Opinion

EU förbereder sig för ”ekonomisk diktatur”

– Jag förutsätter att ingen svensk riksdagsledamot säger ja till EUF-grundlagsändringen och detta missfoster till ESM-fördrag, skriver debattören.

För att lösa krisen förbereder EU lösningar som tvingar medlemstaterna att ge upp kontrollen över sina egna pengar, en form av ekonomisk diktatur. Sverige måste säga nej till detta, skriver Jan-Erik Gustafsson, ordförande i Folkrörelsen Nej till EU.

Opinion

I den politiska kris som EU-ledarna nu brottas med pratas relativt ofta om förkortningarna EFSF och ESM.
EFSF eller den europeiska stabiliseringsmekanismen är den så kallade räddningsfond som blåstes upp till den enorma summan 1 000 miljarder euro under EU-ledarnas nattmangling den 26 oktober. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka skrev i en krönika i SvD den 6 november att ”sällan har väl så många miljoner människor satt sitt hopp till något så obegripligt. Hur mycket det än knattrades på miniräknare runt om i Europa kom horden av välbetalda bankekonomer fram till att denna fond innehåller runt 250 miljarder euro efter att olika nödlån betalats ut. Ändå hävdade EU:s toppar att den rätta siffran är 1 000 miljarder euro. Förklaringen är en snilleblixt som hade gjort Lehman Brothers vassaste subprimehjärnor avundsjuka: en räddningsfond som till stor del bygger på belånade garantier från de som ska räddas.”

För att EFSF inte skall bryta mot EU:s fördrag har den registrerats som ett aktiebolag i Luxemburg, som styrs av euroländernas finansministrar. Det är ett tillfälligt arrangemang i väntan på ESM, den europeiska permanenta stabiliseringsmekanismen.
I en riksdagsbehandling under 2012 är det tänkt att svenska politiker skall ta ställning till ESM. För att ESM skall bli verklighet krävs nämligen en ändring i artikel 136 i Lissabonfördragets EUF-del, vilket kräver att samtliga EU-länder godkänner ändringen.
Regeringskansliet skickade i juli ut en remiss i ärendet (Ds 2011:25) till 21 organisationer bland annat LO, TCO, Saco, Folkrörelsen Nej till EU och Juridiska fakulteten vid Stockholm universitet. Remisstiden gick ut den 23 oktober. Enligt remissen ska ESM träda i kraft i juni 2013.

Vad som endast omnämndes i förbifarten och som en fotnot regeringskansliets remiss är att  ESM redan har upprättats som ett särskilt ESM-fördrag, vilket undertecknades av euroländerna den 11 juli i år. Detta fördrag har granskats av Rudo de Ruitjer och Joseph Murtenbergh i en artikel den 5 november på sajten Global Research. Det är skrämmande läsning. I fördraget står att ESM:s medlemmar (det vill säga euroländerna) ”oåterkalleligt och villkorslöst” måste acceptera en utbetalning av pengar som begärs från dem inom sju dagar. De två författarna jämför detta med att en check normalt tar fyra arbetsdagar. ESM:s styrelse ges också rätten att ändra ”mekanismens kapital” från 700 miljarder euro till vilken högre summa som helst. Fördraget stipulerar att ESM, dess egendom, fonder och tillgångar ska ha immunitet från varje form av juridisk behandling. Dessutom skall ESM:s ledning och anställda inte vara ansvariga för sina handlingar och skrivna dokument inför någon. De Ruitjer och Murtenbergh skriver att ESM-fördraget gör europeiska hushåll underlydande till en institution som inte är folkvald. Är detta Europas framtid, det nya Europa utan suveräna stater, frågar de sig?

Nu snabbehandlar euroländer med så liten uppmärksamhet som möjligt ESM-fördraget, så att det ska kunna träda i kraft redan till årsskiftet. De Ruitjer och Murtenbergh skriver att ”om vi vill ta tillvara det sista halmstrået för att undvika diktaturen är det brådskande att så många medborgare som möjligt vaknar upp och skickar mejl och brev till våra parlamentariker, politiker och politiska partier. Vänta för att se om andra lyckas kommer att vara katastrofalt”.
Jag förutsätter att ingen svensk riksdagsledamot säger ja till EUF-grundlagsändringen och detta missfoster till ESM-fördrag, när remissen enligt uppgift från regeringskansliet kommer upp till behandling till våren i riksdagen. EU har visat sig vara en inkompetent konstruktion, som förlitar sig allt mer på kontroll och repression,  och som inte kan föra en ekonomisk politik i folkflertalets intresse.

    Opinion