Kultur

Kultur

En kommersiell sillkonserv i Stockholms hjärta

Finansborgarrådet Anna König Jerlemyr (M), kulturborgarrådet Jonas Naddebo (C) och ”head of Space” Åsa Caap firar kommersens seger över kulturen och trycker på en stor röd knapp för att inviga spelhuset Space. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Det nya ”kulturhuset” Space i centrala Stockholm ska ge plats åt den digitala generationen. Men det är snarare ett monument för nyliberalismens seger över kulturen.

Kultur

”Här kommer ABBA i kläder av plast

Lika döda som sillkonserver

De skiter också i allt, vill göra snabba stål

Det pyr i mina franska nerver”

Ulf ”Sillstryparn” Dageby sade det bäst redan 1975. Men silla-Björn Ulvaeus har en sista konserv att kränga – en datorspelskåk på sju våningar i Stockholm som heter ”Space” och som invigdes förra helgen. Så låt oss ta ramsan en gång till.

Att ungarna får en ny plats att spela dator på är trevligt, möjligen också att några fler företag får kontorslokaler. Huset gör dock anspråk på att vara mer än så, nämligen ett ”kulturhus för den digitala generationen”.

Symboliken är uppenbar. Ett kulturhus med flera våningar i ”hjärtat av Stockholm” vid Sergels Torg – syftet är att ersätta Stadsteatern. Men där Stadsteatern ses som ett monument över det förflutna ska Space tillhöra framtiden.

Så vad gör Space till ett kulturhus? Utöver speldatorer till uthyrning finns även kontorshotell (”co-working”) och en medlemsklubb för företagare (”community”) där ”entreprenörer, startups och växande företag ska kunna träffas och förverkliga sina idéer inom tech och digital kultur”. Där finns även ett ”Avicii Experience” där man på ett ”interaktivt” sätt får lära sig mer om producenterna och låtskrivarna som jobbade med den avlidna houseartisten, samt konserter, ”techkonferenser” och inspirationsföreläsningar. Allt i nära samarbete med Stockholms stad.

Den första hyresgästen är talande nog Snafu records, ett svenskt ”tech-drivet skivbolag” som analyserar upp till en miljon låtar i veckan för att hitta morgondagens stjärnor och melodier. Ett hus för ”kreativitet” alltså, där en superdator skapar nya hits av gamla. Theodor Adorno hade inte trott sina öron.

Nej, nu är jag orättvis. På Space bryr man sig visst om jämlikhet. De har parat ihop sig med kaffeföretaget Löfbergs, som är en ”perfekt samarbetspartner för oss på Pophouse Entertainment och Space. De delar våra värderingar när det gäller hållbarhet, jämlikhet och inkludering samt har ett brett kaffesortiment som vi verkligen gillar”, säger Åsa Caap vars titel är ”Head of Space”. (Vilket jag antar betyder något annat än tomt huvud.)

Som ni märker pyr det alltså i mina franska nerver. Så varför bry sig om den här provokationen? För att den i all sin svulstiga engelskspråkiga vulgaritet är kronan på den kulturrevolution som pågått i Stockholm i decennier. Där allt som inte bidrar med snabba stål måste rensas ut.

Redan 2011 sade stadens kulturstrategiska chef Patrik Liljegren i en intervju med Dagens Nyheter att konstnärer måste bli företagare och dra in mer pengar, då ”framtidens kulturarbetare är en entreprenör”. Han rangordnade också kulturformerna efter intäkter: ”Den digitala spelvärlden är väldigt bra, musiksidan är ganska bra och så finns det delar av konstlivet som är mindre bra.”

Det här digitaldarwinistiska tänkandet, där bara det som bär sig kommersiellt i interneteran får finnas kvar, präglar allt som Stockholms stad gör i kulturväg, ned till minsta stämskruv. I utkastet till kulturstrategiskt program förra året nämndes litteratur, teater och dans sammanlagt fyra gånger, medan konsultord som tillväxt, besök, näring och kreativ tillsammans fick 173 omnämnanden.

Stadens nya borgerlighet är alltså på väg att riva upp 1900-talets kulturella Saltsjöbadsavtal, där Socialdemokraterna gick med på att stärka det borgerliga kulturlivet – litteratur, teatrar, opera, konst – i utbyte mot att arbetarklassen också fick råd att både utöva och uppleva den. Borgerligheten har inte bara gett upp om tillgängliggörandet, utan om denna kultur som helhet.

Intressant nog gör de ändå anspråk på att representera alla de värden som de egentligen ser som förlegade. De kallar ett varuhus för ett kulturhus, en kopp kaffe för jämlikhet, en företagarklubb för gemenskap, och så vidare. Varför det?

För att snylta på den tidens storslagna drömmar om vad kultur kunde vara förstås. Stadsteatern byggdes som ett kulturens vardagsrum, vars glasväggar och många entréer skulle göra det öppet för gatumyllret. Det byggde på den tidens aktiva och bildade medborgarideal, med bibliotek och ständigt skiftande konstformer, där ung och gammal kunde mötas utan hierarkier. Inte konstigt att Stockholms stad långsamt blöder ihjäl Stadsteatern med ständiga effektivitetskrav.

Det samhälle som nyliberalerna har byggt i 40 år premierar helt andra värden. Idealet är inte medborgaren utan kunden. Att diskutera musik och konst är meningslöst, för det som säljer är också bra. Böcker och kritiskt tänkande behövs inte för marknaden gör värderingen åt oss. Kvar blir att koppla upp oss mot en underhållningspodd i källaren på Space och ta emot det kapitalet spolar i öronen på oss.

Theodor Adorno skrev i sina texter om ”kulturindustrin” att den här sortens okritisk och nivellerande masskultur främjar fascism. Han var också rätt tjurig och kanske hade hans sparringpartner Walter Benjamin en poäng när han skrev om ljuspunkterna i maskinsamhället. Finns embryot till en ny solidaritet i samarbetet mellan datorspelare? Vem vet. Men det är också ett odiskutabelt historiskt faktum att Kulturhusets samhälle – det socialistiska samhället, medborgarens samhälle – var ointagligt för fascismen. Medan det nyliberala samhället har visat sig vara fascismens perfekta grogrund. Plastkläder eller inte.

 

  • kultur
  • kulturhuset
  • kulturpolitik
  • Space

Kultur