Det är förbannat fint hur folk i Sverige med kärlek sluter upp kring Jimmy Durmaz. Likafullt finns det något yrvaket i reaktionerna som skaver. Skaver mot bakgrund av åratal av fixering vid det perversa begreppet ”vardagsrasism” och vid bisarr identitetspolitik. Det som nu delvis synliggörs är precis vad vi borde adresserat ordentligt för länge sedan. Nu råkar det vara bot-genererat hat mot en fotbollsspelare som driver debatten, men lika aktuellt är vad vår vice talman anser om vilka som är Folket. För att inte tala om hur vårt grannlands motsvarighet till riksdagen i förra veckan beslutade om vem som kan anses dansk. ”Splittringen”, som många nu ängsligt försöker navigera kring för att inte ge syre, uppstår inte för att trollkonton aktiveras under tacksam VM-hysteri. Splittringen har funnits länge och handlar om rasismens hittillsvarande funktion för vår nationella identitet och gemenskap.
Rasismen består inte primärt i de vulgära tillmälena som anspelar på Durmaz etnicitet. Rasismen i sammanhanget består i att hans och andras vår svenskhet är till låns på nåder.
Aldrig mitt vi
Legitimiteten i den samhörighet de allra flesta tar för given, har vi andra alltid fått veta är villkorad och kan när som helst undantas. Det har aldrig handlat om – eller kommer handla om – huruvida det är rätt eller fel, fint eller fult att vifta med svenska flaggan och ropa ”Heja Sverige!”, vare sig det är VM eller inte. Det handlar om den roll vi ”osvenska” medborgare och invånare i Sverige har inför allt vad flaggviftande heter.
Det genuint svenska är både fullkomligt ouppnåeligt för oss, samtidigt som vår närvaro i samhället – när det passar – förklaras vara svenskhetens främsta kännetecken. Alla behöver vi också egna versioner av det mål Durmaz gjorde i kvalmatchen mot Frankrike; ett trumfkort att luta oss mot när vi förklaras mer eller mindre ovärdiga. Jag äter ju sill och firar midsommar! Jag är stolt svensk så jag kan vara ett kvitto på den svenska toleransen och hur ”rasism” aldrig fått fotfäste i vårt land. Jag kallar mig svensk för att jag förväntas bekräfta min nationella stolthet och tacksamhet, så andra kan andas ut i att svensk nationalism är mer harmlös och anständig än andra länders.
Under de senaste åren – i takt med relativiseringen av nationalismen och normaliseringen av Sverigedemokraterna – har den här medvetenheten inskärpts allt mer. Det ger mig panik och gör mig ursinnig.
Du är visst svensk. Men inte när du kallar dig svart. För i Sverige ser vi inte skillnad på hudfärg.
Du är visst svensk. Men inte när du ska svara på vilket land du kommer ifrån egentligen. För i Sverige är du andra generationens invandrare.
Du är visst svensk. Men inte när du inte tar i hand eller misslyckas med att bete dig mer svenskt än du ser ut.
Du är visst svensk! Men inte när du drar på laget en målfarlig frispark.
Trots att det sker i all välmening blir den uppmuntrande bekräftelsen att ”visst vara svensk” sällan mer än en förljugen komplimang. Det känns som att bli inretuscherad i en Carl Larsson-tavla och det blir obekvämt för alla inblandade – ett ömsesidigt upprätthållande av en ängslig charad. Jag kan aldrig känna mig hemma i en sådan eller ta på allvar att det skulle vara meningen att ha mig där.
I det vakuum mellan svensk och invandrare som ibland kallas mellanförskapet – där hundratusentals eller rent av miljoner invånare trängs – finns begynnelsen och potentialen till en ny gemenskap, frigjord från förväntan att välja antingen eller.
Aldrig har det för vår generation varit så viktigt att anses och anse sig svensk. Aldrig har det varit så viktigt och så svårt att få majoritetsbefolkningens välsignelse i att, med alla ens avvikelser, definiera sig som svensk. Så tror jag enormt många av oss icke-vita, icke-kristna svenskar och ”nysvenskar” känner idag. Det tror jag Jimmy Durmaz kände när han gick upp igår morse.
För den som inte äger en landslagströja och en position att kliva fram med ett tjugotal landslagskamrater i ryggen, är egenmakten att vara oberörd av konformitetskraven svår eller omöjlig att uppbåda. Det kvittar i stort sett hur integrerad, assimilerad eller etablerad du kan anses. Du äger inte din svenskhet, det gör de riktiga svenskarna. De tar på och av din landslagströja. Min erfarenhet är att alla vi som är adopterade eller barn till de invandrare och flyktingar från icke-västliga länder, som kom hit i slutet av förra seklet, i någon grad är formade av den här våldsamma och komplexa relationen till svenskhet. När mina döttrar vuxit upp är vi ännu fler (häri ligger den mest underskattade utmaningen i ”flyktingkrisens” spår).
Ett nytt sätt att vara vi
Om bara några dagar kommer vi ha glömt summan av reaktionerna på Jimmy Durmaz tabbe som gav Tyskland sin välförtjänta (!) seger. Om något år kan vår riksdag mycket väl ha fattat ett beslut som likar det danska folketingets. Med eller utan trollbotar fanns ”splittringen” innan fotbolls-VM och kommer finnas kvar efter att Sverige åkt ur.
Men, i inkluderingens frånvaro skapar folk egen gemenskap. I det vakuum mellan svensk och invandrare som ibland kallas *mellanförskapet* – där hundratusentals eller rent av miljoner invånare trängs – finns begynnelsen och potentialen till en ny gemenskap, frigjord från förväntan att välja antingen eller. Den som lyssnat en stund på rapparen Erik Lundins texter kan i den här kontexten förstå storheten i den samtidsskildring hans musik är. Bakom det lekfulla begreppet suedi ligger blodigt allvar om något annat än att bara kunna vara svensk eller invandrare. Av rotlöshet och spretighet i uttryck eller traditioner skapas en inkluderande och entusiastisk ny konformitet. En svenskhet i motsats till svenskheten, där tillhörigheten aldrig är villkorad den traditionella majoritetens acceptans. Där samhörigheten springer ur heterogeniteten som idag finns i framförallt våra förorter. Det ger mig ett enormt hopp. Uppvuxen på 90-talets Knivsöder och efter en lång klassresa, känner jag mig långt mer hemma i denna samhörighet än den svenskhet jag dagligen slentrianmässigt förväntas företräda och bekräfta.
Jag tror inte att våra barns generation kommer ha en annan relation till svenskhet och samhörighet med mindre än att vi just försöker skapa en ny idé och känsla för gemenskap. Något som står i tydlig kontrast till den feberfantasi så kallade ”Sverigevänner” hävdar sig vilja återskapa. Grejen är dock att det aldrig kan vara den traditionalistiskt svenska rösten eller ansiktet som är tongivande för detta. De som hittills förklarats mest avvikande måste vara de som i högst grad ges och tar ägarskapet över hur och var gränserna för gemenskapen sätts. En sådan idé måste även mötas upp av politiskt ledarskap, men den kan bara komma underifrån och ur den icke-vita arbetarklassen och löntagarkollektivet av idag.
Texten publicerades först på Erik Arroy Thiams Facebook-sida, den 25 juni, 2018.
