Liberalerna, ett parti vars mest spännande politiska utspel under den senaste tiden har varit ett tveksamt val av ny logga, är i farten igen. I ett försök att hålla fast vid titeln ’Europas minst liberala liberaler’ har partiledaren Jan Björklund gått ut med att regeringen bör bjuda in Sverigedemokraterna till samtal.
Varför skulle en socialdemokratisk regering vilja bjuda in Sverigedemokraterna till samtal, kan man undra? Jo, menar Björklund, för att undvika att partiet får en ”martyrställning”. Men Sverigedemokraternas martyrställning är, som vi alla vet, en självpåtagen position de är beroende av och aldrig kommer att ge upp. Vill man beröva partiet den attityden får man väl låta dem bilda majoritetsregeringen – och rösta igenom alla deras förslag, så att ingen kan säga att de motarbetas.
Att Björklund på sociala medier sedan jämför Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet genom att hänvisa till ”oacceptabla” rötter skulle vara fascinerande om det inte var så oroväckande. Kan Björklund inte skilja mellan ett rasistiskt parti med nazistiska rötter och ett socialistiskt parti vars regelbundna utrensningar av ”extrema” element har lett till hård internkritik? Har han svårt att se skillnaden mellan att hata kapitalet och att hata folk som inte är vita? Tycker han kanske att det är lika hemskt att vilka avskaffa klassamhället som det är att vilja bygga tredje riket?
Och glömmer han de djupt antidemokratiska element liberalismen bär på – som har rättfärdigat allt från slavhandel till krig i Afghanistan till kapitalismens fortsatta härjningar? (I söndags, den elfte september, var det exakt 43 år sedan en liberal demokrati såg till att störta en folkvald socialistisk regering till förmån för handplockade fascister.)
Sverigedemokraternas Mattias Karlsson tycker att regeringens nya migrationspolitik tyder på att de har närmat sig partiets politik och bör vara redo för ett samarbete. Och det stämmer att man inte kan ondgöra sig över Sverigedemokraterna samtidigt som man driver en politik som konstant värderar näringslivets intressen över människor på flykt. Kanske bör regeringen lyssna till Karlssons ord, men begripa vad de egentligen är – en varning. Kom inte närmare.