September står runt knuten och allt pekar mot ett valresultat där Sverigedemokraterna kommer att stå högt på prispallen. Detta faktum i kombination med högervridningen av mittenpartierna och Alliansens oblyga flirtande med rasismen gör att vi redan nu kan förutspå hur illa det kommer att gå under de kommande åren. Men att vara realistisk inför sakernas tillstånd är inte detsamma som att ge upp, utan snarare en förutsättning för att kunna lära av misstagen och rikta fokus mot en hållbart växande vänster i det längre perspektivet.
En av partipolitikens starkaste traditioner är att i analysen av varför saker går snett och snabbt söka syndabockar att skylla ifrån sig på. Det är inte en snygg look, och den klär definitivt inte den ideologiskt övertygade och progressiva vänstern. Vi måste i stället fokusera på vad vi kan lära oss av våra egna misstag och hur vi med utgångspunkt från dessa bör gå tillväga framöver. Och för den typen av analys och slutsatser behöver man inte invänta något valresultat.
Ett de största felen som den representativa vänstern hittills har begått är att omfamna grupper och aktivister först när dessa har genomfört lyckade aktioner som faller inom ramarna för partipolitikens konventioner, för att därefter vända samma organisationer ryggen när vindarna högerut har blåst som hårdast.
Vad Sverige i stället behöver är en modig vänster som tar till vara på, backar upp och stärker den aktivism som olika kollektiv och grupper runtom i landet försöker att bedriva.
Vi behöver en vänster som inte nöjer sig med opinionsmätningar som pekar på att man äntligen har kommit över tioprocentspärren för första gången på tolv år.
Det behövs en vänster som ser faran med att strejkrätten nu är hotad och som modigt vågar uppmana arbetare runt om i landet till att våga gå ut i vild strejk om så krävs. Som förstår och proklamerar vikten av ockupationer av fullt beboeliga bostäder som förvandlats till rivningsprojekt i städerna. Som vägrar acceptera att kvinnor ska tvingas föda vid vägrenen till följd av nedlagda vårdinstanser på landsbygden.
Det behövs en vänster som på allvar ifrågasätter polismyndigheten och domstolsväsendet och som kräver lagändringar där lagen och myndigheterna beslutar till nazisters fördel och flyktingbarns nackdel. Som backar och till och med uppmanar folk till att på alla tänkbara sätt stå upp mot fascisterna.
Det behövs en vänster som står stadigt tillsammans med sina olika förgreningar mot den populistiska stormen.
Det behövs en vänster som inte nöjer sig med opinionsmätningar som pekar på att man äntligen har kommit över tioprocentspärren för första gången på tolv år utan i stället sticker ut hakan och vågar prata högt om socialism som det enda hållbara alternativet. Och som i samma andetag understryker vikten av organiserad antikapitalism och antifascism.
Att den representativa vänstern har fallerat på punkterna ovan är en av många anledningar till varför man inte är i närheten av en ledarställning. Först när vänstern vågar ta de tuffare striderna med sig själv om vad den faktiskt står för och vill, kan den växa till en kraft att räkna med. Först då kan man klappa sig på axeln och känna glädje och stolthet över att man inte bara utmanar den breda högern utan även utgör ett reellt alternativ inför framtiden. Svaren på hur man bäst når dit finns alltså inte i vad alla andra har gjort för fel, utan i vad man själv kan göra bättre.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.