Människan är nog aldrig så komisk som när hon står på en återvinningscentral och slänger skräp. Alla har vi väl någon gång stått och fnissat: åt en tant som försöker trycka in en tavla på en enhörning i ”ofärgat glas”. En arg Bromma-pappa som brutit upp trädäcket eftersom grannen byggt ett större. När jag var liten brukade jag sitta i containrar och titta på alla tokigheter som folk slängt. Ett av mina bästa barndomsminnen är när jag hittade en FiB-Aktuellt intryckt i en KP. Jag blev full i skratt: i landet lagom sopsorterar vi till och med våra runkblaskor.
En som har fattat sopsorteringens komiska sida är Ulrika Linder. Hon är konstnär och arbetar på en återvinningscentral. I dagarna debuterar hon med den otroligt roliga serieromanen Återvinningscentralen. Eller roman och roman: snarare är det en blandning av grafiska sketcher, folkbildningsstrippar med hallåor (i Liv Strömquists anda) och samhällskritiska infall. På det stora hela påminner den en del om Erika Petterssons Drottningen i kassan (2017, Galago), som kärleksfullt skildrar arbetet på en matvaruaffär. Stripparna varvas med foton på lustiga saker som folk slängt. Vad sägs om det här till exempel: en torkad nilkrokodil, ett nät med levande signalkräftor och en låda med en Boney M-platta och en såghajsnos (placerad i containern för farligt avfall). Dessa bilder är nästan en bok i sig, för som läsare börjar man fantisera hur återvinningen kan ha gått till: ”fan Berit, jag pallar inte att koka de här stackarna. Jag far med kräftorna till… eh… tippen i stället”.
Men Återvinningscentralen är något oväntat också. Den är nämligen en utopi. På ÅVC har kunden alltid fel – det är personalen som bestämmer vilken container som gäller – och soptippen är i flera bemärkelser en jämlik frizon. Enligt lagen ska alla slänga sin egen skit och oavsett om du är lokalvårdare eller vd: plikten att sortera är lika för alla. Dessutom påpekar Linder – och detta känns närmast surrealistiskt – går utvecklingen åt rätt håll på soptipparna. Sedan producentansvaret infördes 1995 har sopgubbarna befriats från den tunga grovsorteringen och i återvinningsindustrin är den cirkulära ekonomin på frammarsch.
Något som Återvinningscentralen däremot saknar är klassperspektivet. I boken riktas udden mot slit-och-släng-kulturen, inte samhällets sociala skiktning. Det skiljer den från exempelvis Derf Backderfs briljanta serieroman Sopigt (2017, Kartago) som skärskådade sopåkarnas hårda arbetsvillkor i USA. Detta är dock ingen kritik mot boken; snarare är det en återspegling av att vi i Sverige har bättre miljölagar och arbetsskydd. Och även om det senare står på spel i dag så antyder Linder att ÅVC kommer att vara en fredad plats även i framtiden – för hur fasen inför man lean på en soptipp? Som sagt: en utopi i miniatyr.