Min fru och jag har fått vårt första barn.

Lyckan är enorm, och så även lusten att visa upp den för världen – inte minst genom att dela bilder på minsta grimas och skrynkliga fot till varenda avlägsen faster och halvt intresserad vän.

Men det finns ett problem. Varje gång vi delar foton i sociala medier, bjuder vi in några av världens rikaste män att slå sig ned i vårt vardagsrum och ta anteckningar. Facebook, Instagram, Whatsapp – alla ägs av samma glupska företag som lever på vår närhet, våra sorger och vår glädje.

Ta min frus upplevelse under graviditeten: Instagram misstänkte tidigt att hon var gravid – troligen för att hon googlade barnvagnar, lekar och godnattsagor. Men i stället för glada mammatips började hennes flöde fyllas av oro: ”Så vet du om ditt foster är skadat!”, ”Första tecknen på graviditetsdepression!”, ”Äter du fel? Här är 10 livsavgörande näringsämnen du aldrig hört talas om!” Algoritmen började i realtid försöka odla en ångest i henne, för att sedan erbjuda lösningar – för 149 kronor i månaden.

Vår upplevelse är bara en i mängden. Otaliga rapporter visar att sociala medier får oss att må sämre, utnyttjar vårt belöningssystem för att maximera vår skärmtid, och utnyttjas av extremister för att radikalisera oss.

Vi behöver sociala medier som inte behandlar varje interaktion som råvara.

Detta digitala opium leder dessutom till en tandlös politisk kultur. Se på skandalen i Vänsterpartiet över att en politiker delat en kommentar på en bild som är antisemitisk. Ena sidan menar att partiet hamnar i dålig dager – andra sidan kräver rätten att få engagera sig digitalt för Palestina. Netanyahu skrattar säkert gott över att sådant alls anses vara ”aktivism” i vår tid.

Samtidigt sitter jag med sju olika appar för att kommunicera: Messenger, Whatsapp, Signal, Instagram, Linkedin, Bluesky, Imessage. Det är som att ha sju olika brevlådor. Men det måste inte vara så – det är bara vad teknikoligarkerna föredrar. De utnyttjar det som kallas nätverkseffekter: du använder appen för att alla andra gör det. Och det blir besvärligt att byta, även om det nya är bättre. Resultatet blir ett teknologiskt monopol där nyttan med plattformen hela tiden förstärker dess dominans.

Som tur är finns det ett motmedel mot oligopolet: konkurrenslagar. Detta genom att tvinga teknikjättarna att låta oss skicka meddelanden mellan apparna, precis som att du kan skicka ett mejl från Outlook till Gmail, i kombination med ett offentligt alternativ. Vi har redan Posten, Sveriges Radio och Sveriges Television – nu är det dags för ett Sveriges Sociala Medium.

Låter det osexigt? Kanske. För mig låter det dock underbart med en tråkig app. Där man enkelt kan skicka ett meddelande. Lägga upp en bild till sina vänner. Följa saker man är intresserad av. Utan pushnotiser, annonser, och AI-genererad reklam.

Många tänker nog att ett statligt alternativ betyder massövervakning. Men tyvärr måste man vara särdeles naiv för att inte tro att det redan pågår. Först av de privata bolagen som vill kontrollera allt du gör, på en så intim nivå som att göra reklam för skönhetsprodukter när du raderar selfier.

Därefter filtreras informationen av staten. Ja, redan nu, alltså. I Danmark där jag bor vill regeringen ge säkerhetspolisen rätt att filtrera all digital information med hjälp av AI – utan brottsmisstanke – och det är bara en tidsfråga innan förslaget kommer till Sverige.

Rörelsen • 16 mars, 2025

Silicon Valleys kejsare är nakna

Det är som att ge DDR ett maskininlärningsverktyg och nycklarna till både X och Metas alla servrar.

Så detta är min stillsamma uppmaning: vi behöver sociala medier som inte behandlar varje interaktion som råvara. En plats där jag kan skicka en bild till farfar utan att bli en datapunkt i ett psykologiskt experiment. Min son – och alla andras barn – förtjänar att växa upp i en värld där intimitet inte är till salu.

Jonas Algers

Doktorand vid institutionen för teknik och samhälle på Lunds tekniska högskola.

I kväll spelar Yasin på Brännbollsyran och Umeås småpåvar har redan kissat på sig i sina särkar.

”För en kommun att överhuvudtaget lägga sig i eller ha synpunkter på enskilda bokningar, kulturyttringar eller kulturevenemang är i grunden för oss extremt främmande.”

Där hade Umeå kommuns näringslivsdirektör Peter Juneblad behövt sätta punkt. Men det kommer alltid en fortsättning när tjänstemanna- och politikerläppar bekänner sig till kulturens frihet.

”Sedan går det inte att bortse från…”, fortsätter han för att motivera varför kommunen drar in festivalens stöd på 450 000 kronor. App-app-app. Principen gäller även dina hjärtefrågor, Peter, inte bara alla andras.

Visst är känslan av deja vu stark när vi än en gång debatterar Yasin. Men den här gången är allt faktiskt annorlunda.

Visst anklagades han även förra vändan för att leda ungdomen i fördärv – i pengakåthet, kvinnoförakt och våld. Men den gången var han enligt polisen aktiv i Rinkebygänget Shottaz. Hans låtar innehöll hotelser och hån mot rivaliserande gäng, och han åkte snart dit för grovt vapeninnehav och människorov mot rapparen Einár – som snart därpå sköts ihjäl på öppen gata.

Yasin skildrade inte bara vad han såg. Han deltog.

Ändå försvarades han av vissa till vänster. Jenny Högström påstod att han skrev arbetarlitteratur, lyckligtvis med mothugg från Rasmus Landström, och det var bedrövligt att behöva hålla med Hanif Bali mot Jonna Sima i TV4:s debatt.

Men högern ger sig inte. De vill ha livslångt arbetsförbud.

Jag fattar vad man ville åt – att visa att de fattigas våld och misär har en plats i kulturen. Men det blev fel. Att läsa om stålverksliv är inte samma sak som att höra verser om var fienden ska skjutas. Det är som om Ivar Lo-Johansson proppat sina böcker med ledtrådar om konkurrerande författare han tänkt yxmörda, och var han skulle gräva ned dem. Då hade hans böcker varit något annat.

Men nu har Yasin – så vitt vi vet – gått vidare. Han bor utomlands med sina två barn. Den kriminella kopplingen är borta och han har sonat sitt straff. Nu är det högern som inte förstår den centrala skillnaden mellan omoralisk och brottslig musik.

Skändlig musik har vi knappast för mycket av. Allt kan inte handla om att bada bastu, eller ännu värre, om att vara ”Heroes” och allt vad det heter på poplistornas själamördande esperanto-engelska. Allt jag önskar efter en lång mellosäsong är att spola rent öronen med Eddie Meduzas ”Runke ball”.

Att aktivt delta i brott är något annat.

Men högern ger sig inte. De vill ha livslångt arbetsförbud. Eller för att använda deras egen term: en cancel.

När jag diskuterade frågan i Aktuellt (SVT, 28/5) med Mats Persson dundrade han att ”hela samhället måste kraftsamla mot gängvåldet”. Om regeringen stiftar repressiva lagar så kan inte artister stå och sjunga något annat.

Det är en auktoritär tanke. Hela samhället kan inte förmås att tala med en röst, och det är inte heller önskvärt.

Hela samhället kan inte förmås att tala med en röst, och det är inte heller önskvärt.

Att Sverige har offentligt finansierad kultur är fantastisk. Det gör att småstäder som Skövde kan ha fantastiska kulturhus med allt från konsthall till bibliotek. Men det kräver också något av politikerna – att de håller sina kladdiga klåfingrar borta från innehållet. Annars får vi det som i Tyskland, där uttryck av solidaritet med palestinier i stort sett är förbjudet på landets offentliga scener.

Mats Persson försöker nu ingjuta samma känsla i Sveriges arrangörer. En rädsla för att om de bokar artister som går emot regeringens politik så kommer de att straffas.

”Sponsring av gangsterrap lyfter inte Borlänges varumärke”, skriver Jens Runnberg i Borlänge Tidning (28/5). Själv har jag svårt att komma på något mer stärkande för småstäders image än så här vågade bokningar. Vad som däremot får mig att aldrig vilja sätta en fot på en plats är minihövdingar som stoppar allt kul – och skryter om det i tidningen.

Jag är därför oerhört glad att festivalerna i både Umeå och Borlänge har självförtroende nog att stå emot dessa så kallade liberaler.

Kommentar • 16 april, 2025

Även Yasin har en plats på Sveriges omoraliska spellistor

Under debatten kallade Mats Persson mig för ”kulturelit” inte en utan två gånger. Det är en märkligt pirrande känsla att regeringen gör uppror mot en.

Men faktum är att det är han som styr. Han är arbetsmarknadsminister i ett land med rekordhög arbetslöshet – som under våren har klättrat så högt som 11 procent. Han har all möjlighet att motverka gängvåldet genom att erbjuda en alternativ inkomst för unga män. Men han klarar inte av det, och skyller sitt misslyckande på en rappare.

Och om han inte orkar göra sitt jobb – varför ska någon annan göra det.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Det sägs ofta att i Sverige rusar alla åt samma håll. En ironisk anklagelse, med tanke på hur generisk spaningen är.

Visst vände vi snabbt om kärnkraft, brottslighet och invandring. Men det har ingenting med den svenska folksjälen att göra, utan med att politik präglas av epoker. I alla tider finns saker som framstår som möjliga, och andra som oruckbara. Det behöver man vara medveten om, oavsett hur revolutionära förändringar man tänker sig.

Se bara på de senaste decennierna i svensk politik. Hur mycket högern och Miljöpartiet försöker ge de senare äran för beslutet att lägga ned kärnkraften, var det ett blocköverskridande beslut, medan det i dag låter annorlunda från båda sidor. Och under flyktingvågen uppmanade Fredrik Reinfeldt svenskarna att ”öppna era hjärtan” medan Stefan Löfven dundrade att ”mitt Europa bygger inte murar”. Tio år senare tävlar partierna i att överrösta varandras batongsmatter.

Även i vår tid finns en vid öppning för vänsterpolitik.

Men svängningen 2016 var ingen svensk anomali. Donald Trumps valseger blåste liv i auktoritära högerrörelser över hela västvärlden. Det briljanta med Joe Biden var att han förstod ögonblicket. Han allierade sig med Bernie Sanders och partivänstern, och presenterade sitt gröna investeringsprogram som en revansch för den amerikanska arbetarklassen. Han lånade nationalismens språk – men fyllde det med vänsterinnehåll. Om han inte insjuknat är det fullt möjligt att han fått fullfölja sin plan.

Socialdemokrater har alltid varit duktiga på att anpassa sig efter tidsandan. Redan 1978 sade Jimmy Carter att staten ”inte kan lösa våra problem”, medan Bill Clinton 1996 förklarade att ”den stora statens era är förbi”. Kritiker menar att de svenska Socialdemokraterna på 90-talet sålde ut välfärden till nyliberalismen, medan finanshökar som Magdalena Andersson menar att budgetsaneringen snarare räddade den.

Nu är partiet där igen.

De har identifierat tidsandan som konservativ – och anpassat sig. Från att vilja riva gränsmurar till att riva förortens bostadshus. Det verkar inte finnas någon gräns för de repressiva förslagen: tillfälliga uppehållstillstånd, etniska kvoter, visitationszoner, anonyma vittnen, utökad hemlig avlyssning utan brottsmisstanke.

Samtidigt har kritiken varit lågmäld från den övriga oppositionen. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet har valt att fokusera på sina kärnfrågor där de tror sig kunna få igenom sin politik – klimatet och välfärden – i stället för att ödsla energi på förlorande strider.

Det är en begriplig strategi. Visst finns radikaler som inte vill att Vänsterpartiet säljer ut sig, men de har ”bidat sin tid” i över 100 år nu, och inte haft makten i Sverige en sekund. Brandväggen mot Sverigedemokraterna är tunnare än smördeg och med tanke på högerextremismens globala frammarsch vore det en katastrof om regeringen vann igen. Men en samlad opposition som väljer sina strider kommer att besegra en impopulär Tidöregering.

Frågan är vad det är för vänster som vinner.

Socialdemokraternas pragmatism är nämligen selektiv. Vår tid må vara konservativ, men den är också öppen för en starkare stat. Det går att förklara att i en orolig tid krävs ett totalförsvar som inkluderar fungerande sjukvård och järnvägar, och att om Sverige ska stå sig i konkurrensen med Kina behöver vi en skola som inte läcker pengar till utländska riskkapitalister. Även i vår tid finns en vid öppning för vänsterpolitik.

Men då måste Socialdemokraterna vilja det. MP och V har hittills varit följsamma mot deras konservativa vändning – men väntar ännu på att S ska besvara det.

Magdalena Andersson har än så länge varit fel person för ögonblicket. Hon är fastlåst i den nyliberala erans finanspolitik, medan högern fattat läget och bundit upp hundratals miljarder i kärnkraft och försvar. Hon kan mycket väl vinna valet på argument om kompetens och demokrati – som liberalen Mark Carney gjorde i Kanada mot allas förväntningar – för att sedan förspilla en historisk chans att åter placera välfärden och skolan i folkets händer.

Ledare • 13 september, 2022

Socialdemokraterna trampade i sin egen råttfälla

I sådana fall har V och MP hjälpt att installera en socialdemokratisk regering som inte bara bevarar repressionen inom migration och brottslighet, utan även nyliberalismen inom välfärd och finanspolitik. Det vill säga som är borgerlig rakt igenom. Då lär de också överge sin pragmatism.

Under helgens S-kongress kostar det 47 000 att ha en sexkvadratig monter, vilket ideella eller fackliga organisationer som tankesmedjan Katalys (eller Flamman för den delen) inte har råd med. Vårdföretagarna är desto mer välkomna, vilket säger något om maktbalansen i partiet.

Nu hoppas jag att rätt krafter ändå vinner på kongressen, och att Magdalena Andersson vaknar upp inför vår tids uppgifter. Det är mycket som står på spel.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.