Entreprenörernas epok

Världen brinner. Det gör den verkligen. I skrivande stund rasar efter den nordafrikanska värmeböljan skogsbränder i Spanien som inte varit så omfattande på 20 år. En tjock rök ligger över hela Alaska, en glaciär smälter. Tidigare i vår har det även brunnit på flera andra håll i USA och i skogen kring världens äldsta sjö i Sibirien där 25 personer skadades. Klimatförändringar har femfaldigat risken för europeiska värmeböljor,enligt forskare från Oxford. Världen brinner — vad gör entreprenörerna? Orden är inte mina utan titeln på ett seminarium under Almedalsveckan i Visby arrangerat av Grant Thornton, en revisions- och konsultbyrå, och Företagarna. På scen står revisionsbyråns 22-åriga hållbarhetsexpert Björn Fondén och visar bilder på en planet som brinner och berättar om klimatkrisens enorma utmaning, ger exempel på framstående entreprenörer och listar de främsta åtgärderna. Hållbara affärsmodeller, bland annat.

— Entreprenörerna kommer att stå för lösningen, säger Björn Fondén. Det gäller att stötta dem, anser han. De kommer inte ha tid att träffa familj och nära, för de ska rädda världen.

Entreprenörer är en sällsam sort. Enligt dem själva, och ofta liberala politiker, drivna, innovativa och kanske framförallt, unika. Det vore kanske orättvist att bunta ihop dem, men en gemensam nämnare är enligt neoklassisk teoribildning att entreprenörers funktion är att skapa kreativ förströelse och efterfrågan på marknaden. De arbetar ofta mot kreativ prestation och ekonomiska resultat.

— Om de sjutton globala klimatmålen nås innebär det affärsmöjligheter på 12 000 miljarder dollar, säger Björn Fondén.

Det går ju bra, det hör man ju. Det är jättehemskt med alla arter som dör ut, men det kan gå jättebra för entreprenörerna! Massor med pengar!

Valfriheten är god, vi är goda, allt är bra. Världen brinner. Gott så.

Denna monumentala positivitet kan tyckas absurd, men är snarare än något annat ett förkroppsligande av hela samhällsandan. I ett myller av valmöjligheter ska samtidsmänniskan prestera på samtliga fronter, särskilt vad gäller i relation till klimatet. Det ska beräknas ekonomiskt, göras projekt av, vara innovativt och unikt. Det är oss själva det gäller.I skiftet från ett disciplinsamhälle till ett prestationssamhälle blev den ideologiska överhetens uppmaning inte längre ett uktoritärt ”du måste!” utan flyttade in i individen och byttes ut mot ett ”du kan!”. Det menar den tysk-sydkoreanske kulturgeografen Byung Chul-Han: överskottet på positivitet skapar det som även är den svenska titeln på en av hans böcker: Trötthetssamhället från 2013. Byung-Chul nagelfar hur den av informationssamhället och digitaliseringen splittrade uppmärksamheten skapar en individ utan möjlighet till reflektion. En samtidsmänniska som lär sig att allt är möjligt och därför faller ned i depression eftersom allt per definition inte är möjligt. I klimatkrisens skugga desto mindre.

På Naturkyddsföreningens seminarium om skogen och mångfalden tystnar panelen. Ett JAS-plans dån över himlen avbryter samtalet. Det tas strax upp igen.

I alltings närvarande möjlighet och närvaro, och krav på att kunna och veta allt, skapas enligt Byung-Chul en kollektiv trötthet. I brist på leda och egativitet finns ingen plats för djupare reflektion. Almedalen med sitt våldsamma brus, splittringen mellan definitionen av det goda arbetet, myterna om migration, Nordiska motståndsrörelsens blockering av konst som uppmanar till att aldrig glömma förintelsen, Vänsterpartiets miljardreform för kollektivtrafik, Moderaternas dubbla straff för gängkriminella. Mingel och människor i Expressens getingdräkter med sina enorma huvuden.

Och där, mitt i bruset, prestationssamhällets utsända apostlar: entreprenörerna.

Jag går på ett till seminarium på Grant Thorntons entreprenörshubb. ”Så skapas framtidens tillväxt”, heter det.

— Vi hade aldrig kunnat ana vad entreprenörerna skulle ge världen. Som bilar, internet och smartphones, det visste vi inte innan, säger Maria Mattsson Mähl, grundare av utbildnings- och matchingföretaget Alpha CE.

Med ens framträder hur entreprenörskapet och den entusiastiska industrialismen tagit oss just hit. Det brinner. Men för entreprenörerna finns det bara en kurva — uppåt, vidare!

Kanske kommer de att ta oss ut ur det också.Det är ju en populär åsikt. Med klimatsmarta lösningar så hittar man rätt, tekniken kan lösa krisen. Tillväxten, och den eviga kapitalackumulationen, är centrala faktorer för det ekonomiska systemet, den ska vi inte talla på när vi kan lösa allt med innovationer. Helena Lindahl,
Centerpartiets näringspolitiska talesperson, är också med på seminariet. Hon får frågan om man kan ha oändlig tillväxt i en värld där resurserna är ändliga.

— Ja.

Hon säger faktiskt ingenting mer än så om saken.

Frågan är omdiskuterad, men att ekonomisk tillväxt ur ett klimatpolitiskt perspektiv är mycket problematiskt råder det bland många forskare, däribland en pmfattande FN-rapport, ingen tvekan om. Därutöver tål de utsläpp och den arbetsrättsliga gråzon som produktion av grön teknik kräver att kritiseras. Statistiken över de svenska utsläppen med alla sina solceller känner inte vid det som kan vara en smutsig produktion, ofta så långt bort i horisonten att vi knappt kan ana
produktionskedjans avlägsna komponenter.

Klimatkrisen ställer snarare krav, enligt FN-rapporten, på ett helt annat ekonomiskt system. Det är här någonstans många slår dövörat till. Inför klimatkrisen, berättar Maria Mattsson Mähl, känner en-treprenörer att det snarare än ett enormt samhällsproblem är en ”svår nöt att knäcka”. Nästa generation måste bli entreprenörer och det behövs ett samhällssystem som accepterar och stöttar, som hon uttrycker sig, galna entreprenörer.

— Det är som det kinesiska talesättet, drakar lyfter i motvind. Vi er möjligheter där andra ser problem, säger hon.

För att få folk att förstå detta vill hon att varje riksdagsledamot ska ”adoptera en entreprenör” (jag menar det, på riktigt, poängterar hon). Sedan vill hon att Anders Lindberg och andra ledarskribenter ”ska utvärdera en gång om året hur det går”.

— Vi behöver verkligen fler entreprenörer. Och vi behöver politiker som förstår det.

Men enligt Byung-Chul Han behövs inte fler, för samhället i stort har skapat invånare där alla ”är sina egna entreprenörer”, som han skriver. Entreprenörerna är då
inte alls unika, utan bara en koncentration av det härskande narrativet, som genomsyrar oss alla. För ingenting är väl i det västerländska samhället så allmänmänskligt (och nyliberalt) som vår fixering vid hur tekniken ska svepa in och rädda oss alla utan att vi behöver göra avkall på våra privilegier?

Vi, som kollektiv och i vårt samhälles strukturer, blundar på samma vis som Björn Fondén och Maria Mattsson Mähl inför den översvämmande negativitet som hör klimatkrisen till. Att kurvan slagit i taket. Det finns en väg för tillväxten och det är nedåt.

Så sitter jag och tänker som en tjurig cyniker i ett tält som susar av en oöverskådlig hänförelse över innovationer och klimatpolitiska förhoppningar som ska rädda både världen och marknaden.

Men för att ge vatten på denna min kvarn är det inte, enligt Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap och en ständigt motvalls skribent i Aftonbladet, den ifrågasättande individen som är cynikern, utan samhället som helhet som befinner sig i ett cyniskt tillstånd. I sin essäbok Det cyniska tillståndet är det den falska hoppfullheten som ger uttryck för en skevhet, den skaver, snarare än ifrågasättandet av densamma.

Det handlar om ett medialt narrativ, menar han.
Som att Dagens Nyheters ledarsida när det begav sig kunde hylla Obama fast han på vissa områden förde samma politik som sina av redaktionen kritiserade föregångare. Nödhjälp med ena handen, krigföring med andra. Samma visa varje gång, bara andra ord att klä det i. Johansson menar att cynismen, som fullkomligt genomsyrar stora delar av både politiken och medierapporteringen, snarare kan definieras som diskrepansen mellan teori och praktik. Värderingar som inte omsätts i politisk handling, löften som saknar grund, glättighet utan glädje och hopp utan innehåll. På så vis är det inte missnöjet med systemet som är cyniskt, utan systemet i stort som det är fel på.

Han argumenterar för att vi hamnat där vi hamnat delvis för det faktum att vi tror att vi med förnuftiga aktioner och kreativa lösningar kan rädda miljön, när vi
i själva verket bara vill rädda den västerländska livsföringen. Då blir denna gröna innovationsiver desto mer skev. En optimism som inte bär hopp om förändring utan bara ett löfte om evig förströelseEn slags absurd normalitet, ett evigt mässande om att det kommer att gå bra. Samhällets katastrofer trängs bredvid framgångarna i ett samtidsmontage som skulle kunna höra vilken dagstidning i Sverige som helst till. Eller varför inte denna plats, Almedalen, som ett stort ihopklipp. En brand, en bild av Óscar Alberto Martinez Ramirez och hans tvååriga dotter Valéria från El Salvador, drunknade på väg över gränsen till USA, en annons, mingel. Känslochocker, utan utrymme att bli kvar i känslorna. Scrolla vidare, passera.

— Det finns knappt någonting att ta på, säger Dagens Nyheters politiska reporter Hans Olsson.

Inte om Almedalen, utan om Liberalernas nya partiledare Nyamko Sabuni. Vilken kan tyckas borde vara en svidande självkritik. Varje dag de senaste veckorna har det
rapporterats intensivt om Liberalernas partiledarkanditater, sida upp och sida ner i DN. Att politikens själva innehåll fortfarande är höljt i dunkel är något makabert.

Det är 29 grader varmt, solen ligger på ovanför DN-tältet, vägg i vägg med en lysande vit elvolvo, utställd för passerande att provsitta.

I en sammanfattning av vad årets Almedalsveckan ska handla om frågar moderator tillika journalist Johar Bendjelloul de politiska reportrarna:

— Om ni hade varit PR-rådgivare åt partierna, vad hade ni sagt till dem då?

Vad är egentligen på riktigt? Var är politiken? Det har, och inte utan att påpekas, skett en tydlig kommersialisering av Almedalen. Majoriteten av seminarierna 12 och föreläsningarna arrangeras nu av företag. En utträngning. Innergården där Reformklubben och Lärarnas riksförbund tidigare huserade är nu plats för ”Google sessions”. Ytterligare elbilar presenteras. Medialiseringen av Almedalen har pågått länge, och har bland annat pekats ut i statsvetaren Maria Wendts bok Politik som spektakel: Almedalen, mediemakten och demokratin, liksom i Cecilia Björks dokumentär En bra vecka för demokratin.

På grund av Nordiska motståndsrörelsen saknas RFSL i år.Samtidigt sjunker förtroendet för politiker och media och allt blir allt mer polariserat. Klyftorna ökar liksom den psykiska ohälsan. Känslan av meningslöshet stiger.

Och världen brinner också.

Individen uppmanas till etisk konsumtion och kompensering av sina utsläpp. Där någonstans fastnar blicken på Greta Thunberg. Ingenting ont om det. Men den mediala entusiasmen över att äntligen ha hittat en hjälte, en ensam individ som kan bära hoppet vidare, kan ofta ha en tendens av att skymma sikten för det som är det verkliga problemet, den hopplöshet vilken hon själv faktiskt ger uttryck för. Detta, menar Sven Anders Johansson, kan dölja de bakomliggande strukturer som är centrala för att se bortom individen.

Hopplösheten, att stå inför den, att erkänna den. Att bli kvar i den. Inte att resignera, men att åtminstone säga, som Greta Thunberg själv gör: Det är ju ingenting som händer. Men den mediala historien om Greta Thunberg är inte den hon själv förmedlar utan den som folk behöver: den hoppfulla. Men det brinner ju verkligen.

Den unge entreprenören Björn Fondéns föreläsning rundas av, han blir applåderad och lämnar scenen. Kvar på skärmarna i tältet står en uppmaning.

”Because those who are crazy enough to think they can change the world are the ones who do”.

Ja kanske. Sven Anders Johansson konstaterar att den främsta motståndshandlingen i ett cyniskt samhälle är att uppgivet kapitulera inför sin egen litenhet. Att inte agera, inte vara konsument, kanske egentligen bara sova. Det låter ju tokigt. Han vill se negativiteten få mer plats. Att inte kunna, att bli uttråkad. Att bli arg, det oförställda ursinnet.

Kanske komma till insikt med att många skulle göra bäst i att motsätta sig posiviteten, de enkla lösningarna, och istället öppna upp sig för katastrofen. Omfamna det där intet. Kanske kan de sjunkande besökssiffrorna för Almedalen (förhoppningsvis) tala om att blicken är riktad annanstans än mot detta mediala spektakel.

Möjligtvis nedåt, men då åtminstone på de av torkan gulnande gräsmattorna, som kanske kan påminna om den svindlande undergången