Förra året intervjuades författaren Zadie Smith i tidningen Slate, och ett citat fick genast vingar. Det handlade om kulturell apropriering – det vill säga personer av högre makt och status (t.ex vitas) anammande och exploaterande av någon med lägre status (t.ex svartas) erfarenheter och uttryck. Smith ställde sig tveksam till att applicera begreppet i litteratursammanhang, eftersom det enligt henne står i motsättning till den inlevelse som, från författarens perspektiv, är en av fiktionens premisser: ”Det var därför jag började skriva”, sa Smith, ”för att jag ville veta hur det är att vara en judisk, kinesisk man eller en gammal svart kvinna, eller en vit professor”.

Men i samma intervju gav Smith också ett exempel på när levd erfarenhet kan ha avgörande betydelse för berättandet, och det var som svar på frågan om huruvida hennes egen graviditet och föräldraskap har påverkat författarskapet. Hon sa då att en författare som tilltalar henne särskilt är Ursula K. Le Guin, ”en kvinna som hade tre barn och levde i och för hemmet.” ”Jag känner hennes barn i böckerna, jag känner tyngden i det, hennes erfarenhet av att vara en flicka, en kvinna, en mamma, en gammal kvinna, det är nästan överväldigande när man läser henne.”

I de texter som skrivits om Le Guins feminism efter hennes död lyfts ofta hennes konceptuella sci fi-berättelser som destabiliserar kön och könsroller. I den hyllade fantasy-serien om Övärlden är dock det feministiska anslaget lite annorlunda, om än målet möjligen det samma.

Det var arton år efter den ursprungliga trilogin som Le Guin återvände till Övärlden för att utforska den på nytt. De första två böckerna är coming of age-berättelser från en pojkes och en flickas perspektiv, och den tredje handlar framför allt om döden. I del fyra, Tehanu, ifrågasätts dock hela den mytologi som Övärlden bygger på, i synnerhet den dualistiska uppdelningen mellan kunskapsbaserad, manligt kodad magi och destruktiva, kvinnligt kodade urkrafter. Frågor som tematiseras i boken är inte bara hur det är att leva som flicka och kvinna i patriarkatet, utan framför allt lyfter Le Guin obarmhärtigt de svagheter och blinda fläckar som en hierarkisk ordning skapar hos den grupp som är överordnad. I detta fall handlar det om mäns förakt och rädsla för kvinnor, deras exploatering av dem, våld mot dem, och inte minst deras oförmåga att sätta sig in i kvinnors och barns situation och förstå dem. Kvinnors maktlöshet och mäns maktfullkomlighet hindrar båda från att nå verklig visdom och insikt.

Tehanu är en roman som vid nya omläsningar fortsätter att förundra. Den är Övärlden-svitens mest fördjupade och gripande del, och samtidigt dess mest svårgripbara. Tempot är långsamt, och den undviker i regel fantasytroper. Men framför allt introducerar Tehanu en ny definition på hjältedåd – som inte utgår från motsatspar utan från dessa motsatspars upplösning. Ljus och mörker, natur och kultur, maktfullkomlig och maktlös – kan bara existera i relation till varandra. En ny ordning representeras av det barn som i sig är en motsats och därför inte kan inordnas i hierarkierna. En flicka, ”Tehanu”, som är det mest utsatta – och samtidigt det mäktigaste – barnet i världen.