En gång mötte jag en familj som adopterat ett syskonpar från Indien. Adoptivföräldrarna var jordbrukare. När det i medgivandet från socialnämnden stod att de var bönder blev det blankt nej från de indiska myndigheterna.
En bonde var för dem en fattig, nästan livegen människa – till något sådant sände man inga barn. Hemutredaren fann på råd, ändrade till ”godsägare” och skickade foton på silo, skördetröska och skogstraktor.
Jag tänker på den familjen ibland när debatten om adoption blossar upp nu och då. Min man och jag är själva adoptivföräldrar, alltså jäviga, och därför har jag ofta hållit mig undan debatten. Men jag vill gärna lyfta några perspektiv som ofta saknas. Dels det som episoden med bönderna illustrerar; den grannlaga uppgiften att gå olika kulturer till mötes, något adoptionsorganisationerna utvecklat stor kompetens för.
Skulle adoptionsförfarandet förstatligas, som en del föreslår, skulle mångårig kompetens kanske gå förlorad. Ibland handlar det om småsaker; till latinamerikanska länder får man inte skicka bilder på hundar och katter eller barfota barn, det uppfattas som misär. I Ryssland, som vår dotter kommer ifrån, går både husdjur och bara fötter bra, däremot måste presenter i rätt prisklass ges till alla myndighetspersoner.
Ett annat perspektiv som ofta saknas är att barn är en gåva, inte en rättighet, oavsett om de är adopterade eller ”hemmagjorda”. En fråga som inte har med adoption att göra, men väl med vår syn på barn, är frågan om fosterdiagnostik.
Skulle adoptionsförfarandet förstatligas, som en del föreslår, skulle mångårig kompetens kanske gå förlorad
Personligen anser jag att den bara skulle få göras om man valt att fortsätta graviditeten. De som aborteras ska vi inte veta något om. Det är föräldraskapet som ska väljas bort, inte vissa barn. I förlängningen är det ett hot mot oss alla när barn med Downs syndrom sorteras bort, eller flickor i hederskulturer. Förintelsen började med utvecklingsstörda och psykiskt sjuka. Slutresultatet vet vi.
För drygt tjugo år sedan, när min man och jag var inne i adoptionsprocessen, fick Sverige kritik av många ”givarländer” för att så många föräldrar önskade friska barn. I till exempel USA och Italien fanns mycket större benägenhet att ta emot barn med funktionshinder. Vår diplomatiska adoptionshandläggare trodde att det berodde på vår jämställdhet, våra barn ”måste” fungera på dagis efter avslutad föräldraledighet, i USA eller Italien kunde mamman stanna hemma och träna barnet.
Men finns där något annat, ett arv från tvångssteriliseringarnas tid?
Vi behöver ett djupare samtal, bortom den politiska huggsexan, om aborter, adoptioner och insemination; om vår syn på barn och därmed på alla människor.
Barn är en gåva, inte ett projekt.