Inrikes/Nyheter 30 april, 2022

Ett parti i rörelse

Vänsterpartiet har gått igenom flera strategiska förändringar de senaste årtiondena. Men om partiet ska nå verklig framgång krävs en större medvetenhet om hur politiska strategier kan kombineras.

Tre klimatutspel från Vänsterpartiet har under våren väckt debatt, både i och utanför partiet. Först den nya kommunikationsplanen där fokus flyttas från konsumtion till produktion, både för att där har en förändring störst effekt men också för att man inte ska framstå som moraliserande och stöta bort väljare. Det är fel väg att gå, varnade den tillväxtkritiska delen av miljörörelsen. Sedan kom överenskommelsen med Moderaterna om att sänka priset på bensin och diesel i tre månader, för att skydda hushållen från de stigande bränslepriserna. Beslutet möttes av ett internt klimatupprop, med krav på att lämna uppgörelsen. Och slutligen kom förslaget om ett omfattande investeringsprogram på 700 miljarder för att göra en omställning möjlig inom transport, bostäder och elproduktion. Ett bra förslag, men hur ska en majoritet samlas kring det?

Dessa tre utspel visar att politik inte bara handlar om att ta fram en vinnande strategi, om kommunikationsplaner eller målgruppsanalyser. Den måste också legitimeras i organisationen, gräsrötterna måste vilja dela ut flygbladen och kunna försvara partiets politik, även efter att besluten har tagits på kongressen. Men sådana förslag kräver också en dialog med klimatrörelsen. Om inte de organisationer som arbetar med samma frågor förstår strategin, behöver man tänka över hur den framförs.

Bakom varje politisk strategi döljer sig organisationsfrågor. Vad är partiets roll i förhållande till rörelsen, spontanism eller organisering, taktik kontra strategi, massa eller avantgarde, horisontell organisering eller vertikal? Diskussioner som är minst lika gamla som arbetarrörelsen.

Rodrigo Nunes bok Neither vertical nor horizontal: a theory of political organisation (Verso 2021) är ett försök att röra sig bortom organisationsfrågans klassiska låsningar. Nunes är professor i modern nutida filosofi på Rio de Janeiros universitet Pontifícia Universidade Católica, men har också en bakgrund som aktivist i Brasilien och Storbritannien. I boken utgår han från tankar om hur större nätverkssystem ger varje enhet sin betydelse – såsom den holländska filosofen Spinoza, och den matematiska grenen av amerikansk militärforskning som kallas cybernetik – för att vrida och vända på vänsterns organisationsdiskussioner.

Vänsterpartiet är i stadig förändring, det testar olika strategier, hämtar in influenser och speglar politiska trender. Nunes bok kan hjälpa oss att förstå partiets olika strategiska skiften genom åren. För centralfigurer som partisekreteraren Aron Etzler har just intresserat sig för och experimenterat med olika organisationsformer – från norska fackliga modeller för välfärd och dörrknackarpartier i Nederländerna till hur Reinfeldt lyckades stöpa om Moderaterna och gripa regeringsmakten.

Rodrigo Nunes grundtes är att organisationer inte kan förstås enskilt, utan enbart som en del av ett större ekosystem. Ett sådant har inget centrum eller kärna, utan flera. Det förändras också över tid, och medan vissa strukturer är mer permanenta (som partier) så är andra mer flyktiga och kortvariga (som aktionsgrupper eller nätverk). Nunes förkastar de enkla binära uppdelningarna. Partier må ha en viss formell organisationsstruktur, men de är samtidigt rörelser – med olika tendenser och kluster som verkar på olika sätt. Medlemmarna och partiledningen är organiserade på olika sätt. Relationen till väljarna kan se olika ut. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har inte samma relation till facken och Hyresgästföreningen. För att förstå Vänsterpartiets olika skepnader måste vi också placera partiet i en ständigt föränderlig kontext.

Hur har den ekologin förändrats under tre perioder då regeringsmakten växlat? Under den första perioden mellan 1998–2006 hade Socialdemokraterna makten. Vänsterpartiet nådde ett toppresultat på tolv procent i valet 1998 under Gudrun Schymans ledning. Internationellt skedde en stor vänstervåg med den globala rättviserörelsens protester mot frihandelsavtal. Aron Etzler och America Vera-Zavala, då i Ung vänster, förde 2000 hit den rörelsevågen i och med grundandet av Attac. Etzler skildrar Attac som öppnandet av ett fält där socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister kunde arbeta med partilösa aktivister, där alla ”respekterade varandras ideologiska bakgrund, men hela tiden arbetade för gemensamma, konkreta mål”. Rodrigo Nunes kallar en sådan organisationsform för plattformspolitik, en frågeorienterande samling kring konkreta krav. För Attacs del var det att kräva skatt på finanstransaktioner, som skulle överföras till välfärden.

Globaliseringsrörelsen utvecklade en egen samlingsform, de sociala forumen, med World Social Forum som flaggskepp. Partier spelade däremot en underordnad roll, Attac blev en brygga för vänsterpartister in i rörelsen. Även om Göteborgskravallerna 2001 kom att ta luften ur Attac fortsatte uppsvinget i många år med ett European Social Forum i Malmö och protesterna mot Irakkriget. Trots rörelsevågen tappade Vänsterpartiet stort i valet 2002, till 8,4 procent. Plattformspolitiken och partivänstern hade inte hittat någon bra form för att hjälpa varandra. En rörelsevåg innebar inte nödvändigtvis att väljarna gick vänsterut.

I valet 2006 lyckades Fredrik Reinfeldts Nya Moderaterna ena de borgerliga partierna i Alliansen och vinna valet. Alliansen omvärderade välfärdsfrågan. I stället för att enbart kräva nedskärningar och skattesänkningar öppnades välfärden för marknaden. Därigenom lyckades Alliansen locka över delar av de välfärdspositiva medelklassväljarna från Socialdemokraterna. Vänsterpartiet rasade till 5,9 procent.

Aron Etzler blev chefredaktör för Flamman 2003 och året därpå valdes Lars Ohly till partiledare. Projektet blev nu att bilda en rödgrön opposition mot Alliansen. I antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras (Leopard 2010, redaktörer: John Hörnquist, Daniel Suhonen, Kristina Tysk) beskriver Etzler hur Vänsterpartiet närmade sig en vänsterfalang inom både Socialdemokraterna och Miljöpartiet, medan en centristisk falang i Miljöpartiet och Socialdemokraterna hade börjat finna varandra. De tre partierna utgjorde egentligen två strömningar. Den till vänster hade hämtat näring ur partiöverskridande mötesplatser som Attac och den socialdemokratiska varianten av sociala forum, ABF:s Socialistiskt forum. Mötesplatserna utanför förändrade ekologin, med Nunes terminologi, vilket i sin tur trängde in i partierna.

Vänsterpartiets vallöfte 2006 var att skapa 200 000 nya jobb i offentlig sektor, i ett försök att både rycka i Socialdemokraternas väljarbas och slå mot högerns arbetsmarknads- och välfärdspolitik. Välfärdskampen var central för rörelserna utanför partivänstern. I norska Trondheim beslöt den fackliga rörelsen att bedriva en egen valrörelse i stället för att finansiera socialdemokraternas. De utformade ett program för ökade välfärdssatsningar och lovade röster åt de partier som stödde deras förslag. Aron Etzler beskrev modellen i en artikelserie i Flamman och boken Trondheimsmodellen (2007).

I boken lyfter Etzler även fram en annan organisationsmodell, kallad det sociala partiet. Det nederländska Socialistiska partiet hade lyckats uppdatera sin marxistleninistiska kaderaktivism för en ny tid, vilket gav oväntade valframgångar och gjorde dem till näst största parti. Partiet jobbade med uppsökande verksamhet, dörrknackningar och väljarsamtal, där de efterfrågade vad folk hade direkta behov av. Partiet kunde via den parlamentariska vägen verka för synliga och konkreta reformer som gjorde skillnad i folks liv. Men de kunde även hjälpa befolkningen direkt med egna upprättade vårdcentraler, gratis juridisk rådgivning, hjälpcenter och läxläsning. Partilokalerna skulle vara sociala centrum. Modellen fördes genom strategikommissionen upp till diskussion inom hela Vänsterpartiet.

Det gemensamma för både det norska och nederländska exemplet var att båda byggde på det Rodrigo Nunes beskriver som ”basbyggande genom interventioner på vardagslivets nivå”. Denna basbyggande partimodell ställer Nunes mot idén om partiet som en val­maskin, vars övergripande syfte är att samla så många nya grupper och atomiserade väljare som möjligt vart fjärde år. Det är i spänningen mellan dessa två modeller som de vänsterpopulistiska projekten som uppstod efter 2011 balanserade.

Valförlusten 2010 fick Vänsterpartiet att tona ned den sociala partimodellen till förmån för en mer röstmaximerande valstrategi. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen skrämde. 2012 valdes Jonas Sjöstedt till ny partiordförande och Aron Etzler till partisekreterare. Det viktiga för Etzler blev att lära sig av Reinfeldts åtta år vid makten, att knäcka koden som gav ”Reinfeldteffekten”. Det blev också namnet på den bok han publicerade 2013 (Karneval). Lärdomen från Reinfeldt att det att inte räcker att ha rätt, man måste också få rätt. Partiet behövde visa att de kunde genomföra sina politik och var regeringsdugligt.

2011 svepte en ny revoltvåg över världen, med arabiska våren, Occupy Wall Street och spanska torgockupationer, i kölvattnet av den globala finanskrisen. Dessa rörelser skapade nya partier (Podemos) eller vänsterallianser (Syriza), tog över gamla partier (Momentums stöd till Jeremy Corbyn) eller lyfte fram egna presidentkandidater (Bernie Sanders presidentvalskampanjer i USA). Vågen av vänsterpopulism, menar Rodrigo Nunes, vilade ofta på en kombination av en stark självständig gräsrotsrörelse som stormade in på den politiska arenan och bildade en allians med en progressiv kandidat med ett omfattande reformpaket. Plattformspolitiken trängde sig in i partipolitiken och lyckades utmana de centristiska krafterna i partierna.

Det fanns liknande förutsättningar vänsterpopulism i Sverige de åren, som dock aldrig realiserades. Det kom en rörelsevåg 2013–2014, med boende- och förortsorganisering samt antirasistiska massprotester. Även om Vänsterpartiet stod denna rörelse nära, var det Feministiskt initiativ som kom närmast att kanalisera den, vilket nästan bar dem ända fram till riksdagen 2014. Rörelserna stöpte inte om Vänsterpartiet, vilket skedde i flera andra länder.

Socialdemokraterna kom i valet 2014 tillbaka till makten, om än som minoritetsregering tillsammans med Miljöpartiet, och försökte genom blocköverskridande uppgörelser hålla Sverigedemokraterna borta från en vågmästarroll. Detta gav Vänsterpartiet en öppning för att få igenom konkreta reformer (”de 80 reformerna”). När de blocköverskridande överenskommelserna föll samman bytte Socialdemokraterna strategi 2018 och inriktade sig på att bryta upp Alliansen. Vilket stängde dörren för Vänsterpartiet.

Partiet har sedan dess under Nooshi Dagdostars ledning satsat på en självständig politik, att bygga en alternativ socialdemokratisk folkrörelse. Partiet har växt till 25 000 medlemmar och över 300 partiföreningar och ett eget fackligt nätverk. Med Zetkin- och Agera-­plattformarna försöker partiet testa nya digitala redskap för att aktivera medlemsbasen inför valrörelsen. Partiet förhandlar brett över blockgränserna om sina förslag, och har visat sig kunna fatta beslut över Socialdemokraternas huvud, utan att reduceras till ett stödhjul åt regeringen.

Vilken bäring har Rodrigo Nunes bok på Vänsterpartiet? Den visar på vad Vänsterpartiet behöver tänka på och har misslyckats att tänka på, nämligen att se sig själva som en del av en politisk ekologi, att se det breda sammanhang partiet befinner sig i. Vänsterpartiet har gjort flera viktiga försök under åren, till exempel att arbeta nära plattformspolitiska rörelser, bygga en social bas och ett socialt parti – försök som släppts halvvägs utan att fullföljas. Rörelseuppsving har glidit partiet förbi. Rodrigo Nunes lyfter vikten av att uppnå en strategimångfald, för att öka slagkraften och bredden. Med strategimångfald menar Nunes att kunna placera sin egen strategi i förhållande till andras strategier inom den politiska ekologin, till andra agendor som drivs. Inte bara för att skapa en arbetsdelning där alla gör sin del. Än viktigare är att kunna ta in andras agerande i sitt egna strategiska tänkande, för att kunna bedöma vilka överlappningar som finns i skapandet av en bas, i målsättningar och tidsmässiga agendor. Hur pushar vi åt samma håll?

En omställningssatsning för 700 miljarder kronor, som Vänsterpartiet nyligen föreslog, har till exempel enorma möjligheter, men är omöjlig för partiet att driva igenom på egen hand. Strategin att lägga ett sådant förslag måste förhålla sig till vart klimatrörelsen strävar. Till vad partiets egna klimataktivister arbetar med, hur man kan samverka med klimat­rörelsens forum, till vad plattformsnätverk som Extinction Rebellion och Fridays for futures planerar för aktionskampanjer och vad vänstermedierna bedriver för klimatgranskningar. Då kan man skapa tryck på många håll i samhället, inom och utanför riksdagen, i folkrörelser, aktionsgrupper och mötesforum för en grön ny giv.

Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Att avfärda begreppet bosättarkolonialism är att förminska det som palestinierna har utsatts för under 100 år och riskerar att utsättas för i framtiden. På Västbanken fortsätter den koloniseringsprocess som förvandlade Gaza till en tätbefolkad och isolerad enklav, till stor del befolkad av flyktingar från det som är dagens Israel. Undan för undan skapas nya ”fakta på marken” som omöjliggör bildandet av en palestinsk stat, både genom bosättningar – där civila används som redskap för territoriell expansion – och genom ekonomisk blockad, husdemoleringar och våldsamt förtryck.

Att avfärda begreppet bosättarkolonialism är att förminska det som palestinierna har utsatts för under 100 år och riskerar att utsättas för i framtiden.

Mycket av konfliktens verklighet kan naturligtvis beskrivas utan någon teoretisk begreppsapparat alls. Men ord som folkmord, antisemitism, kolonialism och rasism är ofta nödvändiga för att förstå det som sker i ett sammanhang. När Leonidas Aretakis beskriver terrorn som en följd av vänsterns svaghet är det just för att han bortser från den blodiga terror som förekommit i tidigare koloniala konflikter, även när motståndet leddes av sekulära nationalistiska rörelser och vänstern var starkare. När han lyfter fram den konservativa vändningen i Israel efter 1967 som en vändpunkt klipper han av den röda tråd som löper från 1948 års palestinska Nakba till dagens systematiska förstörelse av Gaza.

Misstaget ovan nämnda debattörer gör är att avfärda begreppet bosättarkolonialism för att de associerar det med vissa moraliska ståndpunkter, till exempel försvar av mord på civila som legitimt motstånd. Oavsiktligt tillskriver de samma åsikter till alla som använder ordet och stänger en dörr till nyanser. Mest tydligt blir det när de skriver att begreppet bosättarkolonialism implicerar att judar ska fördrivas från Israel. I själva verket är det fullt möjligt att prata om bosättarkolonialism och samtidigt förespråka fredlig samexistens, där distinktionen mellan bosättarbefolkning och ursprungsbefolkning på sikt upphör att vara politiskt relevant.

Med det målet i sikte kan vi prata om vägar dit – och inte minst hur vi snabbast möjligt kan få stopp på det våld som på några månader skördat 30 000 människors liv, och som hotar att leda till en ny Nakba för hundratusentals palestinska flyktingar som trängs på en allt mindre del av Gaza.

Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 22 mars, 2024

Lokalbor och samer gör motstånd mot ny gruvpolitik

Bluelake Minerals planerade gruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby är ett av de projekt som kan komma att få ett snabbt tillstånd av EU:s nya mineralpolitik. De tre dagbrotten och övriga anläggningar kommer att omfatta ett område som är lika stort som Stockholms innerstad. Foto: Erland Segerstedt.

I december beslutade EU att öka utvinningen av kritiska metaller som behövs för omställningen, samtidigt som Tidöpartierna vill bjuda in stora gruvbolag till Sverige. Men den nya jakten på fyndigheter skapar också konflikter.

Myrviken, Österåsen, Västeråsen, Möckelåsen, Skallböle, Böle – de små byarna avlöser varandra i snabb följd. En del består bara av ett tiotal hus. Några är större, och i Myrviken finns affär och skola. Just nu ligger snön mer än halvmeterdjup, men de öppna fälten visar att det bedrivs jordbruk i bygden. Åt ena hållet skymtar man ibland en bit av Storsjön. När vi kommer ut ur ett skogsparti uppenbarar sig Oviksfjällens mjukt rundade former åt andra hållet.

Inget skvallrar om att området på kort tid har blivit ett hett område i jakten på ämnen som vanadin, molybden, nickel och kanske även uran. Sedan nya undersökningstillstånd beviljats under förra året är det inmutade området 1,5 kvadratmil stort. Det bolag som kommit längst i planerna är australiska Aura Energy. De siktar på att i sommar lämna in en ansökan om att etablera ett dagbrott där man i ett första skede vill bryta 42 miljoner ton malm. Det är väsentligt mer än vad som utvanns i Falu koppargruva under dess månghundraåriga livstid.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Inrikes/Nyheter 21 mars, 2024

Pehrson-kopplat säkerhetsbolag bakom arrestkaos

Brist på väktarpersonal har lett till kaos på arresterna i polisregion Nord. Foto: Johan Nilsson/TT.

Sedan ett år råder en akut brist på arrester i polisregion Nord på grund av personalbrist. Det ansvariga bolaget heter Securum, där Johan Pehrson var delägare fram till årsslutet 2022. I samband med upphandlingen ändrade regeringen polislagen för att gynna auktoriserade bevakningsbolag som Securum. ”Osnyggt”, säger korruptionsforskaren Andreas Bågenholm.

Sedan ett år genomgår arresterna i norra Sverige en akut kris. Endast 6 av 29 arrester är öppna, vilket tvingar poliser till timslånga transporter i stället för att röra sig på gatorna.

– Vi förlorar väldigt mycket resurser, förklarar Micael Säll Lindahl, chef i polisregion Nord i Polistidningen (11/3). Han säger att allt fungerade bra fram till i fjol, då bolaget Securus tog över uppdragen som arrestvakter och brottsplatsövervakare efter Securitas och Avarn. I somras var det så illa att han själv tvingades jobba en vecka i arresten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]