Inrikes/Nyheter 07 juli, 2019

Entreprenörernas epok

<div>Almedalens entreprenörer är övertygade om att de ska lösa klimatkrisen – och bli rika på kuppen. Så varför känns det ändå inte bra?</div> <div></div> <div></div>

Världen brinner. Det gör den verkligen. I skrivande stund rasar efter den nordafrikanska värmeböljan skogsbränder i Spanien som inte varit så omfattande på 20 år. En tjock rök ligger över hela Alaska, en glaciär smälter. Tidigare i vår har det även brunnit på flera andra håll i USA och i skogen kring världens äldsta sjö i Sibirien där 25 personer skadades. Klimatförändringar har femfaldigat risken för europeiska värmeböljor,enligt forskare från Oxford. Världen brinner — vad gör entreprenörerna? Orden är inte mina utan titeln på ett seminarium under Almedalsveckan i Visby arrangerat av Grant Thornton, en revisions- och konsultbyrå, och Företagarna. På scen står revisionsbyråns 22-åriga hållbarhetsexpert Björn Fondén och visar bilder på en planet som brinner och berättar om klimatkrisens enorma utmaning, ger exempel på framstående entreprenörer och listar de främsta åtgärderna. Hållbara affärsmodeller, bland annat.

— Entreprenörerna kommer att stå för lösningen, säger Björn Fondén. Det gäller att stötta dem, anser han. De kommer inte ha tid att träffa familj och nära, för de ska rädda världen.

Entreprenörer är en sällsam sort. Enligt dem själva, och ofta liberala politiker, drivna, innovativa och kanske framförallt, unika. Det vore kanske orättvist att bunta ihop dem, men en gemensam nämnare är enligt neoklassisk teoribildning att entreprenörers funktion är att skapa kreativ förströelse och efterfrågan på marknaden. De arbetar ofta mot kreativ prestation och ekonomiska resultat.

— Om de sjutton globala klimatmålen nås innebär det affärsmöjligheter på 12 000 miljarder dollar, säger Björn Fondén.

Det går ju bra, det hör man ju. Det är jättehemskt med alla arter som dör ut, men det kan gå jättebra för entreprenörerna! Massor med pengar!

Valfriheten är god, vi är goda, allt är bra. Världen brinner. Gott så.

Denna monumentala positivitet kan tyckas absurd, men är snarare än något annat ett förkroppsligande av hela samhällsandan. I ett myller av valmöjligheter ska samtidsmänniskan prestera på samtliga fronter, särskilt vad gäller i relation till klimatet. Det ska beräknas ekonomiskt, göras projekt av, vara innovativt och unikt. Det är oss själva det gäller.I skiftet från ett disciplinsamhälle till ett prestationssamhälle blev den ideologiska överhetens uppmaning inte längre ett uktoritärt ”du måste!” utan flyttade in i individen och byttes ut mot ett ”du kan!”. Det menar den tysk-sydkoreanske kulturgeografen Byung Chul-Han: överskottet på positivitet skapar det som även är den svenska titeln på en av hans böcker: Trötthetssamhället från 2013. Byung-Chul nagelfar hur den av informationssamhället och digitaliseringen splittrade uppmärksamheten skapar en individ utan möjlighet till reflektion. En samtidsmänniska som lär sig att allt är möjligt och därför faller ned i depression eftersom allt per definition inte är möjligt. I klimatkrisens skugga desto mindre.

På Naturkyddsföreningens seminarium om skogen och mångfalden tystnar panelen. Ett JAS-plans dån över himlen avbryter samtalet. Det tas strax upp igen.

I alltings närvarande möjlighet och närvaro, och krav på att kunna och veta allt, skapas enligt Byung-Chul en kollektiv trötthet. I brist på leda och egativitet finns ingen plats för djupare reflektion. Almedalen med sitt våldsamma brus, splittringen mellan definitionen av det goda arbetet, myterna om migration, Nordiska motståndsrörelsens blockering av konst som uppmanar till att aldrig glömma förintelsen, Vänsterpartiets miljardreform för kollektivtrafik, Moderaternas dubbla straff för gängkriminella. Mingel och människor i Expressens getingdräkter med sina enorma huvuden.

Och där, mitt i bruset, prestationssamhällets utsända apostlar: entreprenörerna.

Jag går på ett till seminarium på Grant Thorntons entreprenörshubb. ”Så skapas framtidens tillväxt”, heter det.

— Vi hade aldrig kunnat ana vad entreprenörerna skulle ge världen. Som bilar, internet och smartphones, det visste vi inte innan, säger Maria Mattsson Mähl, grundare av utbildnings- och matchingföretaget Alpha CE.

Med ens framträder hur entreprenörskapet och den entusiastiska industrialismen tagit oss just hit. Det brinner. Men för entreprenörerna finns det bara en kurva — uppåt, vidare!

Kanske kommer de att ta oss ut ur det också.Det är ju en populär åsikt. Med klimatsmarta lösningar så hittar man rätt, tekniken kan lösa krisen. Tillväxten, och den eviga kapitalackumulationen, är centrala faktorer för det ekonomiska systemet, den ska vi inte talla på när vi kan lösa allt med innovationer. Helena Lindahl,
Centerpartiets näringspolitiska talesperson, är också med på seminariet. Hon får frågan om man kan ha oändlig tillväxt i en värld där resurserna är ändliga.

— Ja.

Hon säger faktiskt ingenting mer än så om saken.

Frågan är omdiskuterad, men att ekonomisk tillväxt ur ett klimatpolitiskt perspektiv är mycket problematiskt råder det bland många forskare, däribland en pmfattande FN-rapport, ingen tvekan om. Därutöver tål de utsläpp och den arbetsrättsliga gråzon som produktion av grön teknik kräver att kritiseras. Statistiken över de svenska utsläppen med alla sina solceller känner inte vid det som kan vara en smutsig produktion, ofta så långt bort i horisonten att vi knappt kan ana
produktionskedjans avlägsna komponenter.

Klimatkrisen ställer snarare krav, enligt FN-rapporten, på ett helt annat ekonomiskt system. Det är här någonstans många slår dövörat till. Inför klimatkrisen, berättar Maria Mattsson Mähl, känner en-treprenörer att det snarare än ett enormt samhällsproblem är en ”svår nöt att knäcka”. Nästa generation måste bli entreprenörer och det behövs ett samhällssystem som accepterar och stöttar, som hon uttrycker sig, galna entreprenörer.

— Det är som det kinesiska talesättet, drakar lyfter i motvind. Vi er möjligheter där andra ser problem, säger hon.

För att få folk att förstå detta vill hon att varje riksdagsledamot ska ”adoptera en entreprenör” (jag menar det, på riktigt, poängterar hon). Sedan vill hon att Anders Lindberg och andra ledarskribenter ”ska utvärdera en gång om året hur det går”.

— Vi behöver verkligen fler entreprenörer. Och vi behöver politiker som förstår det.

Men enligt Byung-Chul Han behövs inte fler, för samhället i stort har skapat invånare där alla ”är sina egna entreprenörer”, som han skriver. Entreprenörerna är då
inte alls unika, utan bara en koncentration av det härskande narrativet, som genomsyrar oss alla. För ingenting är väl i det västerländska samhället så allmänmänskligt (och nyliberalt) som vår fixering vid hur tekniken ska svepa in och rädda oss alla utan att vi behöver göra avkall på våra privilegier?

Vi, som kollektiv och i vårt samhälles strukturer, blundar på samma vis som Björn Fondén och Maria Mattsson Mähl inför den översvämmande negativitet som hör klimatkrisen till. Att kurvan slagit i taket. Det finns en väg för tillväxten och det är nedåt.

Så sitter jag och tänker som en tjurig cyniker i ett tält som susar av en oöverskådlig hänförelse över innovationer och klimatpolitiska förhoppningar som ska rädda både världen och marknaden.

Men för att ge vatten på denna min kvarn är det inte, enligt Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap och en ständigt motvalls skribent i Aftonbladet, den ifrågasättande individen som är cynikern, utan samhället som helhet som befinner sig i ett cyniskt tillstånd. I sin essäbok Det cyniska tillståndet är det den falska hoppfullheten som ger uttryck för en skevhet, den skaver, snarare än ifrågasättandet av densamma.

Det handlar om ett medialt narrativ, menar han.
Som att Dagens Nyheters ledarsida när det begav sig kunde hylla Obama fast han på vissa områden förde samma politik som sina av redaktionen kritiserade föregångare. Nödhjälp med ena handen, krigföring med andra. Samma visa varje gång, bara andra ord att klä det i. Johansson menar att cynismen, som fullkomligt genomsyrar stora delar av både politiken och medierapporteringen, snarare kan definieras som diskrepansen mellan teori och praktik. Värderingar som inte omsätts i politisk handling, löften som saknar grund, glättighet utan glädje och hopp utan innehåll. På så vis är det inte missnöjet med systemet som är cyniskt, utan systemet i stort som det är fel på.

Han argumenterar för att vi hamnat där vi hamnat delvis för det faktum att vi tror att vi med förnuftiga aktioner och kreativa lösningar kan rädda miljön, när vi
i själva verket bara vill rädda den västerländska livsföringen. Då blir denna gröna innovationsiver desto mer skev. En optimism som inte bär hopp om förändring utan bara ett löfte om evig förströelseEn slags absurd normalitet, ett evigt mässande om att det kommer att gå bra. Samhällets katastrofer trängs bredvid framgångarna i ett samtidsmontage som skulle kunna höra vilken dagstidning i Sverige som helst till. Eller varför inte denna plats, Almedalen, som ett stort ihopklipp. En brand, en bild av Óscar Alberto Martinez Ramirez och hans tvååriga dotter Valéria från El Salvador, drunknade på väg över gränsen till USA, en annons, mingel. Känslochocker, utan utrymme att bli kvar i känslorna. Scrolla vidare, passera.

— Det finns knappt någonting att ta på, säger Dagens Nyheters politiska reporter Hans Olsson.

Inte om Almedalen, utan om Liberalernas nya partiledare Nyamko Sabuni. Vilken kan tyckas borde vara en svidande självkritik. Varje dag de senaste veckorna har det
rapporterats intensivt om Liberalernas partiledarkanditater, sida upp och sida ner i DN. Att politikens själva innehåll fortfarande är höljt i dunkel är något makabert.

Det är 29 grader varmt, solen ligger på ovanför DN-tältet, vägg i vägg med en lysande vit elvolvo, utställd för passerande att provsitta.

I en sammanfattning av vad årets Almedalsveckan ska handla om frågar moderator tillika journalist Johar Bendjelloul de politiska reportrarna:

— Om ni hade varit PR-rådgivare åt partierna, vad hade ni sagt till dem då?

Vad är egentligen på riktigt? Var är politiken? Det har, och inte utan att påpekas, skett en tydlig kommersialisering av Almedalen. Majoriteten av seminarierna 12 och föreläsningarna arrangeras nu av företag. En utträngning. Innergården där Reformklubben och Lärarnas riksförbund tidigare huserade är nu plats för ”Google sessions”. Ytterligare elbilar presenteras. Medialiseringen av Almedalen har pågått länge, och har bland annat pekats ut i statsvetaren Maria Wendts bok Politik som spektakel: Almedalen, mediemakten och demokratin, liksom i Cecilia Björks dokumentär En bra vecka för demokratin.

På grund av Nordiska motståndsrörelsen saknas RFSL i år.Samtidigt sjunker förtroendet för politiker och media och allt blir allt mer polariserat. Klyftorna ökar liksom den psykiska ohälsan. Känslan av meningslöshet stiger.

Och världen brinner också.

Individen uppmanas till etisk konsumtion och kompensering av sina utsläpp. Där någonstans fastnar blicken på Greta Thunberg. Ingenting ont om det. Men den mediala entusiasmen över att äntligen ha hittat en hjälte, en ensam individ som kan bära hoppet vidare, kan ofta ha en tendens av att skymma sikten för det som är det verkliga problemet, den hopplöshet vilken hon själv faktiskt ger uttryck för. Detta, menar Sven Anders Johansson, kan dölja de bakomliggande strukturer som är centrala för att se bortom individen.

Hopplösheten, att stå inför den, att erkänna den. Att bli kvar i den. Inte att resignera, men att åtminstone säga, som Greta Thunberg själv gör: Det är ju ingenting som händer. Men den mediala historien om Greta Thunberg är inte den hon själv förmedlar utan den som folk behöver: den hoppfulla. Men det brinner ju verkligen.

Den unge entreprenören Björn Fondéns föreläsning rundas av, han blir applåderad och lämnar scenen. Kvar på skärmarna i tältet står en uppmaning.

”Because those who are crazy enough to think they can change the world are the ones who do”.

Ja kanske. Sven Anders Johansson konstaterar att den främsta motståndshandlingen i ett cyniskt samhälle är att uppgivet kapitulera inför sin egen litenhet. Att inte agera, inte vara konsument, kanske egentligen bara sova. Det låter ju tokigt. Han vill se negativiteten få mer plats. Att inte kunna, att bli uttråkad. Att bli arg, det oförställda ursinnet.

Kanske komma till insikt med att många skulle göra bäst i att motsätta sig posiviteten, de enkla lösningarna, och istället öppna upp sig för katastrofen. Omfamna det där intet. Kanske kan de sjunkande besökssiffrorna för Almedalen (förhoppningsvis) tala om att blicken är riktad annanstans än mot detta mediala spektakel.

Möjligtvis nedåt, men då åtminstone på de av torkan gulnande gräsmattorna, som kanske kan påminna om den svindlande undergången

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)