Med folket mot eliten

De senaste åren har flera vänsterpopulistiska rörelser trätt fram och rönt framgångar på olika håll i västvärlden. De mest namnkunniga är Syriza, Bernie Sanders, Podemos och nu senast Jean-Luc Mélenchons France Insoumise i det franska presidentvalet i våras. Gemensamt för de här partierna och politikerna är att de till stor del har övergett den traditionella klassbaserade diskursen som länge varit dominerande inom vänstern till förmån för en som ställer ”folket” mot ”eliten”. Den stora majoriteten av vanliga människor ställs i ett vertikalt förhållande (i motsats till det horisontella klassförhållandet) mot ett etablissemang bestående av politiker, företagare och mainstreammedia som anklagas för att ha för att ha tappat kontakten med de förra och berikat sig på deras bekostnad. I Sanders och Mélenchons fall innebar detta att de, ofta inte utan framgång, konkurrerade om väljare med de högerpopulistiska alternativen i respektive länder – Donald Trump och Marine Le Pens Nationella Fronten.

Rörelserna har alla även gemensamt att de i stor utsträckning har övergett de traditionella symboler som brukar förknippas med vänstern, såsom färgen röd och ord som ”socialism” och ”vänster”. Denna symboliska otydlighet har gjort att de har lyckats locka nya väljargrupper som annars aldrig skulle rösta på ett vänsteralternativ. Dock har undersökningar också visat att den stora majoriteten av dessa partiers och kandidaters väljare är traditionella vänsterväljare.

Tydlig ledare

En annan aspekt av den växande vänsterpopulismen är att fokus ofta, enligt latinamerikanskt manér, fästs på en tydlig ledargestalt. Pablo Iglesias, Bernie Sanders och Jean-Luc Mélenchon har i (och även utanför) sina respektive länder i princip blivit synonyma med sina rörelser. Detta har gjort att flera av partierna (Podemos, France Insoumise) har blivit sårbara för anklagelser om att de skulle vara auktoritära. Detta ses dock i regel som ett nödvändigt sätt att etablera en tydlig symbol som olika typer av befolkningsgrupper med olika politiska krav kan projicera sina förhoppningar på.
Denna personfixering kompenseras i många fall också av en livskraftig demokratisk gräsrotsrörelse. Podemos, som uppstod ur proteströrelsen mot åtstramningen 2011, organiserar sina medlemmar i ”cirklar” och France Insoumise har en välutvecklad digital medlemskultur. Följaktligen är alla dessa politiska alternativ snarare rörelser än partier, och i den mån de även är partier är de snarare hybridformer än traditionella politiska partier.

Populism bortom höger och vänster

Sverigedemokraternas parti-ledare Jimmie Åkesson
pekar ut Sverige på en jordglob.
Foto: Alexander Larsson Vierth/TT.

Populismen satte världen och Sverige i gungning under 2017. Politiska analytiker och experter tillskrev den alltifrån Donald Trumps och alt-rights framgångar i USA till den franska vänsteruppstickaren Jean-Luc Mélenchon. Kort sagt: allt som var oväntat populärt. Dess värde blev också en av årets hetaste potatisar, inte minst inom en vänster som i populismen såg sina största möjligheter – och värsta motståndare.
Typiskt för den populism som det franska valets svarta häst  Melenchon tillskrivits, var bland annat en välorganiserad digital rörelse som delvis stod utanför det partipolitiska systemet. Robin Zachari, som driver den svenska nätrörelsen Skiftet, tror att liknande faktorer kommer att bli avgörande i framtiden även i Sverige.
– Det tror jag kommer att bli oerhört viktigt och där ligger nog de politiska partierna rätt långt efter, säger han till Flamman.
– Jag tror att de politiska partierna är ganska stelnade apparater i dag som i mycket hålls uppe av bidrag och traditioner snarare än innovationer.
Är det partiernas död vi ser, menar du?
– Jag vet inte, partier gör saker som andra inte gör eller kan göra. De sitter i möten och fattar beslut och tar ansvar för dem. Det gör inte en folkrörelse.
I valrörelsen 2018 siktar Skiftet också på att i högre grad synas ”på gator och torg”. Rörelsen, som till större delen finansieras av crowdfunding, utökar också personalstyrkan.

Precis som i Frankrike, där Melenchon fick sin populistiska motpol i Marine Le Pens högerextrema Front National, har populismen i Sverige varit starkt förknippad med Sverigedemokraterna. För Time Magazine har Le Pen själv beskrivit partiets symbol – en blå ros – som ett tecken på att det som tidigare varit omöjligt nu är genomförbart.
Robin Zachari menar, med vad som kan beskrivas som klassisk populistisk retorik, att själva begreppet populism har varit ett sätt för en ekonomisk och politisk elit att underminera alla som vill mer än de själva vill oavsett om de står till höger eller vänster.
– Man ojar sig över populismens framväxt, och så buntar man ihop Corbyn och Trump. En person som är upprörd över nyliberalismens destruktiva framfart de senaste tjugo åren och en xenofobisk orange pumpa. Vi måste kasta av oss det där teknokratiska oket. Folk är arga och det är rimligt.
Finns det inte en risk, om man öppnar den dörren, att man ger bort spelet till utpräglat populistiska partier som Sverigedemokraterna?
– Nej, det tror jag inte. Det finns en skillnad i vad som är ansvarsfull populism och inte. Och Sverigedemokraterna har inte haft det här oket tidigare – det är därför de har gått så bra som det har gjort.

Exemplet Corbyn

När Jeremy Corbyn oväntat valdes till Labours partiledare i september 2015 skrevs partiets dödsruna i den brittiska pressen. Efter att ha överlevt ett internt kuppförsök och blivit omvald med ännu större mandat ett år senare blev det i våras dags för partiets nya ledning och gräsrotsrörelse att pröva vingarna i ett val sedan premiärminister Theresa May plötsligt utlyst nyval. Återigen förutspåddes Labours utplåning. När röken hade lagt sig visade det sig dock att partiet hade vunnit 30 säten i parlamentet och ökat sin röstandel med historiskt höga 9,6 procent. Den konservativa regeringen förlorade sin majoritet och tvingades in i ett förnedrande samarbete med de ultrareaktionära nordirländska unionisterna i DUP.

Sedan dess sitter Jeremy Corbyn säkert. Den gräsrotsrörelse som förde honom till makten har fortsatt locka nya medlemmar – i dagsläget är de över 570 000 vilket gör Labour till det största partiet i Västeuropa. Om Corbyns projekt har visat på något är det att den långsamt förtvinande europeiska socialdemokratin bara kan överleva om den släpper mitten och börjar röra sig åt vänster.

”Bred kyrka”

Det kan dock vara vanskligt att dra för långtgående slutsatser av vad som sker i brittisk politik. Det politiska systemet och olika ekonomiska och kulturella faktorer gör det svårt att överföra det till andra breddgrader. Det brittiska valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket gynnar de två största partierna, har gjort att Labour är det enda realistiska alternativet för vänstern i stort. Partiet som brukar kallas en ”bred kyrka” innefattar flera grupper som i länder med parlamentariska system skulle utgöra separata partier. Jeremy Corbyn som tillhör partiets vänsterfalang har i dag ideologiskt mer gemensamt med radikala vänsterpolitiker i andra länder än kollegorna i den egna partigruppen.

Samtidigt är det ett faktum att den europeiska socialdemokratin sedan 1970-talet har ömsat skinn och övergett flera av de ståndpunkter som förut ansågs självklara. Corbyn som alltid har varit trogen sina åsikter förknippas med denna svunna era. Därför är striden mellan hans anhängare och det nyliberala partietablissemanget inte bara en strid om makten i partiet utan också en strid om dess politiska arv.

Trots dessa och andra olikheter, till exempel en ekonomisk ojämlikhet som ännu inte har nått samma nivå på andra håll i Västeuropa, är exemplet Corbyn instruktivt för en europeisk socialdemokrati som befinner sig i existentiell kris och vars enda alternativ är att, som i Grekland och Frankrike, helt enkelt gå upp i rök.

Vem vill vara som Jeremy Corbyn?

Håkan Juholt var ordförande för socialdemokraterna
från mars 2011 till januari 2012. I dag är Håkan Juholt
Sveriges ambassadör på Island.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT.

– Socialdemokraterna ska stå i mitten av svensk politik, sa Stefan Löfven via videolänk på den Socialdemokratiska kongressen i mars.
I motsats till systerpartiet Labour i Storbritannien, har Socialdemokraterna i Sverige under året inte rört sig vänsterut, utan siktat på mitten.

Men för inte så länge sedan genomgick partiet en period då vänstersidan tagit över och drev en politik mot vänsterhåll.
Bland vissa belästa Corbyn-entusiaster i Storbritannien är Håkan Juholt inte bara en före detta svensk partiledare och Sveriges ambassadör på Island. Han är också en förgrundsgestalt. Precis som Corbyn valdes han i en tid av mittenpolitik från Socialdemokraterna, och kom att lägga om kursen.
– Valet av mig som socialdemokratisk ordförande var en reaktion på samhällsutvecklingen och det socialdemokratiska partiets utveckling året innan. Därför blev jag vald. Och utifrån det lade jag fast den politiska kursen, övertygad om att det fanns ett brett folkligt stöd för den och att den var rätt, naturligtvis, säger Håkan Juholt till Flamman.

Samtidigt är Corbyn något mer. Han kan inte göra fel och han ses nästan som en helgonlik figur av sina anhängare

Han är samtidigt noggrann med att påpeka att han som ambassadör inte vill kommentera dagspolitiken.
– Jag valdes som partiledare i en tid där olika skattesänkningar var lösningen på allt, och det enda som diskuterades. Min politiska kurs innebar en annan dagordning, det är jag stolt över. Men det ligger bakom mig, och jag är mycket angelägen om att jag får säga det.

Efter framgångarna för Corbyn under 2017 lyfte ett antal debattörer, däribland Håkan Juholts förre detta talskrivare Daniel Suhonen,  frågan om inte Socialdemokraterna i Sverige borde vara mer som i Storbritannien – igen.
Aron Etzler är partisekreterare för Vänsterpartiet, och har i omgångar besökt Jeremy Corbyns kampanjer i Storbritannien. Han menar att likheterna mellan Håkan Juholt och Jeremy Corbyn inte är oväsentliga.
– Samtidigt är Corbyn något mer. Han kan inte göra fel och han ses nästan som en helgonlik figur av sina anhängare, säger han till Flamman.

Och med ett Socialdemokratiskt parti som går mot mitten ser Aron Etzler en möjlighet för Vänsterpartiet att i stället bli det parti som lär av Labour. När Expressen frågar honom vad årets paroll blir svarar han ”ett Sverige för de många, inte de få”, i ett eko av Jeremy Corbyns paroll ”for the many, not the few”.
Din partiledare då, Jonas Sjöstedt, är han också ”helgonlik”?
– Haha, det vill jag nog inte säga. Men jag tror att Jonas gillar Jeremy Corbyn och tycker att han är en inspiration. För många av oss i Vänsterpartiet tror jag att Corbyn visar att socialism och radikal vänsterpolitik inte bara lever, utan är en väg framåt.

Invandring eller välfärd

I Tyskland präglades valet i september av två frågor som för vänstern delvis kom att visa sig svåra att förena: invandring och välfärdspolitik. Vänsterpartiet Die Linkes gruppledare och förbundskanslerkandidat Sahra Wagenknecht hade föregående vinter rört upp känslorna på många håll när hon kritiserade Angela Merkels flyktingpolitik för att ha utsatt tyska medborgare för fara och krävde att invandrare som gjort sig skyldiga till brott skulle få sitt uppehållstillstånd indraget. Uttalandet ledde till en djup spricka i partiet som man bara delvis lyckades överskyla inför valet.

För Wagenknecht som själv kommer från Östtyskland och tillhör vänsterfraktionen i partiet var det enda sättet att vinna tillbaka förtroendet hos dessa väljare uppenbarligen att visa sig ”hård” i fråga om invandring

Orsaken till Wagenknechts kommentarer var det faktum att partiet riskerade att förlora stora delar av sitt traditionella väljarstöd i Östtyskland till det högerpopulistiska AfD. Det var också mycket riktigt vad som kom att ske. Trots att partiet ökade sin röstandel med en dryg halv procentenhet totalt förlorade man över fem procentenheter i öst, den största delen till just AfD. För Wagenknecht som själv kommer från Östtyskland och tillhör vänsterfraktionen i partiet var det enda sättet att vinna tillbaka förtroendet hos dessa väljare uppenbarligen att visa sig ”hård” i fråga om invandring. Sedan valet har konflikten antagit nya dimensioner. Äldre partiledare såsom Oskar Lafontaine och Gregor Gysi har lagt sig i bråket på olika sidor och det ser inte ut att närma sig en lösning inom överskådlig framtid.

Principkonflikt

Konflikten i den tyska vänstern är ett symptom på en av de största utmaningarna som vänstern i dag står inför: att kombinera en solidarisk invandringspolitik med en solidarisk socialpolitik i ett klimat där dessa alltmer anses vara oförenliga. För Die Linke har problemet blivit större än på många andra håll eftersom Tyskland är ett av de länder som har haft störst flyktinginvandring de senaste åren och eftersom partiet har stora väljargrupper i det forna Östtyskland vars ekonomiska situation stadigt har blivit sämre de senaste åren. I andra länder med stor invandring där vänstern inte vilar på stora fattiga väljargrupper som riskerar att lockas över till extremhögern kan frågan formuleras på ett annat sätt: hur ska vänstern kunna vinna nya väljare när invandring allt oftare sätts i motsättning till generös välfärdspolitik i debatten?

Bråket i den tyska vänstern handlar också om att definiera vad som är vänster. Är det att garantera alla skydd som flyr från förföljelse (och därmed riskera att ge högern ammunition för att attackera välfärdsstaten)? Eller är det att först och främst garantera de egna medborgarna ett drägligt liv och i andra hand hjälpa dem man har råd med?

”Den europeiska vänsterns största utmaning”

Regeringen beslutade i november att förlänga
gränskontrollerna, bland annat för resande med tåg
över Öresundsbron, fram till den 11 maj 2018.
Foto: Johan Nilsson/TT.

När Sifo har mätt det politiska samtalet i sociala medier har det varit tydligt att integration och invandring, jämte lag och ordning, varit de två stora samtalsämnena under hösten.
I nyheterna är trenden inte lika tydlig – de domineras framförallt av politiska skandaler och spelteori. Men väljarnas intresse, även bland de som är positiva till invandring, har ökat stadigt de senaste åren.

Lisa Pelling är utredningschef på Arena Idé och expert på migration. Hon tror trots det allmänna intresset inte att partierna kommer prioritera invandringsfrågor i valrörelsen.
– Jag tror tyvärr inte att det är något parti som kommer att identifiera det här som valvinnande frågor, förutom Sverigedemokraterna. Jag tror att alla andra partier kommer att vilja prata så lite som möjligt om migration.

I förra veckan talade dock LO ut. Torbjörn Hållö, ekonom på LO, skrev i en debattartikel i Dagens Industri om sambandet mellan välfärd och migration. Invandringen kostar, åtminstone på kort sikt, och det är arbetarna som får betala för den.
– Problemet är att vi i Sverige, framförallt från vänstern, för fram att invandringen inte har några fördelningseffekter. Det är bara genom att erkänna fördelningseffekterna som man faktiskt med klok policy kan påverka detta, säger Torbjörn Hållö till Flamman.

Enligt Hållö har vänstern haft svårt att prata om invandring bland annat för att det riskerar att kopplas till rasism, men också för att effekterna av invandringen före hösten 2015 var ganska små – och därmed inte så intressanta. Oavsett, säger Torbjörn Hållö, har tystnad från vänsterhåll drivit väljare i famnen på extremhögern.
– Hade vi haft en mer nykter och öppen diskussion för några år sedan så hade man kunnat försöka bemöta de problem som faktiskt fanns. Då hade vi kunnat hindra att en stor minoritet har gått över till ett så obehagligt parti som Sverigedemokraterna.

Lisa Pelling är delvis kritisk till Hållös syn på frågan, som hon menar beskriver kostnader för invandring som något som automatiskt drabbar låginkomsttagare, snarare än någonting som styrs av politiska beslut.
– Men det är konstigt att Torbjörn Hållö inte ägnar sig åt att formulera sådana förslag. Det kanske är det han borde göra, i stället för att ge sken av att migration automatiskt skapar förlorare. LO:s medlemmar förlorar på bristande jämställdhetspolitik, inte på att människor flyttar till Sverige. Det är ändå omfördelningspolitik som ska vara vänsterns paradgren, säger hon till Flamman.

Dessutom, menar hon, finns det gott om forskning som visar på de positiva effekterna av invandring. Det handlar både om långsiktiga ekonomiska fördelar och att andra arbetare kan få det bättre ställt när nya med lägre utbildning kommer in. Den så kallade push-up effekten glöms till förmån för en bild där nya arbetare ”tar andras jobb”, enligt Lisa Pelling.
– Det är den europeiska vänsterns största utmaning, att formulera migration som något i grunden positivt, att klara av att använda sig av den för att bygga jämlikhet, säger hon till Flamman.
– Men när jag säger det här så hör jag hur utopiskt det låter just nu.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.