Vad var det som hände?
– En grupp med förbindelser uppåt i maktstrukturerna – en kapten från milostaben, en journalist från Norrbottens-Kuriren, stadsfiskalen i Luleå, tre fänrikar vid ingenjörstrupperna och en mc-ordonnans, satte eld på tidningens lokaler där pressarna fanns. I huset bodde några familjer som var anställda på tidningen, sammanlagt tio personer. Fem människor: två barn, två kvinnor och en man omkom.

Vilka straff fick attentatsmännen?
– De dömdes i tingsrätten till upp till två års straffarbete. I hovrätten skärptes straffen, de fick upp till sju års straffarbete. Stadsfiskalen dömdes aldrig för attentatet – han dog i Långholmsfängelset, svårt sjuk och alkoholiserad.

Vad var det som gjorde att du ville skriva boken?
– Jag kunde inte tänka mig ett lämpligare ämne för det slags författare som jag tyckte jag var. Eller som jag försökte vara och som jag fortfarande försöker vara. Särskilt inte sedan Kolarn Henriksson, journalist på Norrskensflamman, berättat för mig om saken på ort och ställe. Det hände 1967 när jag var i Luleå för att spela teater om Vietnam-kriget. Ett år senare flyttade jag och familjen till Malmberget.

Vad ansåg du själv var mest angeläget att föra ut till offentligheten?
– För mig var detta en del av vår okända historia, som måste utforskas och föras fram. Jag blev mycket tagen av den verklighet jag mötte, när jag började tränga in i ämnet. Jag arbetade som en ensamvarg utan att tillhöra någon särskild ideologisk falang inom vänstern.

Hur reagerade omvärlden?
– I boken har jag gjort en nästan mikroskopisk undersökning av reaktionerna på attentatet. De skiftade allt eftersom tiden gick under resten av året 1940 och 1941. Under Vinterkriget var naturligtvis opinionen kompakt för Finlands hjältemodiga kamp mot kolossen Ryssland. Men det fanns – förutom kommunisterna – några avvikare som tjänade det objektiva syftet att bromsa in de mest upphetsade. Det där har jag noggrant återgett i min bok, och det är mycket viktigt. På den internationella scenen fanns namn som Brecht, Bernard Shaw och Nordahl Grieg.

Hur ser du på händelsen idag i ett historiskt perspektiv?
– Det var ju ett speciellt skede i världskrigets inledning. Tyskland och Sovjet hade ingått ett förbund som chockat många inom arbetarrörelsen och vänstern. När det sedan bröts av Hitlers anfall på Sovjet, midsommaren 1941, ändrades fronterna. Kampen vidgades på ett sätt som ingen kunnat föreställa sig vid tiden för attentatet mot Norrskensflamman.

Vad är det viktigaste budskapet idag?
– Arvid Rudling, som företrädde Norrskensflamman i Hovrätten, sa när jag frågade honom varför han åtagit sig målet: ”För att jag inte ville att de misshagliga i samhället skulle vara rättslösa.” Det uttrycker, tycker jag, ett engagemang som jag delar. Litteratur, att skriva, går ju ut på att förstå, att se saker klarare, tränga igenom fördomar och vanföreställningar, ner till en återerövrad social förståelse. När kommunisterna i Norrbotten skulle begrava sina döda den där marssöndagen var det mycket kallt, både bildligt och faktiskt, och de var mycket nära total illegalitet och förföljelse. Det var ett fruktansvärt svårt skede i vår historia, avslutar Ulf.