Kultur

Wanda Heger deporterades till Nazityskland – blev spion åt motståndsrörelsen

Wanda Heger betraktar det porträtt hon förärades i samband med en hedersutmärkelse i Röda Korsets lokaler i Oslo 2001. Foto: Erik Johansen/TT.

Under andra världskriget skickades tusentals norrmän till koncentrationsläger i Nazityskland. Nu kommer den norska motståndskvinnan Wanda Hegers memoarer ut på svenska.

Kultur

Efter nazisternas ockupation av Norge kom tusentals norrmän att skickas till Tyskland. Det var journalister, politiker, skådespelare, idrottsmän och säkert en och annan fiskare som råkat segla i fel farvatten. Många hamnade i olika läger, andra på tukthus. Ett fåtal internerades i vanliga bostäder och fick leva ett någorlunda normalt liv, även om bevakningen från Gestapo var rigorös.

Många år efter kriget fick den norska motståndskvinnan Wanda Heger ett vykort tillsänt sig från en okänd fransman. I vykortet stod Jeden Freitag vor dem Tor, alltså ”Varje fredag framför porten”. Porten var ingången till ett av många helveten på jorden, koncentrationslägret Sachsenhausen beläget drygt tre mil norr om Berlin. Fredagarna var alla de tillfällen hon regelbundet under kriget dök upp för att leverera matpaket till fångarna. På sikt utvecklades det till en spionverksamhet i mindre skala där hemliga listor med namn sattes ihop och som med tiden blev ett smärre kartotek. Detta för att i största möjliga mån veta hur det stod till med de norska fångarna; om de var döda eller transporterade till andra läger. Heger var en stor del av denna operation.

Hegers far var en av dem som frihetsberövad skickades till Tyskland, men tack vare inflytelserika släktingar utarbetades en lösning som gjorde att han undslapp de ohyggliga förhållandena som rådde i lägren och fängelserna. Hela familjen med mor, Wanda och hennes syskon skulle flytta ned till ett lustslott i Grotz Krauss. Faderns relativa frihet blev avhängig denna uppoffring från familjemedlemmarna. Familjen blev kvar till krigets slut och deras grundliga och framförallt farliga arbete kom att bli en viktig del när Folke Bernadotte kom med sina vita bussar.

Vad som gör boken medryckande är dess många kraftgivande bottnar. Heger var vid tidpunkten endast kring de tjugo och motsättningarna hon stötte på i egenskap av att vara just en ung kvinna gjorde henne frustrerad. Hon försökte finna sig till rätta i livet och ingå i en grupp som höll hårt på sin nationella identitet med lusekofta, minnen, språk och kneipp, men i djupet av hennes bröst gnagde känslan av otillräcklighet. Oavsett om hon ville det eller inte kom miljontals att dö och hon kunde inte göra något åt det lidande hon såg bakom stängslen.

Boken skrevs 40 år efter händelserna. Minnet är svekfullt och dess vän fantasin är inte sen att spackla och tapetsera där det behövs. Gamla brev och historieböcker har hjälpt Heger till att göra boken ytterst läsvärd. Det är ett markens perspektiv på kriget som i blickfånget har den enskilda människans lidande, men också den godhet som förmådde uthärda i kaoset.

  • nazisterna
  • Tyskland
  • Wanda Heger

Kultur