Inflationen har länge varit ett politiskt icke-­problem. Och i den mån det har varit ett problem har det främst varit för att den varit för låg. Sedan finanskrisen 2008 har Riksbanken experimenterat med nollräntor och ibland till och med negativa räntor för att få upp den till målet på två procent. Men de senaste månaderna har den börjat ta fart igen, inte minst i kölvattnet av coronapandemin. I april låg den på över sju procent i Sverige och allt mer pekar nu på att den kommer att fortsätta öka och bita sig fast under en längre tid. Därmed blir den också till ett politiskt problem som måste åtgärdas. Men meningarna går isär om hur det bäst bör göras. Flamman frågade Max Jerneck, sociolog vid Handelshögskolan i Stockholm, och Bertil Kilner, nationalekonom i Göteborg, om deras syn på inflationens orsaker och hur den bör hanteras.

Vad beror den ökande inflationen på?

Max Jerneck (MJ): Den beror till stor del på ökade priser på energi och livsmedel, som orsakas av saker som hur elmarknaden är reglerad och torka samt kriget i Ukraina. Även priserna på möbler och andra varor, och grundläggande komponenter och insatsvaror som halvledare och stål spelar in. Under pandemin minskade efterfrågan på tjänster samtidigt som den snabbt ökade på varor, vilket tillverkare och leverantörskedjor hade svårt att hantera. Och det skedde i en världsekonomi som under ett årtionde hade präglats av låg efterfrågan och av bristande investeringar i ny kapacitet. Problemen kan nog väntas kvarstå ett tag till, inte minst för att Kina fortfarande stänger ned fabriker och hamnar med hårda covid­restriktioner.

Bertil Kilner (BK): Grund­orsaken till inflation är att någon använder prisökningar eller ett lägre penningvärde för att öka sin inkomst. Det kan gälla stat, företag eller enskilda individer. I det antika Rom blandades ädelmetall i mynt ut med billigare metaller, vilket gav myntutgivarna mer pengar. I hyperinflationens Weimar­republik på 1920-talet gavs ohämmat med krediter till vissa, som gynnades enormt. Samma grundorsak gäller i dagens kapitalism med långt driven monopolisering. Oljebolag höjer priset därför att de kan – vi är ju oljeberoende, och Opec hindrar priskonkurrens. Det gäller elkraftleverantörer och detaljhandelskedjor, vilka i praktiken är monopol. Ökad penningmängd, det vill säga sänkta räntor, leder inte i sig till inflation utan är en förutsättning för inflation. Först kommer prishöjning, sedan ökad penningmängd. Inflationen beror på kapitalistiska företags strävan att höja avkastningen.

Vilket är enligt dig det bästa sättet att komma till rätta med inflationen?

MJ: Det bästa vore att behandla alla orsaker med skräddarsydda lösningar: om dyra drivmedel är problemet borde man se till att folk åkte mindre bil, att man sänkte hastigheterna på vägarna, och gjorde kollektivtrafiken billigare, och på längre sikt påskyndade elektrifiering, vilket i sin tur kräver investeringar i batterier, gruvor, och så vidare. Det går också att använda mer allmänna verktyg såsom höjda skatter och räntor, men de fungerar bäst mot inflation som uppstår på grund av överhettad efterfrågan, snarare än utbudsproblem.

BK: Det enda sättet är statlig priskontroll. Det finns det laglig möjlighet till. SFS 1989:978 och en lag från 1956 ger regeringen rätt att ingripa mot prishöjningar. Det skulle naturligtvis möta motstånd från kapitalistiskt eller borgerligt håll och från EU. Men framför allt måste staten se till att inflationen inte leder till nedskärningar i vård, skola och omsorg. Facken måste se till att deras medlemmar kompenseras för prisstegringar. Socialism är naturligtvis den enda förutsättningen för att avskaffa inflation.

Vad anser du om regeringens och Riksbankens hantering av problemet hittills?

MJ: Regeringens åtgärder har mestadels bestått av kortsiktiga nödlösningar, som kanske minskar kostnaderna på kort sikt men inte gör något åt grundproblemet utan kanske snarare förvärrar det. Jag tänker på bidrag till bil- och husägare så att de kan fortsätta driva upp priserna på el och bensin. Riksbanken vill höja räntan. Man är öppen med att det inte åtgärdar inflationens orsaker, såsom ökade energipriser, utan skälet sägs vara att man vill hindra inflationen från att bita sig fast. Den typen av analys lägger stor vikt vid idén om inflationsförväntningar, som gör inflationen självförstärkande. Man vill undvika en löne- och pris­spiral. Samtidigt har företrädare för LO sagt att man inte tänker kräva höjda löner då man anser att inflationen är övergående, men att de kanske kommer göra det om Riksbanken höjer räntan. I så fall orsakar en räntehöjning just det man vill undvika. Allmänna räntehöjningar är ett trubbigt verktyg som minskar inflationen genom att exempelvis öka kostnaderna för att bo, så man kan fråga sig hur klokt det är. De dämpar också efterfrågan genom att minska investeringarna. Jag tror att mer traditionell kreditstyrning, bort från överhettade branscher och till de branscher som behöver investeringar, är ett mer träffsäkert verktyg.

BK: Höjd ränta är tänkt att genom minskad efterfrågan och ökad arbetslöshet tvinga fram prissänkningar. Det går inte i dag. Monopolföretag som möter köpmotstånd behåller priset, minskar sin produktion, avskedar arbetare och håller avkastningen per såld enhet uppe. Den amerikanske ekonomen Gardiner Means har för monopolprissättning lanserat begreppen administrerade priser och administrativ inflation. Ökad arbetslöshet kan dock leda till att inflationen avstannar, om arbetslösheten håller nere lönerna. Då kan avkastningen eller vinsten höjas på lönernas bekostnad. Under 1980-talets inflationsbekämpning spelade Margaret Thatchers och Ronald Reagans nedskärningar och hårt antifackliga politik denna roll.