Ett år – två revolutioner

Kultur

 

Vid första världskrigets utbrott i augusti 1914 gick soldaterna sjungande till mobiliseringstågen. I alla länder utom ett.  Ögonvittnen från Ryssland berättar om sammanbitna och tigande led av uniformerade män, som följdes till stationerna av allvarliga anhöriga. Bonderevolutionen, som hade pågått sedan det spontana utbrottet 1902 och därefter lett fram till resningen 1905–1907, då den slogs ner med brutal kraft, var ingen grogrund för patriotism. Dessutom var klassförtrycket och kadaverdisciplinen i den ryska armén beryktade.
Överklassens krigshets bottnade inte heller i patriotism. Deras viktigaste motiv var förhoppningar om fler imperialistiska erövringar. I en hemlig överenskommelse med England och Frankrike hade Ryssland bland annat blivit lovade herraväldet över Konstantinopel, som kontrollerade sjövägen från Svarta Havet.
Soldaternas misstro skulle visa sig vara berättigad. Uselt ledda och dåligt utrustade, offrades de hänsynslöst av adliga officerare som föraktade sitt manskap. Dödstalen i den ryska armén var högre än hos någon annan armé i detta brutala krig. Det blev också allt mer ont om mat. Det outvecklade transportsystemet klarade inte av att både frakta fram soldater och livsmedel i tillräckliga mängder. Maten som fanns blev allt dyrare. Krigsinflationen urholkade penningvärdet och lönerna släpade efter. Bönderna tvingades sälja sitt lilla överskott till staten i utbyte mot sedlar utan värde. Överallt växte motståndet mot kriget, matbristen och dyrtiden. Strejker och demonstrationer blev allt vanligare.
Missnöjet fick inget gensvar från de styrande. Ryssland styrdes av en enväldig tsar, som drömde sig tillbaka till tider då inga folkliga krafter hade vågat ifrågasätta landets härskare. Efter revolten 1905 hade tsaren tvingats tillåta ett ryskt parlament, riksduman. Men i alla viktiga frågor var det fortfarande tsaren som bestämde.

Den 23 februari 1917 strömmade kvinnorna ut från fabrikerna i huvudstaden, Petrograd. De samlades till möten som skulle fira den nyinstiftade internationella kvinnodagen. Mötena förvandlades till hungerdemonstrationer. Grupper av kvinnor som krävde bröd skingrades av polisen, men samlades igen. Snart fylldes gatorna av en spontan demonstration som bestod av nästan 90 000 kvinnor och män. Nu krävde de inte bara bröd, utan också ett slut på kriget. Och slut på den hatade monarkin.
Oroligheterna fortsatte i flera dagar. Kosackerna, symbolen för tsarens förtryck, vägrade skjuta på de demonstrerande och vände i stället vapnen mot polisen. Petrogradgarnisonens soldater gjorde likadant. För att få kontroll över situationen skapade oppositionella politiker från riksduman en kommitté  som förklarade att de stod på de revolterandes sida. De gav order om att ministrarna i tsarens regering skulle arresteras och skickade i väg en delegation som skulle övertala tsaren att abdikera. Därefter beordrades de revolterande soldaterna att återvända till sina kaserner och att hädanefter lyda sina officerare.

Ryssland styrdes av en enväldig tsar, som drömde sig tillbaka till tider då inga folkliga krafter hade vågat ifrågasätta landets härskare

Samtidigt samlades arbetare, soldater och vänsterpolitiker för att återskapa den legendariska Petrogradsovjeten som hade lett kampen under revolutionen 1905.  Eftersom både riksdumans kommitté och Petrogradsovjeten samlades i det gigantiska Tauridiska palatset, tvingades kommitténs medlemmar bevittna hur hundratals arbetare och soldater fyllde palatsets korridorer. Kadettpolitikern Vasilij Shulgin beskrev dem senare i sina memoarer som ”dumma, djuriska, ja djävulska” och fantiserade om att han mejade ner dem med ett maskingevär: ”Jag kände att endast eldsflammorna från maskingevär kunde tala till mobben”. Sådana var känslorna hos de borgerliga medlemmarna i den kommitté som snart skulle ombildas till Rysslands nya, provisoriska regering. Det var en regering som inte hade valts av någon. Den hade tillsatt sig själv i syfte att, som man såg det, rädda Ryssland ur dess krissituation.
Därmed inleddes perioden av dubbelmakt som varade till slutet av oktober. Den provisoriska regeringen hade den formella makten. Den verkliga makten, som kom från arbetarnas, soldaternas och böndernas stöd, samlades alltmer hos sovjeterna, särskilt hos Petrogradsovjeten. Men i stället för att använda makten och ställa sig i spetsen för folkets krav, skrämdes sovjeternas ledning av den. I deras världsbild kunde revolutionens ledning bara innehas av borgarklassen.

Rysslands socialdemokrater hade splittrats i början av 1900-talet. Båda riktningarna var överens om att det outvecklade Ryssland stod inför en demokratisk och antifeodal revolution. Men bolsjevikerna menade att den bara kunde ledas av arbetarklassen i förbund med bönderna. Eftersom utländskt kapital spelade en så viktig roll i ekonomin, ansåg bolsjevikerna att borgarklassen var både svag och reaktionär.

 

Bondedeputerandenas första kongress i maj 1917 där bolsjevikernas ledare Vladimir Lenin talar om agrarfrågan. Lenin återvände till Ryssland strax efter februarirevolutionen 1917. Han hade då levt i exil sedan 1900. Foto: TT.

Skillnaden gentemot den andra riktningen, mensjevikerna, hade sin grund i dessa frågor. Mensjevikerna ansåg att man stod inför något som skulle komma att likna föreställningarna man hade om de klassiska borgerliga revolutionerna i England och Frankrike, där borgarklassen framstod som revolutionens ledande kraft. Därför stödde man nu den provisoriska regeringen, som dominerades av den ryska borgarklassens politiska representanter. Som mensjevikerna såg det var bolsjevikerna äventyrare som inte hade förstått ett dugg av marxismen och utvecklingens lagbundna stadier. Majoriteten inom socialistrevolutionärerena (SR), som hade sitt främsta stöd bland bönderna, hade samma syn som mensjevikerna.
Både i Petrogradsovjeten och i de sovjeter som skapades av arbetare, bönder och soldater över stora delar av Ryssland hade mensjeviker och SR till att börja med det dominerande inflytandet. Den provisoriska regeringens politik gick ut på att återställa ”ordningen”, fortsätta kriget och skjuta alla radikala reformer till den obestämda framtid då en konstituerande församling skulle inkallas. Trots att massornas krav på fred, bröd, nationellt självbestämmande och en radikal omfördelning av jorden blev allt starkare, begränsade sovjeternas ledningar sin kritik av den provisoriska regeringen till ord. Var gång frågan ställdes på sin spets, valde man att stödja regeringen.

I en ofta återberättad händelse skakar en ilsken storvuxen soldat knytnäven under näsan på den förskrämde SR-ledaren Chernov och skriker: ”ta makten din djävel, när du erbjuds den på ett fat!

Bolsjevikerna var det enda parti som stödde kraven på omedelbar fred, nationellt självbestämmande och jordreform, men också de intog till att börja med en försiktig attityd. Deras linje var att bygga upp sin styrka i väntan på de utlovade valen till en konstituerande församling och där försöka bilda en bred samlingregering mellan alla de socialistiska partierna och grupperna. När Lenin kom tillbaka från landsflykten i början av april förespråkade han en helt annan politik. Den provisoriska regeringen måste störtas. Sovjeterna, som redan hade massornas förtroende, måste ta den formella makten i landet. Så länge mensjeviker och SR stod fast vid sitt stöd till borgarklassen och regeringen, måste de bekämpas.
Lenin hävdade dessutom att det outvecklade Ryssland stod inför en socialistisk revolution. Det fick inte bara mensjevikerna, utan också många av Lenins partikamrater att häpna. Lenins nya linje hade sin grund i hans fördjupade studier av imperialismen. De hade fått honom att tro att hela Europa stod på randen till en socialistisk revolution och att revolutionen i Ryssland kunde bli gnistan som utlöste den.

Under våren 1917 fick Lenins linje ett dominerande inflytande i bolsjevikpartiet. Samtidigt ökade missnöjet med regeringens politik. När det avslöjades att utrikesministern, kadettpolitikern Miljukov, hade skickat ett brev till regeringarna i England och Frankrike, där han lovade att Ryssland skulle hålla fast vid sina krigsåtaganden, bröt nya oroligheter ut. Utrikesministern avgick, regeringen vacklade. Men mensjevikerna och SR-medlemmarna i sovjeternas ledningar stod fast i sitt stöd. För att stärka regeringens auktoritet lät man några av Petrogradsovjetens ledare väljas till ministrar.
Hittills hade sovjeternas ledningar kategoriskt avvisat varje tanke på återupptaget anfallskrig. Ett ”revolutionärt försvar” av det revolutionära Ryssland var allt man kunde tänka sig. Nu övertalade den nye krigsminstern Kerenskij den allryska sovjetekongressens majoritet att slopa också den begränsningen. Kerenskij hade börjat förbereda en storslagen militär offensiv på den sydvästra fronten. Med militära segrar skulle massornas missnöje avledas. Men junioffensiven blev ännu ett katastrofalt militärt misslyckande. Under den heta julimånaden fylldes Petrograd av 50 000 desertörer från fronten.

 

Skottskadade människor på huvudgatan i St. Petersburg under revolutionen.
Foto: AP/TT.

I början av juli tog bolsjevikernas militära organisation, utan att fråga partiets ledning, initiativ till demonstrationer som syftade till att tvinga sovjeternas ledningar att ta regeringsmakten. I en ofta återberättad händelse skakar en ilsken storvuxen soldat knytnäven under näsan på den förskrämde SR-ledaren Chernov och skriker: ”ta makten din djävel, när du erbjuds den på ett fat!” Men demonstrationerna slogs ner och den provisoriska regeringen inledde en massiv propagandakampanj, där Lenin utmålades som tysk agent. Följden blev att bolsjevikernas inflytande minskade och delar av dess ledning arresterades. För att undgå att fängslas, eller avrättas, tvingades Lenin gömma sig i Finland. Han skulle inte återvända förrän i början av oktober.

Repressionen mot bolsjevikerna kunde inte ändra den tilltagande polariseringen av samhället.  Motsättningarna mellan folkets krav och regeringens oförmåga och ovilja att tillmötesgå dem fortsatte att skärpas. Redan i slutet av juli hade bolsjevikernas stöd återhämtat sig. Alltmer oroade över händelsernas utveckling hade Rysslands överklass börjat se sig om efter en stark man som kunde införa en militärdiktatur och knäcka sovjeternas och andra folkliga rörelsers växande makt. Man fann en villig kandidat i den nye befälhavaren på den sydvästra fronten, general Lavr Kornilov.

Men kuppförsöket i slutet av augusti misslyckades. Järnvägsarbetarna lät tågen med Kornilovs trupper bli stående. När hans soldater utsattes för agitationen från Petrogradsovjetens utsända arbetare och soldater, bytte de sida. Bolsjevikerna spelade en ledande roll i massmobiliseringen som förhindrade att februarirevolutionen slutade i en militärdiktatur. Följden blev att partiets stöd ökade ytterligare. I början av september vann partiet för första gången en majoritet i både Petrograd– och Moskvasovjeterna. I slutet av månaden valde Petrogradsovjeten en ny ledning, där bolsjevikerna hade absolut majoritet.

Den 10 oktober möttes bolsjevikernas centralkommitté i största hemlighet i en lägenhet i Petrograds utkanter. En av de inträdande var en renrakad figur med okänt utseende. Först när han tankspritt lyfte av sig peruken, blev han igenkänd. Lenin hade kommit tillbaka. På detta möte togs beslutet att störta den provisoriska regeringen vid första lämpliga tillfälle.

Det hade blivit allt tydligare att den provisoriska regeringen planerade att krossa Petrogradsovjetens makt för att därefter ta i tu med övriga sovjeter i landet. Som ett första steg hade man offentliggjort planer på att skicka den radikala garnisonen i Petrograd till fronten och byta ut den mot trupper som var lojala mot regeringen. Samtidigt blev ryktena om att regeringen också hade planer på att lämna över staden till tyskarna allt starkare. I ett tal som snabbt spreds över hela landet hade den förre presidenten i statsduman Michail Rodzianko sagt:
”Petrograd sägs vara hotat. /…/ Jag säger, åt helvete med Petrograd. /…/ Folk fruktar att våra centrala statsinstitutioner i Petrograd kommer att bli förstörda. Om det vill jag säga, att jag skulle bli glad om dessa institutioner förstörs, för de har bara dragit olycka över Ryssland.”

Genom insikten att en revolution i det efterblivna Ryssland måste skilja sig från de borgerliga revolutionerna i Västeuropa och genom sin förståelse för den nationella frågans vikt, öppnade bolsjevikerna en ny väg in i framtiden för länderna i kapitalismens periferi

Som svar på dessa åtgärder och rykten bildade Petrogradsovjeten den militära revolutionära kommittén. Dess ledamöter var bolsjeviker, medlemmar i SR:s vänsterflygel och några anarkister. Mensjevikerna vägrade delta. Kommitténs uppgift var både att försvara sovjetmakten och att förbereda Petrograds försvar mot yttre anfall. Den 21 oktober beslöt kommittén att den skulle ta kommandot över alla militära enheter i staden. När beslutet spreds till trupperna nästa morgon, visade sig en överväldigande majoritet av soldaterna vara beredda att underkasta sig den militära revolutionära kommitténs auktoritet. De order som nu kom i en allt stridare ström från det militära disktriktshögkvarteret och regeringen vägrade man att lyda. När den provisoriska regeringen i gryningen den 24 oktober sände några av de fåtaliga militära enheter man fortfarande kontrollerade för att stänga vänsterpressens tryckerier och öppna broarna som förband centrala Petrograd med arbetarstadsdelarna, skickade den militära revolutionära kommittén ut trupper som tog tillbaka tryckerierna och sänkte broarna.

Någon gång på natten till den 25 oktober togs besluten som förvandlade försvaret mot regeringens attacker till uppror. Tidigt på morgonen började trupper som var lojala med den militära revolutionära kommittén ta kontroll över telegrafstationer, järnvägsstationer och andra strategiska punkter, samtidigt som man påbörjade avspärrningen av Vinterpalatset. Vid tvåtiden på morgonen dagen därpå arresterades medlemmarna av den provisoriska regeringen.

 

Leninstaty i Moskva rengörs inför 100-årsjublieet.
Foto: Dmitri Lovetsky/AP/TT.

Sovjeternas övertagande av makten legitimerades av den allryska sovjetkongress som hade samlats i Smolnijinstitutet på kvällen den 25 oktober, medan striderna fortfarande pågick inne i staden. Mensjevikernas och SR:s delegationer avtågade snart i protest mot att bolsjevikerna vägrade avbryta upproret. De föredrog att sätta sitt hopp till att det skulle dyka upp trupper från fronten som var lojala med den provisoriska regeringen. Vänstermensjeviken Suchanov, som alltid skulle ångra denna handling, skrev några år senare: ”Ingen ifrågasatte kongressens laglighet /…/ [den här handlingen] betydde ett formellt brott med massorna och med revolutionen.” Men SR:s vänsterflygel, som i praktiken redan utgjorde ett eget parti, stannade.
Under årtionden som följde gav revolutionen kraft och riktning åt arbetarrörelsen världen över. Trots att den nya sovjetstaten snabbt utvecklade auktoritära drag som stelnade till ett nytt klassamhälle under Stalin, förmådde den besegra den tyska nazismen i ett fruktansvärt krig. Genom insikten att en revolution i det efterblivna Ryssland måste skilja sig från de borgerliga revolutionerna i Västeuropa och genom sin förståelse för den nationella frågans vikt, öppnade bolsjevikerna en ny väg in i framtiden för länderna i kapitalismens periferi. 1900-talets koloniala frigörelse och antiimperialism låter sig knappast tänkas utan den ryska revolutionen.

Benny Andersson är redaktionsmedlem på tidskriften Clarté. Han har bland annat har arbetat på nummer 3/20017 som handlar om just revolutionsåret 1917 och utkommer i oktober.