vill regeringen tysta Palestinarörelsen

I veckans Grillen: Moderaterna kallar judiska demonstranter för odjur – bra analys eller bristande vandel?

Grillen gästas av Sverige favoritteolog, Joel Halldorf, som pratar om varför kyrkan är motkraften som vi behöver. Intervjun presenteras i samarbete med Visk, Vänstern i Svenska kyrkan.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Joel Halldorf

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Maksim Nourala

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 19 september, 2025

Socialismen är också en tro

Cykelbud tar en rökpaus framför en mural med Jesusbarnet, i Masaya, Nicaragua. Foto: Esteban Felix/AP.

Tror du på Gud?

Själv har jag genom hela livet varit avundsjuk på människor med tro. Jag blev påmind om det när min femåriga son för två veckor sedan frågade: ”Vad händer när alla människor har dött och jorden har exploderat?” Han lyckades med det högertyckarna fantiserar om – att göra mig mållös.

Men vad ska vänstern med tro till – står inte den i vägen för kampen här och nu?

Så lät det i varje fall i Hjalmar Brantings första maj-tal 1917, ”Vågen stiger”. Där förklarade han att även om det finns undantag, så var det länge sedan ”religionens män […] vädjade till folket att se till all orättfärdighet, som bedrevs upp på samhällshöjderna. Nu har prästerskapet fått andra uppgifter.” De ”reda sina bon i skuggan av makten” och ”predika för folket underkastelse”, samt att ”allt är utmärkt väl beställt i denna den bästa av världar.”

Men det finns gott om exempel på motsatsen. Som Joel Halldorf förklarar i veckans avsnitt av Grillen (se här på Youtube), hämtade den tidiga arbetarrörelsen mycket av sitt befrielsespråk från kyrkan, och i den första svenska utgåvan av Kommunistiska manifestet lade översättaren Per Götrek till ett eget motto: ”Folkets röst är Guds röst”.

När jag sitter på de hårda träbänkarna tänker jag aldrig på hur jag ska ta mig framåt, utan på hur jag kan bli bättre inför människorna i min omgivning.

Och man kan lika gärna vända på det. Om någon miljard år kommer solen, en gul dvärg ungefär halvvägs genom sitt liv, att vara så varm att världshaven blir till ånga. På lång sikt är klimatet kört ändå. Så varför ska vi engagera oss?

Svaret på den frågan är i någon bemärkelse religiös. Om vi enbart ser till fakta så är allt förgäves. Vilken hybris att som individ försöka ta upp kampen mot termodynamikens orubbliga lagar.

Ändå gör vi det. Agerar utifrån en tro, även om åtminstone jag saknar språket för det.

I sitt tal citerar Hjalmar Branting den engelska socialistiska science fiction-författaren H.G. Wells, som menade att prästerna tappat bort sitt engagemang i världen, och borde hitta tillbaka till ”en verklig religiositet, det vill säga en verklig samhällssolidaritet i världen.”

För mig är kyrkan ett sådant rum. Ingen kommer fram och försöker sälja något, alla är välkomna. Precis som vänstern i sina bättre stunder. När jag sitter på de hårda träbänkarna tänker jag aldrig på hur jag ska ta mig framåt, utan på hur jag kan bli bättre inför människorna i min omgivning. Många av de finaste andliga platserna är också kombinationer av folkhem och kristendom – som Skogskyrkogården eller Markuskyrkan i södra Stockholm.

I helgen är det kyrkoval, och tanken att föra in partipolitiken i dessa fina rum tar emot. Men den är där, så givetvis kommer jag att rösta på något av de alternativ som bäst matchar min tro – en ”verklig samhällssolidaritet i världen”.

Diskutera på forumet (0 svar)