Det var inte svårt att förutse vad som skulle hända. Den 10 december meddelade Frankrikes president Emmanuel Macron att hans regering skulle göra en rad eftergifter till proteströrelsen de gula västarna som då hade förlamat landet i över tre veckor. Bland annat kommer minimilönerna att höjas med 100 euro, skatten på övertidsarbete avskaffas och en skattehöjning på de lägsta pensionerna ställas in. Totalt beräknas åtgärderna öka statsutgifterna med 10 miljarder euro. Det innebär att budgetutgifterna för nästa år växer och att underskottet därför ökar till 3,4 procent av BNP. Frankrike kommer alltså att bryta mot EU-reglerna om att underskottet inte får vara större än tre procent.

Mindre än en vecka senare ställde sig EU-kommissionärerna Pierre Moscovici och Valdis Dombrovskis vid podiet i Bryssel och meddelade att man hade nått en överenskommelse med Italiens regering om landets budget. Tidigare under hösten hade Kommissionen för första gången i unionens historia avvisat ett medlemslands budget efter att den italienska regeringens förslag ansetts alltför expansivt. Det skedde dessutom två gånger. För att undvika att som första land någonsin bötfällas av Kommissionen gick den italienska regeringen till slut med på att slopa delar av sitt program. Underskottet landar nu på två procent av BNP i stället för 2,4 procent.
Italiens högerextreme inrikesminister Matteo Salvini var inte sen att peka på skillnaden i hur Italien och Frankrike behandlats av Bryssel.
”De räknar näshåren på Italien medan Frankrike får göra vad de vill”, sade han i en intervju med Mediaset.

Olika stora skuldberg
Ekonomikommissionär Moscovici som själv är fransman motiverade beslutet med att Frankrikes statsskuld inte är ett lika stort problem som Italiens. Dessutom kommer Frankrikes regelvidriga underskott bara att vara tillfälligt.
”Om man håller sig till reglerna är det möjligt att överskrida denna gräns om det är ett begränsat, tillfälligt undantagsfall”, sade han. Han tillade också att situationerna i de två länderna inte alls går att jämföra och att Kommissionen noggrant övervakar Italiens skuld ”sedan år tillbaka”.
Det stämmer att Frankrikes skuld på 97 procent av BNP är mindre än Italiens 132 procent (taket för statsskulden enligt EU-reglerna är för övrigt 60 procent av BNP). Det som gör den italienska skulden särskilt farlig är att den till stor del innehas av inhemska småbanker samt andra europeiska banker. En skuldkris i Italien skulle därför få förödande konsekvenser för den europeiska ekonomin i stort. Dock är ett underskott på 2,4 procent enligt den ekonomiske historiken Adam Tooze inte något som kommer få skuldsituationen att spåra ur.

Kommissionens prioriteringar visar därför bara hur tänjbart EU:s ekonomiska regelverk är. Både Tyskland och Frankrike har tidigare tillåtits bryta mot underskottsreglerna, och för bara några år sedan såg man mellan fingrarna med Spanien och Portugal. Varje gång det sker ligger politiska beräkningar i bakgrunden. I det förra fallet ville man inte bestraffa unionens ”draglok”. I det senare var det av rädsla för att underblåsa EU-motståndet som var växande strax efter Brexit-omröstningen hade hållits. Även i konflikten mellan Italien och Frankrike går politiska hänsyn att ana.

Globalism mot nationalism
Sedan han valdes till president har Emmanuel Macron setts som det liberala Europas försvarare. Efter att Tysklands förbundskansler Angela Merkel i höstas meddelade att hon inte kommer att söka ett nytt mandat efter innevarande regeringsperiod är han i stort ensam om att inneha den rollen. I Italien sitter i sin tur en spretig koalition bestående av högerextrema Lega och missnöjespartiet Femstjärnerörelsen vid makten. Det de har gemensamt, förutom en inhuman flyktingpolitik, är avskyn för de italienska etablissemangspartierna och EU. Inrikesminister och vice-premiärminister Matteo Salvini, som likt en Jarosław Kaczyński fungerar som en grå eminens bakom premiärminister Guiseppe Conte, har dessutom utsett Macron till sin personliga ärkefiende. Det senaste året har de två utdelat giftiga kommentarer om varandra, inte minst i flyktingfrågan. De senaste veckorna har Salvini dessutom uppmuntrat de gula västarnas uppror mot Macrons regering. I den kampen är det inte svårt att gissa vem EU-kommissionen håller på.

Det faktum att Italiens budget avvisades trots att den inte ens förväntades bryta mot treprocentsregeln är ett uttryck för Kommissionens hycklande inställning till EU:s nyliberala regelverk

Det faktum att Italiens budget avvisades trots att den inte ens förväntades bryta mot treprocentsregeln är ett uttryck för Kommissionens hycklande inställning till EU:s nyliberala regelverk. Samtidigt är det ett faktum att den ekonomiska situationen i Italien är exceptionellt allvarlig. Men om allt måste göras för att få den italienska skulden att krympa borde det senaste decenniet av förlorad tillväxt i Europa ha visat att den vanliga åtstramningskuren som Bryssel nu än en gång har skrivit ut inte kommer att fungera.

Ekonomiskt felslut och politisk tondövhet
Som Adam Tooze påpekade i New York Times finns det en anledning till att just Lega och Femstjärnerörelsen kom makten i Italien, nämligen att den italienska befolkningen upplever en långt utdragen ekonomisk och social kris, inte minst som ett resultat av eurozonens funktionssätt. Till exempel ligger ungdomsarbetslösheten alltjämt på 32 procent. En sådan kris kan bara lösas med åtgärder av det slag som regeringen lade fram i sitt budgetförslag, till exempel en inkomstgaranti för de fattigaste (Italien har ingen fungerande arbetslöshetsförsäkring värd namnet), skattesänkning på småföretagare och sänkt pensionsålder. Oavsett vad man tycker om regeringspartiernas politik i övrigt är detta förnuftiga förslag. EU har nu i stället valt att disciplinera regeringen utan att ge någonting i utbyte. Med tanke på att Italiens ekonomi inte bara har stagnerat det senaste årtiondet, utan som ända större utvecklade ekonomi i världen faktiskt också krympt finns det inget som helst som tyder på att ytterligare åtstramning skulle förbättra situationen. Om något kan man nu i stället räkna med att missnöjet som förde politiker som Salvini till makten bara kommer att öka.

Salvini har redan knutit närmare kontakter med Ungers premiärminister Viktor Orbán. Förra veckan sade han att hans och Polens nationalkonservativa regering tillsammans kan lägga grunden för ett ”nytt Europa”. Om den planen blir verklighet är i så fall EU-kommissionens ansvar av avgörande betydelse.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.