Nyheter

Kulturdebatt

Ett väsen i Idévärlden

”Likt ett tjusat barn framför en inlevelsefull sagoberättare sitter han med iver i blicken och ler när Ekis Ekman förklarar kapitalismen. Erik Schüldt ursäktar sin naivitet och säger sig låta gymnasial, som att han anser sig oförmögen att möta sin gäst.” Foto: Bo Håkansson, Bilduppdraget/SVT.

Den intellektuella kvinnan tjusar, men är det någon som lyssnar när hon börjar prata politik?

Nyheter

Kapitalismen är ohållbar. Detta hävdade Kajsa Ekis Ekman i SVT-programmet Idévärlden. I programmet låter kulturjournalisten Eric Schüldt en person presentera en teori för att sedan diskutera denna med två opponenter. Jag tänker nu yvigt spekulera i Schüldts inre, utan att veta någonting om honom. Det är sålunda hans persona som kulturjournalist som diskuteras. På förhand: förlåt!
En kompis som inte sett programmet då flera avrått honom från det påminde sig om att Schüldt redan tidigare gett uttryck för att ha lite svårt att diskutera frågor på den strukturella nivå som en diskussion om kapitalismen kräver. Han hänvisade till den intervju som Schüldt gjort med Nina Björk i podcasten ”60 minuter”. Även jag hade tänkt på denna intervju när jag såg programmet. Det som i intervjun sipprade fram gjorde sig nämligen tydligt igen.

Intervjun med Björk tycks för Schüldt vara en insikt i realtid: den kvinna vars texter rör sig om stora politiska frågor från ett radikalt perspektiv visar sig i verkligheten vara en skrattande människa som dricker snabbkaffe med grädde. Denna chock uttrycks flera gånger. Gång efter annan vill Schüldt styra samtalet bortom det konkreta eller politiska, för att i stället förklara att Björk för honom är en kärleksprofet. ”Det du väcker i mig är en törst på utopin”, säger han. Och det är ju fint, men samtidigt vägrar han att prata politik. Björk framkallar hos Schüldt en längtan bort från det alldagliga – hon tycks för honom innebära något närmast mystiskt. Själv styr hon konsekvent tillbaka samtalet mot det världsliga, det politiska. Den ”allvarsamma profeten” visar sig vara en flamsig person som andra, och Schüldt hänförs. Således är poddavsnittet underhållande, men det är som att de inte talar samma språk. Kejsaren är naken, säger Björk. ”Vad betyder kärleken för dig?” undrar en charmad Schüldt.
Samma förvirring uppstår i Idévärlden. Ekis Ekman vill diskutera kapitalismen och måste slutligen ryta ifrån när de andra ännu en gång återgått till att tala om kommunistiska samhällen i historien. Jag tror inte att de (inte alla åtminstone) gör det med flit, utan att de helt enkelt inte får fram resonemang om kapitalism med en distanserad, kritisk blick. Så Schüldt synes alltså ha svårt att diskutera med dessa kvinnor. Likt ett tjusat barn framför en inlevelsefull sagoberättare sitter han med iver i blicken och ler när Ekis Ekman förklarar kapitalismen. Han ursäktar sin naivitet och säger sig låta gymnasial, som att han anser sig oförmögen att möta sin gäst. Samma sak menar jag kunna uppfattas i intervjun med Björk; det raka budet om kapitalismens ohållbarhet möts av fascination. Däremot uppstår egentligen aldrig det sakliga samtalet.

Schüldt har säkert ingenting emot dessa kvinnor. Han tycks å ena sidan inte övertygas av vad de faktiskt säger, men han verkar uppskatta pratstunden. Samtidigt som han ger intryck av att det är härligt att lyssna så fångar han aldrig upp den diskussion som eftersöks av dem.
Radikala, intellektuella kvinnor blir som mytiska. De dyker upp i det offentliga samtalet efter behag och erbjuder den tacksamma allmänheten sina raka, pålästa analyser av vår tid och samhället som vi lever i. De dras in i mystiken. ”Det låter nästan Jesuslikt” tycker Schüldt när Björk säger sig vara ”oliberal”. De blir Sibyllan i Cumae; ett medium som i löven skriver ned sina meddelanden, för oss att absorbera (tyvärr är vi ju i dag oförmögna att själva göra den marxistiska analysen, eller över huvud taget ha en radikalt kritisk blick).

Sibyllans sång må trollbinda, men när hon vill prata politik sinar hörförståelsen plötsligt. Så Schüldt tycks följaktligen förtjust i sina samtal med kvinnor som Björk och Ekis Ekman. De är kvinnor som lägger fram en analys så främmande att dess enda förklaring är att den är som dragen av en häxa ur en magisk brunn. Det är bara för sjukt. Att en kvinna så stabilt kan ifrågasätta den rådande ordningens idé måste helt enkelt bero på att hon är ett mysterium. De är spännande! De säger att kejsaren är naken, men lyssnar någon? I Idévärlden verkade det inte så. Det är kanske lätt att för en stund fängslas av dessa intelligentians mystiska budbärare, innan man sedan återgår till vardagen – till skitdrömmarna, för att tala med Björk.

    Nytt