En favoritanekdot hos teknikpositiva, som så vitt det går att avgöra populariserades i en artikel redan 2004, handlar om hästbajs.
Källorna har visserligen visat sig vara ganska skakiga, men det spelar inte så stor roll. Det viktiga är den lärdom man väntas dra av fabeln.
Så här går historien:
Vid 1800-talets slut hade London vuxit till världens genom historien största stad med över sex miljoner invånare. Industrialiseringen var på god väg, men hästtransporter var ännu fullständigt avgörande för att kunna flytta människor och varor mellan olika platser.
Vad som hade fungerat utmärkt i mindre städer blev dock problematiskt i takt med att allt fler människor med allt större transportbehov klämdes ihop på en allt mindre yta. Hästarna som drog allsköns vagnar, kärror och droskor genom London släppte enligt en beräkning ut över tusen ton spillning på stadens gator varje dag. Den ansedda tidskriften Time ska ha varnat för att staden inom kort skulle täckas av tre meter träck.
Kort därefter genomfördes världens, enligt historien, första konferens för stadsplanering. De förmodat mycket kunniga männen vände och vred på frågan om hästspillning, men kunde inte finna någon lösning. Utan hästarna var den moderna staden en omöjlighet, och med hästarna kom hästskit – som på sikt skulle göra staden obeboelig. Stadsplaneringskonferensen avslutades i ren frustration över den så kallade hästspillningskrisen efter bara tre av de tio inplanerade dagarna.
Sen kom bilen, och så var problemet plötsligt löst.
Ja, så går i alla fall historien.
Lärdomen är att teknisk utveckling kan tyckas osannolik, som science fiction, tills den plötsligt är där.
Vi ska bedriva gruvverksamhet på asteroider, odla mordfritt kött i labb, och driva alltihop med grön energi. Vi kommer minnas klimatpaniken som en absurd parantes, precis som hästspillningskrisen
Historien om hästbajset återkommer i den brittiska vänsterdemagogen Aaron Bastanis nya manifest Fully automated luxury communism.
Bastanis idé är att framtiden är ljus. Teknikutvecklingen kommer nästan helt av sig själv leda till en kommunistisk utopi. Vi ska bedriva gruvverksamhet på asteroider, odla mordfritt kött i labb, och driva alltihop med grön energi. Vi kommer att minnas klimatpaniken som en absurd parantes, precis som hästspillningskrisen. Alla, skriver Bastani, ska inom kort leva som dagens miljardärer.
Det bästa sättet att handskas med den här typen av enfaldighet är kanske att se det som vänsterspinn som generar uppmärksamhet och kanske hopp. Science fiction. Det kan för all del krävas motbilder till en framtid där vi släpar oss fram över en lerig potatisåker utan slut, smutsiga, hungriga och jämställda vid civilisationens och existensens yttersta gräns. Utan Iphone i en ekosocialistisk mardröm.
Somliga vägrar som bekant revolution om man inte får dansa.
Det betyder inte att man bör lura dem att festen aldrig kommer att ta slut.
Vid förra sekelskiftet löste bilen löste vad som såg ut som ett olösligt problem. I dag kan man gå genom London utan stövlar tack vare bilen (förutsatt att det inte regnar, vilket det förvisso nästan alltid gör). Men bilen är också en viktig del i en katastrofal uppvärmning av planeten och att över 9 000 Londonbor dör varje år på grund av luftföroreningar. I dag framstår bilen, trots alla sina fördelar, egentligen inte som någon vidare lösning.
I en färsk avhandling från Lunds universitet har statsvetaren Ina Möller undersökt hur klimatpolitik blir till. Hon konstaterar att vad som anses vara rimlig politik åtminstone till en del skapas av det offentliga samtalet. För tio år sedan verkade idén att släppa ut svavelpartiklar i atmosfären för att göra himlen mörkare som vansinne. I dag är det ett relativt legitimt forsknings- och politikområde. Möller visar också hur ”positiva” lösningar tycks ha större chans att omvandlas från vetenskap, via offentligheten, till politik. Hellre en koldioxidsug än ett förbud, helt enkelt.
Just därför är optimister som Bastani och hans svenska gelikar farliga. De gör det politisk möjligt att, som vid Parisavtalet, lägga stora delar av framtiden i händerna på teknik såsom koldioxidlagring via biomassa. Teknik som därefter har visat sig vara nära nog ogenomförbar i större skala.
Så tappar vi ytterligare tid.
Optimisterna gör det också politisk möjligt att, som Moderaterna, tala om kärnkraft som en lösning, trots att inga kärnkraftverk kommer att hinna byggas i tid. Optimisterna gör det möjligt att hävda att flygandet kan öka om större del av bränslet blir biobränsle, trots att den biomassa som skulle krävas för så mycket biobränsle helt enkelt inte finns.
Optimisterna var sannolikt också inblandade i att göra oss beroende av den fordonstyp som avskaffade hästtransporter men som i dag står för en tredjedel av våra nationella nettoutsläpp. Samtidigt verkar det vara politiskt omöjligt att göra framförandet av denna fordonstyp dyrare – i stället för negativa lösningar lägger politiken fram positiva, optimistiska. Elbil, laddstolpar, ”sommargågata”.
Men ingen som har räknat på det hyser några större förhoppningar om att vi ska kunna byta ut de 90 miljoner bilar som säljs varje år mot Teslavarianter. För att inte tala om den existerande fordonsflottan.
Många bäckar små, förstås. Men att välja science fiction är att blunda för problemets magnitud. Gärna leva som en miljardär, men är det inte bäst att stoppa flygresor och ny tröja varje månad först? Bara uti fall att framtiden inte kommer i tid.
