Inrikes/Nyheter 09 mars, 2017

”En katastrof för Afghanistan”

Den svenska insatsen i Afghanistan är ett misslyckande, konstaterar statens utredare. Och de få framsteg som har gjorts kan komma att raderas ut.

Det var sent på onsdag i förra veckan som utredaren, före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Tone Tingsgård, släppte sin rapport om den svenska insatsen i Afghanistan. Presskonferensen planerades in vid en tid då den stora merparten av landets journalister går hem.
Fram till 2014 låg Sverige krig. Sedan 2002 har runt 8000 svenska soldater deltagit i den internationella insatsen i Afghanistan. När staten nu för första gången har gjort en samlad utvärdering av insatsen är slutsatsen ganska tydlig: Sverige har misslyckats.
I rapporten Sverige i Afghanistan 2002-2014, slår Tingsgård fast att den svenska insatsen, som haft så gott som fullständigt stöd av de svenska riksdagspartierna, i stort inte lyckats uppfylla de mål man strävat efter.
Tone Tingsgård skriver att ”Den säkerhetsmässiga utvecklingen i Afghanistan är nedslående.” och konstaterar att läget i landet i dag på många sätt är sämre än det var innan den USA-ledda invasionen. Talibanerna kontrollerar återigen stora delar av Afghanistan, och någon minskning av den utbredda fattigdomen kan man inte se.
– Vi säger inte att det var noll måluppfyllelse, men vi säger att den var ganska dålig, säger Tone Tingsgård till Flamman.

Flickor i skolan har ökat

Rapporten redovisar också positiva sidor. Bland annat har andelen flickor som har möjlighet att gå i skolan har ökat markant. Från drygt fyrtio procent år 2002 till närmare sextio procent tolv år senare.
– Det är ju på biståndssidan man har ändå sett lite framgång, säger Tone Tingsgård.
Bengt Kristiansson på svenska Afghanistankommittén har jobbat i och med landet i över tjugo år. Han tycker gott att rapporten kunde vara ännu mer negativ.
– Det är märkligt att man inte är mer kritisk till att insatsen inte gjordes med Afghanistans bästa för ögonen, säger han till Flamman om utredningen.

Vi säger inte att det var noll måluppfyllelse, men vi säger att den var ganska dålig

Han menar att man inte säkert kan säga att insatsen inte borde ha gjorts från början, men att prioriteringarna redan tidigt hamnade på fel ställe.
– Vad som hände var att i princip allt hamnade under det amerikanska antiterrorkrigets doktrin. Allt annat nedprioriterades.
Förskjutningen började redan tidigt, enligt Bengt Kristiansson, och ledde till att utvecklingsarbetet blev lidande när insatsen istället fokuserade på att jaga terrorister. Även det är någonting som enligt honom inte lyfts fram tillräckligt – varken i utredningen eller någon annanstans.
– Här har skett en förändring i uppdraget som vi inte haft en riktig politisk diskussion om, säger Bengt Kristiansson.
Nu tror han också att de framsteg som har gjorts i landet kan vara hotade. Att talibanrörelsen är på återväxt och att de lokala säkerhetsstyrkorna är dåligt förberedda på situationen kan innebära att framstegen som gjorts kan rullas tillbaka.
– De mörka krafterna kommer att försöka förstöra det här. Men det är också någonting man får kämpa emot, säger han.
Utredningen konstaterar egentligen samma sak: den lilla utveckling som skett kan vara i fara att göras om intet.
Det var efter terrorattackerna mot World trade center 2001 som USA inledde en intervention mot landet. Det uttalade syftet var att avsätta den styrande Talibanregimen som ett led i det nyligen utropade ”kriget mot terrorismen”.

USA:s dåvarande president George W. Bush konstaterade i samband med invasionen att antingen var man med dem, eller med terroristerna.
När den svenska insatsen inleddes stöddes den också av samtliga svenska riksdagspartier. Kort därefter ändrade Vänsterpartiet politik.
– Vi ville inte vara en del av den amerikanska krigsföringen, säger Vänsterpartiets dåvarande partiledare Lars Ohly till Flamman.
– Sammanblandningen av det civila och det militära blev allt mer uppenbar för alla som försökte sätta sig in i det här. Dessutom ifrågasatte vi om det här verkligen var rätt sätt att stödja det afghanska folket.
Tone Tingsgård ställer själv en liknande fråga i sin utredning:
”Kan det vara så att utländsk militär styrka rentav, i vissa situationer, kan ge upphov till ökad konfliktrisk kring en utvecklingsinsats när en intern väpnad konflikt föreligger?”
Var det fel beslut att över huvud taget skicka trupper till Afghanistan?
– Vi uttalar oss ju inte om det i rapporten, men själv anser jag att när insatsen inleddes en gång i världen fanns inga alternativ, säger Tone Tingsgård.
Som socialdemokratisk riksdagspolitiker har hon själv röstat för insatsen i riksdagen vid flera tillfällen.

”Vi gjorde skillnad”

Michael Claesson är brigadgeneral vid försvarsmaktens högkvarter, och var under en tid chef för den svenska kontingenten i Afghanistan.
– Från försvarsmaktens perspektiv kan vi inte uttala oss som myndighet ännu. Som Afghanistanveteran vill jag nog säga att vi gjorde skillnad. Vi gjorde skillnad för individer och människor.
Michael Claesson tvekar innan han tillägger:
– Men man kan fråga sig om det internationella samfundet har agerat med tillräcklig långsiktighet.
Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Hans Linde hävdar att långsiktighet inte är det enda man misslyckats med.
– Jag tror att ett grundläggande misstag var att man trodde att det ens fanns en militär lösning i Afghanistan, säger han till Flamman.
Han kallar dagens situation i landet för ”en katastrof”, som går att härleda till militärinsatsen.
– Vi har sett många exempel på att man kan bygga fred med civila medel, men väldigt få exempel på att man med militära medel kan avsluta en konflikt.
Totalt beräknas Sveriges deltagande i kriget ha kostat mellan 18 och 27 miljarder kronor. Sju personer i svensk tjänst har dödats och trettio skadats. Hur många afghaner som skadats eller dödats under den svenska insatsen är oklart, men totalt beräknas nästan 30 000 civila människor ha dött i konflikten.

TIDSLINJE

Tor Gasslander
Redaktionschef 2017-2023.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Kyeyune förnekar Oikos-medlemskap: ”Ouppdaterad hemsida”

Malcom Kyeyune deltar på ett seminarium arrangerat av Axess i september 2019. Foto: Flamman.

Malcom Kyeyunes namn plockades bort från Oikos hemsida efter att han delat inlägg som av SKMA och Expo beskrivs som grovt antisemitiska. Själv menar Kyeyune att han lämnat både tankesmedjan och den svenska offentligheten för flera år sedan.

I söndags kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune, grundande medlem till SD-nära tankesmedjan Oikos, spridit antisemitiskt innehåll via X. 

Fram till i måndags stod Kyeyune listad med namn och bild som medlem i tankesmedjans förtroenderåd, den grupp som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten. På hemsidan fanns även uppmaningar om att boka honom som föreläsare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Malcom Kyeyune plockas bort från Oikos hemsida

Till höger: skärmdumpar av tweets som spridits och gillats via Malcom Kyeyunes X-konto. Till höger: Kyeyune och Arvid Hallén samtalar i Almedalen 2019. Foto: Det pekande fingret/Youtube.

I en granskning kunde Flamman visa att en ledande medlem i Oikos har spridit antisemitiska inlägg på X. Nu plockar den SD-kopplade tankesmedjan bort hans namn från sin hemsida.

Under söndagen kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd spridit antisemitiskt innehåll på plattformen X. 

Bland materialet som spridits finns bland annat tankar om judisk makt, hån mot civila offer för Hamas attack den 7 oktober, och en antisemitisk karikatyr av den borgerliga opinionsbildaren Ivar Arpi, som försetts med en judestjärna med transflaggans färger och en stor näsa som refererar till nidbilder av judar. Morgan Finnsiö, researcher på Expo, beskrev materialet som ”klart antisemitiskt”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes 17 mars, 2024

Medlem i SD-tankesmedja spred grov antisemitism

Malcom Kyeyune och Ivar Arpi samtalar vid Oikos ungdomsutbildning Young Leaders Academy på Skokloster år 2021. Foto: Oikos/Facebook.

Oikos lanserar en rapport om vänsterns antisemitism. Men Malcom Kyeyune från tankesmedjans förtroenderåd sprider själv inlägg där Hamas attack hyllas – och västvärlden framställs som kontrollerad av judar.

Drinkar och mingel utlovas i veckan, när rapporten ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” lanseras med ett panelsamtal i Gamla stan i Stockholm. Bakom står SD-kopplade tankesmedjan Oikos, vars grundare Mattias Karlsson tidigare varit partisekreterare för Sverigedemokraterna. 

Karlsson har tidigare kritiserat vänstern för dess hållning i Israel-Palestina-konflikten. Bland annat har han uppmanat Magdalena Andersson att ta avstånd från det palestinska partiet Fatah.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Antikens och medeltidens kollektiva bestraffningar anses vanligen barbariska. Men för palestinierna har de länge varit verklighet – och nu är idén på väg tillbaka även hos oss.

Det var ett av de värsta straffen i antikens Grekland. Om någon hade begått ett politiskt mord eller högförräderi kunde medborgarnas församling besluta om en kataskaphē: den skyldiges hus revs och familjen dömdes att gå i exil. Genom detta straff, skriver historikern Walter R. Connor, ville stadsstaten befästa ”den definitiva utfrysningen från samhället av lagbrytaren och hans ättlingar”. 1 Varje ägodel måste förstöras, för att undvika att de säljs eller byts, och det hände till och med att man grävde upp deras förfäders ben för att slänga ut dem ur staden.

I fråga om kollektiv bestraffning var det kinesiska kejsardömet inte sämre. I sekler tillämpade man straffet ”klanavrättning”, det vill säga likvideringen av vissa kriminellas familjer. Hela släktled kunde utraderas, liksom den ingifta familjen och ibland till och med ännu fler. 1402 dödades den lärde Fang Xiaoru tillsammans med hela sin omgivning, från syskonbarnen till elever och vänner – totalt 873 personer.

Sådana straff, som var vanliga under antiken och medeltiden, skulle i dag anses barbariska. Vilar inte den moderna rättsskipningen på principen om individuellt ansvar? Och klassificerar inte folkrätten kollektiva bestraffningar som krigsbrott? Ingen ska behöva straffas för brott den inte har begått: till och med de mest auktoritära regimer erkänner denna princip, åtminstone på pappret.

I Palestina tycks den kollektiva bestraffningens tid dock aldrig ha tagit slut. Sedan årtionden river Israel hus tillhörande palestinier som anklagats för terrorism, och slänger ut deras familjer på gatan, med det enda målet att hämnas, förödmjuka och skrämmas. Det drabbar även invånarna i östra Jerusalem, som kan förlora rätten till sina hus på grund av en närståendes handlingar. Liksom många andra krigförande stater avrättar den israeliska armén också grannar, genom att ödelägga hela hyreshus i syfte att komma åt en misstänkt, och, sedan den 7 oktober, till och med genom att bomba hela städer. Alla invånare i Gaza måste betala för Hamas massakrer.

Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade.

Även i mitt hemland Frankrike kan människor förklaras skyldiga till andras handlingar. Så fort en invandrare begår ett brott höjs röster för att kräva en lag som bestraffar alla utlänningar. Det går inte längre att hålla räkningen på antalet politiker som vill kunna straffa föräldrarna för deras barns missgärningar. Valérie Pécresse från konservativa Republikanerna vill kunna dra in deras barnbidrag, Éric Zemmour från partiet Återerövring (Reconquête) vill vräka dem från deras hem, och Republikanernas ledare Éric Ciotti skicka dem i fängelse. Precis som i USA, där föräldrarna kan hamna bakom galler i några dagar ifall deras barn skolkar för ofta – en metod som aldrig har lett till några resultat, förutom att ytterligare prekarisera redan sårbara familjer.

Idén som tidigare var begränsad till extremhögern har på senare tid också letat sig in i president Emmanuel Macrons läger. ”Vi måste, vid den första lagöverträdelsen, kunna bestraffa familjerna ekonomiskt och enkelt, ett slags minimumkostnad för det första upptåget”, rekommenderade statschefen efter upploppen sommaren 2023. Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade. Solidaritetsministern som fått i uppdrag att förverkliga detta projekt har lovat att skapa allmännyttiga arbeten för ”svaga föräldrar”, ett brottsstraff som åtföljs av hot om fängelse ifall det inte utförs.

Kataskaphēns vänner håller på att upprätta ett nytt socialt kontrakt: längst upp på stegen förtjänar varje framgång individuell belöning, längst ned leder varje misslyckande till kollektiv bestraffning.

Översättning: Jonas Elvander

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Kommentar/Kultur 15 mars, 2024

Judith Butler är filosof och professor i genusvetenskap. Hennes teorier slog igenom med boken ”Gender trouble: Feminism and the subversion of identity” (1990). Foto: Thomas Lohnes/AP.

Hur många människor har boken Genustrubbel att tacka för sitt liv? Judith Butlers betydelse för 2000-talets tänkande går inte att komma runt. Hen hjälpte begrepp som icke-binär och intersektionalitet att slå igenom brett och förklarade hur kön är en teater som vi återskapar varje dag, snarare än ett uttryck för något medfött. För det är jag hen evigt tacksam. Priset hen och andra genusvetare fått betala i form av hat och hot är orimligt. Med sin bistra uppsyn och slarviga pojkfrisyr har hen fått mörkermän som Ron de Santis och Viktor Orbán och vår egen David Eberhard att självantända.

Butler är också jude och en av grundarna till organisationen Jewish voice for peace, som mobiliserat i imponerande skala i de stora amerikanska städerna, där de organiserat ockupationer och demonstrationer mot bombningarna av Gaza, manifestationer som agerat oberoende till de övriga Palestina-demonstrationerna. Själv bytte jag mitt X-namn till Judisk röst för fred, i sympati med en för mig viktig rörelse, där judar markerar sitt avståndstagande från det allt mer besinningslösa våldet från Israels armé och regering, vars åtskillnadspolitik har fått pågå alltför länge.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 15 mars, 2024

”Allt eller inget” blir oftast inget

Protest på Sergels torg i Stockholm i juni 2020 mot polismordet på George Floyd i USA. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.

Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.

Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

En palestinsk pojke svalkar sig inne på badhuset Hamam al-Sammara inför Eidhögtiden i Gaza, 7 augusti 2013. Foto: Wissam Nassar/Xinhua.

Israels krig har förvandlat Gazas rika, tusenåriga kulturarv till ruiner. Palestinska experter rubricerar förstörelsen som kulturellt folkmord.

Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.

Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ibitsam Mahdi
Frilansjournalist från Gaza
Inrikes/Nyheter 14 mars, 2024

Extremhögern rekryterar på nätet: ”Malande, konstant hjärntvätt”

AFS demonstrerar i Göteborg. Enligt Expos nya rapport har torgmöten blivit en ineffektiv metod för extremhögern. Foto: Adam Ihse/TT.

”En ny våldsam generation högerextremism i tider av kris”, lyder underrubriken på Expos nya årsrapport. Rapporten vittnar om en ytterhöger mitt i ett maktskifte, ett återradikaliserat SD – och en ungdom som tränar för strid.

– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 13 mars, 2024

Fossilföretagen är det verkliga demokratihotet

Greta Thunberg skojar med kamrater på andra sidan gatan. Foto: Christine Olsson/TT.

En aktion utanför riksdagen har satt de borgerliga opinionsskribenterna i spinn. Men Greta Thunbergs aktivism är en självklar del av demokratin.

”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 13 mars, 2024

Mäns och kvinnors biologiska tidszoner

Allt färre kvinnor anser att ett meningsfullt liv går att kombinera med barn. Foto: Visar Kryeziu/AP.

Medan allt fler kvinnor väljer bort att skaffa barn, blir allt fler män ofrivilligt barnlösa. Det demografiska pusslet blir allt svårare att lägga.

Jag tillhör en grupp kvinnor som får demograferna att svettas när de studerar befolkningsstatistiken. Jag är i trettioårsåldern, har ännu inte avslutat mina doktorandstudier, har inga barn och för närvarande inga planer på att skaffa dem.

Jag tänker sällan på att klockan tickar, men det vet demograferna att den gör. De flesta kvinnor i trettioårsåldern har, liksom jag, tillbringat ett halvt liv med att vara livrädda för att bli gravida. Vi får en chock när vi väl inser hur svårt det egentligen är att bli gravid, och hur tidigt fertiliteten dalar. Kvinnor är som mest fertila mellan 18 och 25. Det låter nästan som ett skämt – kvinnor är som mest fertila när de ännu inte, i samhällets ögon, hunnit bli vuxna.

Borde man skaffa barn? Jag tvivlar på att det finns ett rationellt svar på frågan. Det är en klyscha – som de mammor och pappor jag känner ständigt upprepar – att man blir en annan människa när man skaffar barn. Det borde innebära att den person jag är i dag, och den person jag skulle vara om jag skaffade barn, är alltför olika för att göra jämförelser mellan dem betydelsefulla. Är det rationellt att vilja bli en ny människa, den människa jag skulle vara om jag hade barn? Inte vet jag.

Med jämna mellanrum kommer rapporter om att födelsetalen i många av världens länder minskar. Skräckexemplet är Sydkorea, där det föds mindre än ett barn per kvinna. I Europa är det Italien och Spanien som är värst. Men även i Sverige sjunker födelsetalen. Nu får varje kvinna omkring 1,5 barn, långt under de 2,1 som behövs för att befolkningen inte ska minska utan invandring.

De röster på vänsterkanten som tar den sjunkande fertiliteten på allvar brukar lyfta behovet av bättre välfärd, billigare bostäder och mer jämställdhet. Sociologer har visat att det finns ett positivt samband mellan en stark välfärdsstat, jämställdhet och fertilitet, åtminstone om man jämför rika välutvecklade länder. Förklaringen är enkel: i länder där det är enklare och billigare för kvinnor att kombinera arbete och familjeliv väljer fler kvinnor att skaffa barn.

Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor.

Men nu sjunker fertiliteten även i de jämställda skandinaviska länderna. Och det samband som gäller när man jämför fertilitet mellan länder verkar inte gälla inom länder. I Sverige finns inga tecken på att fortsatt ökad jämställdhet skulle leda till högre fertilitet. Snarare tvärtom. Många kvinnor är helt enkelt upptagna med annat, så pass länge att det är för sent att skaffa barn när de väl känner sig redo.

Det är lätt för oss tjejer att känna avund inför killarna, när vi inser att deras fertilitetsklockor inte tickar på samma sätt som våra. Och skandinavisk jämställdhet till trots är det fortfarande vi som får betala det högsta ekonomiska priset om vi väljer att skaffa familj. Inget land i världen värderar reproduktivt arbete lika högt som lönearbete. Det är och förblir en av feminismens främsta utmaningar.

Samtidigt rymmer befolkningsstatistiken en sorglig berättelse om barnlöshet bland män. Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor. Heterosexuella kvinnor vill helst skaffa barn med män som är minst lika högutbildade som de själva, och som tjänar lika mycket eller mer. I takt med att fler kvinnor än män väljer högre utbildning går ekvationen inte ihop. En stor andel män med låg utbildning och dålig anknytning till arbetsmarknaden förblir ensamma och barnlösa. Till skillnad från mig kan dessa män inte skaffa barn på egen hand, om de skulle vilja. Och dessa killar, till skillnad från de barnlösa tjejerna, får sällan någon samhällelig sympati.