Ett år efter att #MeToo-rörelsen drog genom världen står arbetet för en tryggare miljö för de anställda fortfarande mestadels stilla i Europaparlamentet.
De tänkta förbättringar som röstades igenom för ett år sedan har blockerats av en kombination av ointresse och machomentalitet.
Under tiden fortsätter vittnesmål om övergrepp att spridas.
Som arbetsplatser har EU-parlamentsbyggnaderna i Bryssel och Strasbourg varit ökända länge.
Socialdemokraterna, som har flest representanter i parlamentet av de svenska partierna, varnar alla nya anställda för risken att utsättas för verbala och fysiska sexuella övergrepp.
Så reell är den, risken.
Problemen var redan innan #MeToo omskrivna både nationellt och internationellt.
Det är ganska exakt ett år sedan parlamentet röstade igenom en resolution med syfte att komma till rätta med problemen. Bland kraven på åtgärder fanns oberoende granskningar av fall med sexuella övergrepp, och obligatoriska utbildningar för alla parlamentariker. I förra veckan hade ingen av resolutionens åtgärder införts.
Delvis i svar på det lanserade anställda vid parlamentet i förra veckan bloggen Metooep. I bloggen vittnar anställda vid parlamentet om olika typer av sexuella övergrepp.
”Värma upp” anställda
Det handlar om parlamentariker som erbjudit sig att ”värma upp” anställda på parlamentet, men också om ett fysiskt övergrepp om anmäldes till parlamentet 2017 där den anställda fortfarande inte fått återkoppling.
En parlamentariker ska ha skickat smygtagna bilder på en anställd till henne. En annan ska ha frågat i hissen om han får suga på en anställds bröst.
Vittnesmålen fortsätter i den stilen, och de anonyma historierna tycks ha riktat ljuset på en fråga som i stort varit vilande i ett helt år.
Bara timmar efter att bloggen presenterats höll Europaparlamentets talmanspresidium, som leds av talmannen Antonio Tajani, en egen presskonferens, där ett antal förslag presenterades.
Det handlar om frivilliga värdegrundsutbildingar, ett dokument om ”ömsesidig respekt” som nya ledamöter ska behöva skriva under, och en ny ”civil” representant i det råd som utreder sexuella trakasserier inom parlamentet. Inte riktigt vad förra årets resolution krävde.
Det hela är faktiskt ganska tandlöst, enligt kritiker.
– Det är klart att de som verkligen skulle behöva gå en sådan utbildning, de kommer inte att göra det, säger Anna Hedh, europaparlamentariker för Socialdemokraterna, till Flamman.
Hon har inte heller något större förtroende för att en signatur på ett papper skulle förändra något och menar att den civila representanten i diskrimineringsrådet inte förändrar grundproblemet: att hälften av medlemmarna själva är parlamentariker.
– Det hjälper helt enkelt ganska lite.
Starka hierarkier och svag arbetsrätt
Enligt Anna Hedh finns patriarkala strukturer och missbrukande av maktstrukturer överallt, men extra dålig är situationen i Europaparlamentet, som präglas av både starka hierarkier och svag arbetsrätt.
– Det är en förfärlig kultur egentligen, och det reagerade jag direkt på när jag började på parlamentet för fjorton år sedan. Vilken skillnad man gjorde på oss. Vi EU-parlamentariker ses nästan som gudar och kan i stort sett göra vad som helst med ursäkten att vi är just EU-parlamentariker.
Vi EU-parlamentariker ses nästan som gudar och kan i stort sett göra vad som helst med ursäkten att vi är just EU-parlamentariker
Flera tidigare och nuvarande anställda vid EU-parlamentet som Flamman har pratat med bekräftar bilden av parlamentet som en arbetsplats där de anställda är extra utsatta. Det handlar om dåliga arbetsvillkor och om att vara i beroendeställning till EU-parlamentarikerna, men också om uppblåsta självbilder och förlegade normer.
En aspekt som lyfts fram av några av de anställda och tidigare anställda som Flamman pratat med är dessutom att parlamentet ibland fungerat som avställningsplats för politiker som på grund av gränslöst beteende gjort sig obekväma i hemlandet.
Inom parlamentet jobbar över 1 700 assistenter till parlamentarikerna. Utöver det kan det vid ett tillfälle finnas så mycket som 500 praktikanter.
För dem är situationen ännu värre, enligt Aida Badeli, som är praktikant hos Miljöpartiet i Europaparlamentet. Hon sitter i förbundsstyrelsen för Grön ungdom, och startade förra året uppropet #imaktenskorridorer, där kvinnor som arbetade inom det politiska fältet vittnade om övergrepp och kränkande behandling.
– Det som är likheterna mellan hemma i Sverige och här i Europaparlamentet, det är att det är unga tjejer som blir utsatta av män med makt, säger hon till Flamman.
Enligt henne fanns så sent som i våras ingen officiell instans att vända sig till för en praktikant som blev kränkt eller trakasserad. Den kommitté som ska granska trakasserier mot parlamentsledamöternas assistenter är inte öppen för praktikanter, och än i dag är det svårt att veta vart man ska vända sig.
– Det vi kunde se under hela metoo-rörelsen var också att de flesta som blir utsatta är människor med korta eller tillfälliga kontrakt. Om du har en otrygg anställning så blir du mer utsatt.
Och korta eller tillfälliga kontrakt är vanligt i parlamentet. På var och en av de 751 ledamöterna i parlamentet går det minst två assistenter. Alla är tekniskt sett anställda av parlamentet snarare än av partierna, och saknar egentlig anställningstrygghet.
– Du har inte någon arbetstrygghet och om du på något sätt skulle säga ifrån så kan din chef från en dag till en annan avsluta din anställning. Så du har väldigt mycket att förlora på att vara en visselblåsare här i parlamentet, säger Aida Badeli.
”En italiensk macho”
Malin Björk, Vänsterpartiets enda EU-parlamentariker, menar att stora delar av parlamentets ledamöter faktiskt inte bryr sig speciellt mycket. Talmannen Antonio Tajani, som är ytterst ansvarig för att förändringarna i förra årets resolution faktiskt genomförs, beskriver hon som ”en italiensk macho” som är direkt ovillig att göra så som parlamentet beslutat.
– Man kände sig pressade att ta det på allvar och visa något slags engagemang i frågan för ett år sedan, men för vissa var det engagemanget ganska ytligt. Och man har genom att vara tysta accepterat att presidiet med Tajani i spetsen faktiskt har gjort väldigt lite för att implementera de där uppmaningarna i resolutionen, säger Malin Björk till Flamman.
Förutom av de parlamentsanställda bakom bloggen Metooep drivs frågan fortfarande av en grupp på ungefär femtio parlamentariker, där både Anna Hedh (S) och Malin Björk (V) ingår. Ingen av dem ser något större hopp om att kunna få talmannen att genomföra några större förändringar innan EU-valet nästa år.
– Man har tagit små myrsteg hela tiden och med tröghet och utan att riktigt vilja göra det som parlamentet röstade om att man skulle genomföra, säger Malin Björk.
– Det kommer man nog fortsätta med.
Flamman har sökt Europaparlamentets talman Antonio Tajani utan framgång.
