Det blev ingen sommarstuga i år heller. Varje vår mellan mars och maj får vi här hemma ett maniskt sug efter en egen plätt att odla tomater på, för att kunna fly vår innerstadsbalkong och asfalterade innergård. Vår betyder alltså visningar och i år vågade vi till och med buda. Det var spännande och helt olidligt. Tack och lov förlorade vi. För dagen efter brakade marknaden ihop, kändes det som. Vi bestämde oss för att skjuta på det ännu ett år.
På senare tid känns det som att alla samtal med vänner, familj och kollegor förr eller senare börjar handla om inflationen, räntehöjningarna och konjunkturen. Alla har egna exempel på varor som plötsligt blivit dyrare. Med höjda räntor blir även lånen dyrare för Europas näst högst skuldsatta folk. I juni förra året låg svenskarnas skulder på 5 000 miljarder kronor enligt SCB. Bara danskarna har lånat mer.
På Aktuellt säger en expert att folk kommer att börja leva mer sparsamt först efter sommaren. Det är då som effekterna av inflation och räntehöjningar kommer att slå till på riktigt. Jag tänker själv så: det där tar jag tag i efter semestern. Nu vill man bara ta igen allt efter en slitig vinter och två förlorade pandemiår. Det blir Kroatien, Åland, Malmö, Berlin och helst en sväng till Kassel också. Sen får det bli linssoppa och matlådor i höst.
Det senaste decenniets nollräntor och minusräntor har fått mig att varje år känna mig som en allt större ekonomisk förlorare. Vi borde ha tagit ett lån och köpt större bostad på gröna linjen söderut, eller i varje fall det där fritidshuset. Ångesten har ökat för varje artikel om hur mycket folk har tjänat på sina bostadsklipp. Vi borde ha köpt förra året, förrförra året, för tio år sen! Nu lider lånefesten mot sitt slut, jag och många andra missade kalaset.
I stället duggar räntehöjningarna tätt och det känns äntligen rätt skönt att bo i hyresrätt. Ingen avundas längre dem som sitter på stora lån. Vissa med goda marginaler spekulerade säkert, maxade lånen för att höja förtjänsten i den makalösa värdeökning på bostäder och fastigheter som skett. Andra med mindre marginaler hade nog gärna sluppit belåna sig upp till tänderna, om det bara hade funnits hyresrätter att få tag i.
Den skenande ojämlikheten i Sverige kan till stora delar förklaras av snabba klipp på aktier och fastigheter. Klyftan har växt mellan dem som gjorde stora pengar på bostadsrätter och villor, och dem som aldrig blev bjudna till börsfesten. Men om räntorna skenar kommer säkert staten och vi skattebetalare till slut att få gå in och städa upp efter kalaset, och rädda den belånade medelklassen.
Då kommer jag sitta i min hyresrätt och vara bitter ändå. För alla oss som inte fick ta del av Riksbankens billiga pengar men som nu kan få ta smällen när det vänder. Alla vi som varken fick sommarstuga eller förmögenhet, men är en del av skuldlandet i alla fall.