Harlequin är som lypsyl. Ett varumärke som har blivit synonymt med sin produkt. I dag kallas ofta lite slarvigt vilken romance som helst för Harlequin, som egentligen är namnet på det kanadensiska bokförlag som under efterkrigstiden lyckades etablera en hårt mallad typ av berättelse av kvinnor för kvinnor och sälja den över hela världen.
Det sägs ofta att har man läst en Harlequin så har man läst alla, men det stämmer inte riktigt. Förutom att böckerna anpassas till sin lokala marknad, följer de sin tid och olika teman dominerar under olika tidsepoker. Under Harlequins 40 år i Norden har det hänt en hel del: berättelser som inleddes med att den sexuellt oerfarna hjältinnan våldtogs av en exotisk oljeschejk som hon sen måste gifta sig med, har successivt blivit berättelser som cirkulerar kring frågan om huruvida en kvinna i dag ”kan få allt”, vilket betyder både framgångsrik karriär och ett lyckat privatliv.
Däremot stämmer det att böckerna ska innehålla vissa standardkomponenter som utformas efter marknadsundersökningar om vad läsarna vill ha. Det kan till exempel handla om att de ska vara lagom långa och ha ett lyckligt slut, om miljö, intrig och om hjältens och hjältinnans egenskaper.
Den främsta konstanten är dock idén om kärleken som meningen med livet och lösningen på alla problem. Inom romance har kvinnor naturligt förmågan att älska, medan kärleken är något som män måste lära sig. Spänningen i det (i princip alltid) heterosexuella kärleksförhållandet bygger på att hjältinnan har mindre socialt kapital än hjälten, men genom att hon lär honom att älska kan hon kämpa sig till en högre position i samhället. Från ”rags to riches”, askungesagan, är en av världsfiktionens påstådda sju grundintriger.
Handlingen får inte innehålla för mycket av krass verklighet, står det också i Harlequins riktlinjer, för poängen är att läsaren ska kunna drömma sig bort – men från vad?
I dag har det skett viss gentrifiktation av romance-genren, och det rika och mångfacetterade samtalet om romance har blivit ännu bättre tack vare materialistiska och feministiska kärleksstudier. Ett återkommande sätt att förstå genren är dock fortfarande att böckernas skildrade önskedrömmar kompenserar för en bristande verklighet.
Det rika och mångfacetterade samtalet om romance har blivit ännu bättre tack vare materialistiska och feministiska kärleksstudier
Det är nog inte alltför djärvt att påstå att en grundpremiss för romance: att fattiga/vanliga kvinnor lär rika/åtråvärda män att uttrycka kärlek, omvårdnad och bekräftelse, sker mer sällan i verkligheten.
När jag skummar igenom Harlequins 40-årsjubileumsutgåva, en best of-serie vars första del publicerades på Alla hjärtans dag, funderar jag på: Vad får man om man vänder den här berättelsen ut och in? Om kvinnans känslor är obesvarade och bekräftelsen uteblir? Om den vanliga flickan aldrig transformerades till idealkvinna och prinsessa? Om hon bara förblir helt oviktig, oomhändertagen, ingen.
Jag har precis läst en sådan berättelse. Det är novellen ”Märit” av Astrid Lindgren i samlingen Kajsa Kavat från 1950 (för vuxna samtidsläsare finns ”Märit” i Novellix-pocket). Den börjar såhär: ”Det var en prinsessa som var död”.
Man kan läsa ”Märit” på många sätt. Litteraturvetaren Vivi Edström har till exempel tolkat Märits död som ett offer till våren. Jag läser ”Märit” som en studie i förnedring.
Åttaåriga Märit dör när hon kastar sig framför en sten för att rädda den mer välbeställde Jonas Petter, en boy king, som inte bryr sig särskilt mycket om flickor. Han har en gång väckt Märits kärlek genom att likna henne vid en prinsessa i en sagobok och givit henne en ring i en grön presentask full av sockerpullor. Men där slutar också Jonas Petters intresse för Märit. Hon, däremot, följer honom med dyrkan i blick och leende ansikte, ”som en glad liten hund”, tills hon springer rakt mot den där stenen.
”Kärleksoffret” är också en världsfiktionens grundintriger (tänk: Jesus), men offret brukar åtföljas av lite mer uppskattning. När Märit är död glöms hon snabbt bort. Ordet som återkommer är ”obetydlig”. I backstugan ligger det nu två barn i en säng i stället för tre. Offret har skett omärkbart, ingen funderar närmare över det, ”allra minst Jonas Petter”.
Ändå är Jonas Petter – likt så många män som bara kan vara fria och självständiga för att någon annan erbjuder dem grundläggande bekräftelse och kärlek – beroende av Märits kärlekskraft för att kunna överleva.
Både i den rosiga Harlequin-sagan och den osentimentala martyrberättelsen om Märit existerar kärleken i någon mån i relation till kapital: liksom Harlequinhjältinnan åtrår statussymboler och makt, längtar Märit längtar till en värld av sockerpullor. Båda berättelserna säger att kvinnor är särskilt bra på att älska. I den romantiska berättelsen blir det deras lycka, i den realistiska deras död.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
