– Unionen som kommer att vara för evigt.
Så hette det i Sovjetunionens gamla nationalsång. Tji fick dom. Alla supermaktsprojekt har legitimerat sig med att vara det moderna, det fulländade slutet på unionen. Lik förbannat faller de förr eller senare. Ibland av yttre aggression, men oftare av inre spänningar och motsättningar.
I Sverige diskuteras nu om vi ska fortsätta integrationen i EU:s supermaktsprojekt eller inte. Det kallas att vi har en eurodebatt om eurofrågan inför eurobeslutet om eventuellt eurodeltagande. Och nu har vi i Sverige fått en eurovänster som propagerar för svenskt deltagande i eurosamarbetet, ur en förment vänsterståndpunkt.
På sjuttiotalet debatterades inte eurovalutan, utan eurokommunismen. Eurokommunismen var en lustig företeelse, främst företrädd av Spaniens kommunistiska parti och Italiens kommunistiska parti. Den gick ut på att man åkte på så många av östpartiernas konferenser som möjligt, men egentligen – innerst inne – var ytterst kritisk till Sovjetunionen.
Bo Hammar, vpk:s internationelle sekreterare under 1970- och 80-talet, var varm anhängare av eurokommunismen och gjorde denna antisovjetiska prosovjetism till ädel konst. I sina memoarer Ett långt farväl till kommunismen (1992), berättar han om alla sina pilgrimsresor till Östtyskland, Sovjet och Nordkorea. Och hur jobbigt det var, eftersom han egentligen var, och alltid hade varit, emot regimerna i öst.
För ett tag sedan gick ett gäng ledande vänsterpartister ut i ett upprop där man krävde reformering av partiets politik. Bland annat borde partiet anlägga en mer konstruktiv syn på Europafrågor, vilket är orwellskt nyspråk för att partiet borde bli vänligt inställt till EU.
Reaktionen är förståelig. Vänsterpartiet har under de senaste sextio åren hankat sig fram som ett litet radikalt bihang till socialdemokratin. Nu går socialdemokraterna åt höger och kommer, om vi inte sätter stopp för det, inom några år att vara rent EU-federalistiska. Då gäller det för bihanget att ligga i, för att in i det sista undvika att erhålla ett existensberättigande.
Det blir inte skojigt om vi förlorar folkomröstningen i höst. Då kommer smygfederalisterna inom vänsterpartiet och miljöpartiet att vädra morgonluft. Vi måste inse fakta, kommer det att heta. Nu är vi med i unionen och nu måste vi anpassa oss efter det. Alla supermaktsprojekt har ju som sagt kallats moderna, och dess motståndare har kallats förlegade.
EU-motståndet kommer att marginaliseras. De som går segrande ur detta blir, förutom EU, de enda partier som kommer fortsätta att hävda sitt motstånd mot unionen. Det vill säga Sverigedemokraterna och dess mer osnutna lillebror Nationaldemokraterna.
När dessutom EU-integrationen kommer att leda till högre arbetslöshet och fortsatt social utslagning, riskerar vi att i vårt hemland få en ordentlig, folkligt förankrad fascistisk rörelse.
Så kommer det att gå. Om vi låter dem vinna folkomröstningen. Om vi låter federalisterna hållas i arbetarrörelsens partier. Ständigt detta om.
För nog ska det gå att göra upp med federalismen inom vänstern. Även SAP-ledningen har ju visat sig kunna svänga som en vindflöjel, när bara opinionen blir tillräckligt stark. Betydligt värre föreställningar än EU-federalismen har det gjorts upp med inom arbetarrörelsen.
Kanske måste man studera den gamla eurokommunismen för att förstå den nutida eurosocialismen. På många sätt är de ungefär lika förvirrade.
Santiago Carillos bok om Staten och eurokommunismen har jag slängt för länge sedan. Den enda boken i ämnet eurokommunism som jag hittar i bokhyllan är Enver Hoxhas skrift med den fyndiga titeln Eurokommunism är antikommunism (1981). En av mycket få böcker som gavs ut av Kommunistiska arbetarförlaget. Enver Hoxha är inte bara känd som Albaniens ledare 1944–1985, utan även som en av samtidshistoriens tråkigaste teoretiker. Jag läser och läser och försöker hitta något som kan vägleda mig i kampen mot den nutida eurosocialismen. Det går inte särskilt bra. Kamrat Enver är motståndare till eurokommunismen, eftersom den anser ”/…/ att man även under den kapitalistiska ordningen, genom reformer kan åstadkomma att proletariatet tar del i förvaltningen av ekonomin”
Och det låter ju snarare som Sverige i Europas propaganda. Man ska inte tro att man kan styra utvecklingen. Istället ska man låta utvecklingen köra över sig. Enver var nog också EMU-anhängare. Den jäveln.
