Kultur

Ett politiskt samlaralbum

Ekim Caglar talar om fotbollens estetik som en konst, och laddningen kring enskilda spelare som en del av den konsten. Foto: Malin Nauwerck.

Varför är den politiska dimensionen av fotboll tabubelagd i Sverige? Flamman möter statsvetaren och Turkietexperten Ekim Caglar som i dagarna utkommer med sin första bok, Propagandafotboll.

Kultur

– Samhället tar inte slut vid arenaingången!
När det gäller fotboll så har Ekim Caglar en käpphäst: I Sverige finns det fortfarande en förhärskande bild om att fotboll och politik ska hållas isär. Det har sina historiska förklaringar, förklarar han, men är samtidigt både befängt och problematiskt.
– Att säga att fotboll och politik inte hör ihop är naivt. Och att reproducera en bild av att det inte skulle finnas politiska intressen i idrotten är att tjäna vissa av dessa intressen. Makten är starkast där den inte syns.

Vi möts vid Medborgarplatsens tunnelbanestation i hopp om att få lunchplats på kolgrillen Amida (”de har bättre kebab än många ställen i Istanbul”). Det är emellertid fullt och vi promenerar längs Folkungagatan, knäpper några fotografier vid den ishala fotbollsplanen i korsningen mot Tjärhovsgatan, går förbi kiosken där Ekim som förut har skrivit och haft frilansupprag för Flamman brukar köpa tidningen av ”sin pappas gamla kommunistkompis från Turkiet”. Medan vi letar lunchrestaurang berättar Ekim om hur han arbetade med Propagandafotboll (Leopard förlag) under sena kvällar och föräldraledigheten.
Boken är en samling kortessäer om 49 fotbollsprofiler, spelare, tränare och en domare, som på olika sätt har positionerat sig politiskt.
– Där finns hela det politiska spektrat, även mittenpersoner, men det perfekta exemplet på politiska fanbärare i fotboll är förmodligen den italienska dikotomin ”kommunist-fascist” i spelarna Cristiano Lucarelli och Paolo Di Canio, båda från representativa klubbar.
Upplägget med ett knippe personer för, inte helt osökt, tankarna till fotbollens samlarbilder och album.
– Det kanske kan verka lite barnsligt att utgå från profiler eller någon sorts idolporträtt, säger Ekim när vi till sist sitter ner med var sin tallrik framför oss, men tanken är dels att man ska kunna bläddra sig fram till en person som man kommer ihåg från någonstans, dels att beskriva just fotbollens sammanhang genom olika personers förhållningssätt.

En återkommande kontext för det politiska engagemanget blir till exempel tydlig om man ser till Latinamerika där juntorna har satt sin prägel på fotbollen. I samband med statskuppen i Chile 1973 använde Pinochet huvudstadens arenor som tortyrkammare för Allende-vänner. Den arena som i dag heter Estadio Victor Jaras vittnar om en av dem som dog där.
I författarens eget favoritkapitel ”Carlos Caszely – ett rött skynke för Pinochet” beskrivs hur Caszely, vars politiska protester kan tyckas subtila – en utebliven handskakning, eller bärandet av en symbolisk röd slips – blir en viktig kugge i folkets rörelse mot Pinochets regim.
– Caszely spelade i landslaget, delvis av rädsla för repressalier mot familjen, men försökte göra någonting bra av det. Med åren blev han en allt tydligare oppositionell kraft och hans engagemang blev större än han själv.

Men kan inte den här samlingen traderade anekdoter och vandringssägner också bli ett sätt att förstärka mytvärlden kring fotbollsspelare? I förordet till Propagandafotboll försöker Ekim ringa in det som ligger utanför minnesvärda mål, smarta inlägg och påpassliga djupledsövningar. Han talar om fotbollens estetik som en konst, och laddningen kring enskilda spelare som en del av den konsten.
– Men i dag är mycket av den gamla mystiken, den som min pappa upplevde när han tog del av fotbollen genom enbart radio och tidningar, helt försvunnen. Det går liksom inte att tolka till exempel Cristiano Ronaldo som någonting annat än en superprodukt, ett varumärke som inte lämnar något åt fantasin.

Ekim återkommer ett par gånger till fotbollens plats i relationen mellan barn och föräldrar; engagemanget för Blåvitt som han har ärvt av sin pappa, samhörigheten i att dela intresset. Propagandafotboll tillägnar han sonen Gezi, döpt efter Geziparken i Istanbul där Ekim sommaren 2013 mötte partnern Meral i samband med protesterna mot Recep Tayyip Erdoğan och partiet AKP. Sammandrabbningarna mellan poliser och aktivister som inledningsvis var en protest mot att ersätta parken med ett köpcentrum, engagerade även supportersamhället. Politiskt likasinnade supportrar som i ett annat sammanhang var bittra rivaler, stod då sida vid sida med hopknutna halsdukar.
Turkisk fotboll och politik beskriver Ekim som sin spetskompetens.
– Turkiet är ett land där fotbollen är ytterst politiserad. Jag vill att avsnitten om Turkiet ska vara en grundkurs i turkisk politik lika mycket som fotboll.

Men varför är det för vissa ändå så provocerande att tala om fotboll och politik?
– Dels kan man säga att detta håller på att förändras i Sverige med profiler som till exempel Pia Sundhage och Lotta Schelin vilka gärna pratar politik. Men kanske är det också så att det finns ett behov av att använda fotboll som eskapism. En fredad zon där ingenting är alltför komplicerat. Och visst, 90 minuter är kanske inte politik, men det är däremot allting runt omkring.

  • fotboll

Kultur