Ledare

Erkänn att våldet är ojämnt fördelat

Enligt anarkisten Cindy Milstein är sorg och politik inte motsatser. Sorg kan vara en samlande och enande politisk kraft. Foto: STINA STJERNKVIST / TT

En tolvåring ska kunna gå ut på natten och komma hem igen.

Ledare

Det är sommar. Det är sorg. Blommorna vissnar, byts ut. Blommor under hösten, vintern, våren. Ibland får sorg manifesteras i det offentliga, istället för att städas undan: foton, kort, tända ljus, en folksamling. En tolvårig flicka har mördats. Det måste finnas utrymme för sorg.

Ofta håller man fram sorg och politik som motsatser, som om man måste ägna sig åt antingen det ena eller det andra. Men sorgen i sig kan också vara en samlande, och enande, politisk kraft. Det skriver anarkisten Cindy Milstein om i sin introduktion till antologin Rebellious Mourning: The Collective Work of Grief (2017). När människor öppet pratar om, och uttrycker, sorg, blir sörjandet inte privat, isolerat, undangömt – utan kollektivt. Att sörja tillsammans, menar Milstein, är ett sätt att belysa det som orsakar för tidig död och förlust. Det är ett sätt att tillsammans säga: det här är inte naturligt eller oundvikligt. Det är ett sätt att säga: samhället bör organiseras enligt andra principer.

I det här fallet blir det ett sätt att säga: en tolvåring ska kunna gå ut på natten och komma hem igen.

Sorg kan ge upphov till motstånd, förlust till organisering. Förorten mot våld, som startades i samband med skjutningar 2016, lade fokus på dem som drabbades av det dödliga våldet. Deras krav innefattade inte fler poliser eller hårdare tag, utan bland annat vapenamnesti, anhörigstöd och en stärkt avhopparverksamhet. Inte en utökad militarisering, utan ett samhälle som fungerar just enligt andra principer. Ett samhälle där det dödliga våld som produceras hanteras som vad det är: en nationell kris.

Men också ett samhälle som erkänner att våldet är ojämnt fördelat. Att den drabbar vissa oftare, hårdare, värre – arbetarklassen, och framförallt icke-vit arbetarklass, vars sorg ofta möts med mer eller mindre öppen rasism. Vissa är mer exponerade för sorgen än andra – arbetsplatsolyckor, dödligt våld, klassamhället i sig, självmordsförsökförsök på förvaren – och det är politik. Det är politik som kan göras annorlunda.

Filmaren Fernando Illezca gjorde kortfilmen Nationell kris under 2018 för att dra uppmärksamhet till dödsskjutningarna och deras orsaker. Tonen är drömsk. Röd rök och fallna kroppar, sovande eller döda. ”Politiken gräver gravar i våra orter,” säger en flicka till kameran. Segregering. Rasism. Motvind. Filmen är sorg och motstånd i ett. Den landar i en uppmaning. ”När tyranni är lag,” säger flickan, ”är revolution det enda alternativet.”

  • Botkyrka
  • Dåligt våld
  • Förorten mot våld
  • Gängvåld
  • klassamhället
  • nationell kris
  • sorg

Ledare