Israelen Yoav Shamir filmade mellan 2001 och 2003 vid de vägspärrar som den israeliska ockupationsmakten har satt upp för att skilja de palestinska samhällena åt. Just nu besöker han Sverige i samband med att hans ”Checkpoint” visas inom ramen för utställningen ”Making Differences” i Stockholm och på filmfestivalen i Göteborg.
Shamir är inte mycket äldre än de unga värnpliktiga som kommenderats ut till spärrarna och kanske är det en av anledningarna till att den dokumentära långfilm som har blivit resultatet känns så närgången.
Många, från palestinier, medlemmar av solidaritetsrörelser, hjälporganisationer till israeliska politiker och till och med militärer har förklarat att vägspärrarna inte kan motiveras av säkerhetsskäl, vilket Sharonregeringen hävdar utåt. De är ett sätt att ytterligare splittra upp och sabotera det palestinska självstyret och därmed ytterligare bryta ned den palestinska civilbefolkningen.
Dag ut och dag in, vecka efter vecka, år efter år är skolbarn, frukthandlare, gästarbetare, sjuka och deras anhöriga beroende av godtyckliga beslut från knappt fullvuxna pojkar. Ofta förvägras de rätten att passera till grannbyn eller ens in till sin egen hemstad på grund av anonyma order uppifrån eller de värnpliktigas egen misstänksamhet, rasism, leda eller uppgivenhet .
En bil som körs av en ung palestinier närmar sig de stenar som spärrar vägen . De tre israeliska soldaterna som bevakar spärren har lagt automatgevären på marken för att äta konservburkslunch. En av dem sträcker på sitt unga huvud och kikar i sina tjocka glasögon genom dammet kring palestinierns bil som bromsat in och stannat. Palestiniern sitter försiktigt kvar framför ratten. Det är som om det finns en överenskommelse om att allt måste gå långsamt. Gör någon en oväntad rörelse kan helvetet braka lös. Soldaten sträcker sig efter sin hjälm.
– Vem har lagt ett ägg här? klagar han och häller ut ett hårdkokt innan han knäpper hakbandet. Med geväret hängande på magen går han fram mot palestiniern och uppmanar honom att kliva ur bilen och dra upp sina tröjor och blotta midjan. Där finns ingen sprängdeg.
– Jag ska förbereda ett bröllop i grannbyn, säger den unga bilföraren och ber att få passera.
– Varför skakar du? frågar soldaten.
– Jag är… nervös, svarar palestiniern på stapplande hebreiska.
– Är du nervös för bröllopet eller för något annat? frågar soldaten ledande och börjar rota i palestinierns bil. Den unga palestiniern blir naturligtvis ännu mer nervös och vågar inte svara. Plötsligt tröttnar soldaten på att vara misstänksam och säger åt mannen att han kan passera, bara han kommer tillbaka om några timmar. Föraren stammar något sorts tack och kör genom spärren.
I mötet mellan de unga soldaterna och de civila palestinierna synliggörs den gråa och vardagliga sidan av ockupationen. Ofta händer ingenting förutom att de unga soldaterna demonstrerar sin makt. De har drillats till det, och det är det enda de kan sysselsätta sig med. Palestinierna förnedras, oavsett om de släpps igenom spärren eller inte.
En gnista av mänsklighet lyser igenom i en vintrig scen där israeliska soldater med gevär på ryggen och palestinier i samma ålder med sjalar för ansiktet plötsligt får fnatt och drar igång ett vanligt, barnsligt snöbollskrig.
Men i nästa stund kommer vakt-
avlösningen och en soldat gör klart var han står, samtidigt som han låter en grupp palestinska män vänta vid spärren i snöstorm, helt utan synbar anledning.
– De är djur, vi är människor, säger han och viftar bort en kamrat som försöker få honom att hålla tyst inför kameran.
En regering som skapar meningslösa vägspärrar i ett land som de ockuperat i snart fyrtio år vill inte ha fred. Den vill avhumanisera palestinierna i de unga israelernas medvetande, och vice versa. Yoav Shamirs film borde vara en väckarklocka för den israeliska allmänhet som faktiskt röstat fram högerextremisten Sharon till makten. Den är en spegel inför vilken man självklart måste ställa sig frågorna: Vad är det vi sysslar med? Vilka är vi på väg att bli?