Opinion

Ett land som går ur går inte under

En man kliver av det första tåget från Storbritannien i Paris efter brexit. Foto: Thibault Camus/AP/TT.

Det är dags för V att återuppta EU-utträdet, skriver Willy Neumann.

Opinion

Sedan den 1 januari är Storbritannien åter en självständig nation, efter att ha lämnat Europeiska unionen. Det brittiska folket ansåg efter tre decenniers medlemskap i EU-klubben att det inte var eller blev som man hade förespråkat vid inträdet. Under åren som gick förflyttades beslut från det egna parlamentet till Bryssel och Strasbourg, vilket till slut ledde till en folkomröstning om medlemskapet.

Visst kunde det kännas bra med öppna gränser och ett Europa som talade om att unionen var ett fredsprojekt. Efter murens fall och kalla kriget ville många se något annat när Europas länder gick till val om ett ja eller nej till medlemskap i EU.

I några länder fick valet trots det göras om tills man mer eller mindre tvingades att bli EU-medlem. De länder vars befolkning röstade nej till EU-medlemskap fick helt enkelt göra en ny omröstning så att resultatet blev ett ja till EU. Helt annorlunda verkade det nya Europa ändå inte vara.

I våra svenska medier har man nu i åratal oroat sig för hur det ska gå för oss vid ett brittiskt utträde. Kommer vår handel att drabbas? Hur blir det med resor? Hur ska det gå med än det ena och än det andra? Retoriken i rapporteringen har hela tiden varit negativ. Varför då? Är det så farligt att Storbritannien återfår sin självständighet? Vill inte alla länder och folk ha självbestämmanderätt? Kunna välja sina företrädare eller välja vilka lagar som ska råda i samhället eller vilken valuta landet ska ha att handla med?

Sverige höll en folkomröstning 1994 där ett ja till EU-medlemskapet vanns med ytterst liten marginal. Därefter hade vi 2003 en folkomröstning om medlemskap i valutaunionen EMU, vilket svenska folket sade nej till. I båda fallen löd propagandan: ”om vi står utanför kommer landet att gå under”. Vad jag vet så har vi klarat oss mycket bra med en svensk krona.

Sedan 1995 är Sverige alltså medlemmar i klubben för europeiska banker, koncerner och för militarisering. I den här klubben är det den europeiska befolkningen som får stå för notan genom skattsedeln, samtidigt som klubbens ordförande driver befolkningarna till minimilöner och tillbaka till att stå med mössan i hand.

Sedan 1995 har det talats om att vi måste vara med och påverka besluten i Bryssel. Hur har det gått med denna 25 års påverkan? Har vi fått mer eller mindre beslutanderätt? Har EU fått mer eller mindre inflytande över hur Sverige styrs?

I Lissabonfördraget finns en utträdes­klausul som kan åberopas för att möjliggöra en Svensk folkomröstning där väljarna får ta ställning till om man ska fortsätta vara medlem eller om man i stället ska följa Storbritannien på vägen till att åter bli en självständig nation.

Vänsterpartiet har utträdeskravet kvar i programmet så låt oss fortsatt arbeta för ett EU-utträde. Det är hög tid för Vänsterpartiet att ta frågan och driva utträdeskravet vidare med Nooshi Dadgostar i spetsen som en riktig vänsterfråga.

  • Brexit
  • EU
  • EU-utträde