Julmagin finns, den är verklig och det är lika bra att vi erkänner det från början. Julen är inte en del av den normala verkligheten, den är en egen värld och ett eget universum, och vi som en gång dragits in i den världen kan aldrig komma loss. Vi är evigt förhäxade.
Det är en förbannad tid.
Vi förväntas fira att frälsaren föddes av en trettonårig flicka som aldrig haft sex, på ett stallgolv fullt av hö och djurspillning. Ingen ville hjälpa, eller ens släppa in det höggravida barnet. Detta barn som gjorts på smällen av sin egen himmelske och allsmäktige fader, och tvingats ut på vandring av kungen.
Julmyten handlar om utsatthet, men i sann patriarkal gaslighting-anda osynliggörs förtrycket, i stället kopplas den till hyllningar av den trygga kärnfamiljen.
Myterna är en sak, men osynliggörandet av lidandet blir tungt när det börjar gälla det det egna livet. Julmagi är mörk magi.
Det dysfunktionella blir mer pressande i kontrast till den glädje vi ska prestera. Familjens misär provocerar mer i kontrast till julefriden.
Jag tror att trycket byggs upp inom förövarna på grund av att de förväntas visa kärlek och omtanke, de måste lätta på trycket. Kanske har de själva också varit extra utsatta så här års, när det luktade gran och pepparkaka. Våldet tar hårdare vid jul, tror jag. Jag minns det som extra overkligt. Mytiska trauman utan gränser i verkligheten. Våldet kopplas för evigt till återkommande dofter, smaker, sånger och intryck, som trollformler som kastar oss tillbaka. Vi rycks ur tid och rum. Dessa julfirar-förbannelser håller oss i sitt grepp och fortplantar sig vidare genom generationsleden.
Det var svårt för mig i många år. Jag försökte sluta fira jul, men det gick inte. Det gick inte att göra julafton till en vanlig dag. Julens magi är för stark, den kräver anpassning och erkännande, men det måste inte handla om kärnfamilj, prestation och inordning. Det finns andra krafter att alliera sig med.
Detta är den mörkaste tiden i solvarvet, det är brytpunkten där det vänder och börjar bli ljusare. Detta är den tid då förbannelser kan brytas. Varje år möter vi det djupaste mörkret i oss själva, de grymmaste minnena och de största sveken. Vi lever med dem året runt men nu är de som starkast, och just därför kommer de snart att bli svagare. Det är här vi kan vinna över de destruktiva krafterna, längst in i mörkret, men halvvägs genom.