Jag arbetade i ett hotellkök i Malmö och var helt färsk på jobbet när hotellets vd bad mig laga maten till ett företag som ville ha en afrikansk kväll. De skulle sitta i Det afrikanska rummet. Det hade zebraskinn på de vita väggarna och palmer i krukor.
Arbetsordern var märklig. Inte bara på grund av att jag hade noll koll på afrikansk mat. Kunde inte Esmé laga maten istället?
Nej, hon hade lagat till en tidigare kund. De tyckte inte om maten. Starkt och konstigt. Smaka på den.
Den afrikanska kockens afrikanska mat var alltför osvensk.
Kunden har alltid rätt. Säger kunden att den afrikanska maten är stark och konstig så är det så.
Om man är på ett tillfälligt kontrakt är det ingen bra idé att tjafsa med vd:n för mycket, så jag fick nöja mig med att fråga vad jag förväntades laga.
Något med bananer, kyckling, jordnötter och ris.
Klara puckar. Kanske borde jag presenterat maten som afrikaniserad, eller försvenskad? Inte afrikansk mat utan vår uppfattning om afrikansk mat.
Nåja, jag slapp i alla fall servera maten i blackface-sminkning. Men jag var märkbart irriterad. Inte bara för det absurda i att behöva laga en karikatyr till måltid utan också för att jag inte hade någon aning om hur kunderna väntade sig att maten skulle smaka. Och det är problematiskt eftersom kunden alltid har rätt. Jag vill inte riskera att rätten kallades stark och konstig och hällde i en liter grädde. Min matlagning var lika finkänslig som om jag satt på en konferens och drog upp gränser i Afrika med en linjal.
Jag lagade en rätt som alltmer började likna en variant av Flygande Jakob och det var som om hotellets organisering speglade världen utanför våra panoramafönster. Gästerna var rika, städ- och kökspersonalen var mestadels från alla andra platser än Västeuropa, receptionisterna, ansiktena utåt, var unga, leende och vita. Och de egentliga makthavarna, ägarna, var osynliga. Jag hade som uppgift att ge gästerna en illusion av att vara i Afrika utan att de skulle behöva ha omaket att flyga dit. Till min hjälp hade jag zebraskinn och bananer. Om det inte varit så pinsamt skulle jag skrattat.
Företaget ville ha kaka till konferensen. Jag trodde att vd:n skulle säga jordnötsbrownies men där tog jag miste.
Vd:n sa åt mig att göra tigerkaka.
Satirens gräns var sedan länge passerad. Som om tigerkaka var en genuin afrikansk efterrätt. Som om det ens fanns några jävla tigrar i Afrika.