Varför har vi så mycket undervisning på engelska i den svenska skolan? Det korta svaret är för att det är en bra affär. Det skriver Johan Enfeldt, aktiv i Nätverket för en likvärdig skola, i Språkförsvarets nyutkomna antologi Språkbytesexperimentet i svensk skola – engelska till varje pris?

Av naturliga skäl fokuserar både Enfeldt och flera andra kapitelförfattare på inflytandet från Internationella engelska skolan, som varit pionjären och den stora vinnaren inom den vinstdrivande friskolemarknaden. Verksamheten är också i stort sett riskfri, vilket skolans grundare Barbara Bergström – som enligt egen uppgift alltid bär med sig några riskorn, ”helgade av Dalai Lama”, som en ”tröstande kraft i situationer där ord inte räcker” – gärna och ofta skryter om. Friskolor får till exempel neka elever när de anser att klasserna är fulla, vilket kommunerna inte får och när kostnaderna då ökar för att driva de kommunala skolorna måste friskolorna kompenseras med högre skolpeng.

Antologin värjer inte heller för den provokativa frågan om engelskans intåg i Sverige rent av är resultatet av en form av kolonialism. I till exempel Indien har engelskan tveklöst använts som ett utstuderat segregerande och splittrande vapen som skapat ett nytt kastsystem, vilket landets förste premiärminister Jawaharlal Nehru insåg. Birgit Brock-Utne skriver om situationen i Tanzania där engelskan tjänar som handels-, administrations- och utbildningsspråket för de övre klasserna, medan massans språk, swahili, bara nyligen blivit tillåtet att tala i parlamentet.

Engelska skolans plundring av skattemedel är måhända ett mer akut problem att ta tag i, men det är inte helt frikopplat politiska intressen att andraspråket inom den svenska skolan 1946 plötsligt skiftade från tyska till engelska.