”Gud kommer. Hon är svart och hon är skitförbannad.”
Så lyder ett talesätt från befrielseteologin.
Att ifrågasätta rådande bilder och stereotyper är alltid viktigt. Så långt hänger jag med normkritiken. Men nu, när normkritiken blivit norm i många av maktens korridorer, finns anledning till skepsis. Likaså när identitetspolitiken drivs så långt att möjligheten till solidaritet förnekas.
När jag var sexton år och arbetslös fick jag göra ett anlagstest. Jo, så kunde det vara under rekordåren… En av uppgifterna var att rita en människa. Jag ritade en baby med afrikanskt utseende. Varför skulle jag bums rita någon som liknade mig själv – vilket försöksledaren sa att de flesta gjorde.
Jag är romanförfattare. Att utifrån research försöka leva mig in i någon som inte är jag själv är mitt viktigaste verktyg. Jag tror att vår förmåga att leva oss in i ”den andre” är viktigt och något vi bör öva, inte negligera. Enligt identitetspolitiken borde jag kanske skämmas över att jag skrivit i jag-form om romerska officerare, sågverksarbetare från 1800-talet och tyska Hitler Jugend-ungdomar.
Normkritiken riskerar att se vissa marginaliserade grupper, men inte andra. Det här problemet uppstår när normkritiken blir påbjuden av den som har makten, till exempel i en anställningsintervju eller när det ska sökas kulturanslag.
En annan fråga är: vilka normer ska kritiseras? Vi lever i ett starkt tryck av västerländska normer om individens frihet. Ett annat normsystem är hederskultur, där individens värde främst är som del av släkten. Det är inget vi bör försvara om vi vill stå upp för mänskliga rättigheter och ett solidariskt samhälle. Tvärtom – som vänstermänniskor bör vi i detta avseende stå upp för den liberala, västerländska normen om individens rätt gentemot kollektivet.
Slutligen riskerar normkritikens och identitetspolitikens upptagenhet av kön, hudfärg och sexuell läggning att osynliggöra ekonomiska orättvisor. Kapitalismen har inget emot homosexuella och rasifierade som är lydiga konsumenter. Tvärtom kan deras identitet exploateras i dyra livsstilsmagasin.
Vi behöver påminna oss om arbetarrörelsens historia. Arbetarrörelsen är en av de stora folkrörelserna. Den första var frikyrkan, så kom nykterhetsrörelsen, rösträttsrörelsen, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen. De hade – och har – det gemensamt att göra demokrati i praktiken, inte bara prata om det.
Styrkan är föreningen av individ och kollektiv. Folkrörelserna bejakar individens rätt att själv ta ställning – samtidigt betonas den gemensamma kampen, hoppet som inkluderar alla.
De delar alla detta att du inte kan födas till medlem, du har ett val. Den nya gemenskapen kan du dela med meningsfränder av olika härkomst, läggning, färg, form och funktionsvariation…
Som Paulus skriver i Galatierbrevet är då inte längre jude eller grek, man eller kvinna, slav eller fri…