Ska svenska fackföreningar hjälpa papperslösa arbetare att driva sin sak mot arbetsgivare som utnyttjar dem? Nej, anser socialdemokraten Anna Johansson, nybliven ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott. ”Principen måste ju vara att det ska vara ordning och reda på svensk arbetsmarknad. Har du inte rätt att arbeta i Sverige så ska du inte göra det”, slog hon fast i en intervju i Kommunalarbetaren (25/10, 2018).

Uttalandet väckte bestörtning bland såväl Johanssons partikamrater som många LO-medlemmar. TCO:s samhällspolitiske chef Samuel Engblom beskrev i sin tur uttalandet som ”fullständigt hårresande”. En välvillig tolkning är att Johansson bara pratade innan hon tänkte. Men faktum är att uttalandet inte bara ligger i linje med Socialdemokraternas ideologiska utveckling de senaste åren utan också med den faktiskt förda politiken. Det var trots allt S som i regeringsställning nyligen gav polisen utökade befogenheter att jaga papperslösa, bland annat genom razzior på arbetsplatser utan konkret brottsmisstanke.

Det har länge varit uppenbart att starka krafter inom Socialdemokraterna vill dra partiet i en mer auktoritär riktning – för vad ska man annars kalla det tilltagande fokuset på stramare migrationspolitik, skärpta straff och hårda tag mot ”gängen”, eller retoriken som allt ofta likställer papperslösa med kriminella? Somliga beskriver den nyfunna vurmen för ”ordning och reda” som en återgång till traditionell socialdemokratisk politik. Ledande socialdemokrater som Ibrahim Baylan ser det rentav som en uppgörelse med nyliberalismen. Men besynnerligt nog tycks den påstådda återgången till partiets rötter bara gälla just flykting- och migrationspolitiken, kriminalpolitiken och andra områden där man kan låtsas stå på ”vanligt folks” sida genom att sparka nedåt.

Den populistiska nationalism som Anna Johansson och andra företrädare flirtar med bidrar tvärtom till en värld där arbetare ställs mot arbetare, där det gränslösa kapitalet kan härska genom att söndra

För när var det egentligen klassisk socialdemokratisk politik att sälja ut allmännyttan eller tillåta riskkapitalister att plocka ut vinster ur vår gemensamma sjukvård? Och vad skulle klassiska socialdemokratiska ekonomer säga om Magdalena Anderssons vurm för överskottsmål och envisa vägran att låna till nödvändiga samhällsnyttiga investeringar? Att Socialdemokraterna fortfarande har minst en fot djupt ner i det nyliberala träsket syns också inom handelspolitiken. Där driver man aktivt driver på för omstridda frihandelsavtal som ger storbolag rätt att stämma regeringar i direktörsdomstolar om nya lagar hotar deras vinster och som enligt erkända ekonomer som Thomas Piketty kan försvåra nödvändiga regleringar av finanssektorn.

Detta är den svenska socialdemokratins stora tragedi idag: samtidigt som man säger sig värna den svenska modellen med hjälp av gränskontroller och hårda tag mot papperslösa undergräver man aktivt densamma i förhandlingar som ofta förs långt bortom folklig insyn. Det är både korkat och farligt. Korkat för att en arbetarrörelse som undergräver förutsättningarna för meningsfull reformpolitik för att uppnå kortsiktiga fördelar för det svenska näringslivet eller svenska arbetare till slut inte har något existensberättigande. Farligt för att internationell solidaritet och gränsöverskridande kamp behövs mer än någonsin om vi ska överleva den globaliserade finanskapitalismen, klimathotet och högerextremismens frammarsch.

På ett ideologiskt plan är det livsfarligt om vänstern intalar sig att den svenska modellen kan försvaras på nationell grund. Den avgörande förutsättningen för välfärdsstatens framväxt var inte gränskontroller och ”ordning och reda” utan en historiskt bred enighet om att kapitalets destruktiva härjningar måste tyglas för att undvika en upprepning av mellankrigstidens och andra världskrigets fasor. Vid andra världskrigets slut sågs även liberaler som John Maynard Keynes destabiliserande kapitalrörelser över gränserna som ett allvarligt hot mot frihandeln och demokratin som måste begränsas. I dag tycks inte bara (ny)liberaler utan även ledande socialdemokrater se kapitalets fria rörlighet som självklar och till och med överordnad människors rätt att söka skydd undan krig och förföljelser.

En arbetarrörelse som på allvar vill göra upp med nyliberalismen måste börja där: i det ekonomiska tankegodset. Den nationella demokratins suveränitet måste återupprättas, men inte på nationalistisk grund utan tvärtom på en grund av progressiv internationalism. Den populistiska nationalism som Anna Johansson och andra företrädare flirtar med bidrar tvärtom till en värld där arbetare ställs mot arbetare, där det gränslösa kapitalet kan härska genom att söndra. Låt inte det bli den svenska arbetarrörelsens väg.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.