Den senaste tidens internationella toppnyhet ha handlat om hur analysföretaget Cambridge Analytica har kommit över informationen från 50 miljoner Facebook-konton. Att företag via appar kommer över uppgifter om Facebooks användare är dock ingen nyhet. Redan efter amerikanska presidentvalet då Donald Trump stod som segrade utropande man ”Project Alamo” till den riktiga valvinnaren.
Project Alamo bestod av en databas av väljarinformation där merparten av datan kom från just Cambridge Analyticas insamlade Facebook-profiler. Det hör inte till ovanligheten att politiska partier använder sig av analysföretag som ska hjälpa dem att nå ut till potentiella väljare, och det blir alltmer vanligt (när Obama gjorde detta kallades det för micro-targeting). Det var snarare en tidsfråga innan någon kom på hur man helt lagligt kunde samla in all data vi användare frivilligt har lagt upp på Facebook.
Det som varit exceptionellt i denna historia är snarare Channel 4:s avslöjande om vilket typ av företag Cambridge Analytica är. Hur man inte skyr några medel att påverka val, vare sig det handlar om smutskastningskampanjer, rena mutor eller utpressning med prostituerade. Det intressant i denna historia borde i stället handla om detta och hur vi ser på demokrati. Om pengar och lögner gör att man kan vinna val, borde inte demokratin vara i fara?
Vår tids demokrati kan spåras tillbaka till början av förra seklet, då alltfler länder införde allmänna och fria val efter påtryckningar och krav från befolkningen. Inget mer av ett politiskt system där pengar gav makt, vi hade nu hittat ett sätt där alla medborgare hade lika stor chans att påverka. I alla fall på ett teoretiskt plan. För i realiteten innebar det fortfarande att pengar ger mer inflytande och därmed makt.
Om pengar och lögner gör att man kan vinna val, borde inte demokratin vara i fara?
Detta är en av anledningarna till att socialister inte sällan har en utökad syn på vad demokrati faktiskt är, där man skiljer på politisk demokrati (en person, en röst) och ekonomisk demokrati. Ekonomisk demokrati innebära allt från inflytande på arbetsplatser (vågar jag nämna löntagarfonderna?) till en stor offentlig sektor (gemensamt ägande). Ekonomisk demokrati var något som länge förespråkades av Socialdemokraterna, där Ernst Wigforss ägnade stor tankekraft åt frågan. Oavsett vilken definition man har är poängen att man inser att politiskt inflytande och därmed graden av demokrati påverkas av hur mycket pengar du har. Förenklat menar man att den politiska demokratin inte kan sägas fungera förrän det råder ekonomisk demokrati.
Det är alltså ingen nyhet att pengar spelar en avgörande roll för vem som kommer till makten. I vår tid är det den som ”känner sin väljare” bäst som har stört chans att vinna ett val, vilket underlättas av företag som Cambridge Analytica. Ser vi detta som ett problem, eller bara ytterligare en del av vår tids demokrati? Om pengar kan köpa dig makten att sprida lögner om din politiska motståndare för att vinna val – är även detta bara en del av demokratin? Hur långt måste det gå innan vi inser att den rådande demokratidefinitionen inte räcker?
Om demokrati fortfarande innebär att den som har mest pengar är den som vinner val – vad är då den demokratin värd? Att medborgarna själva ska ha likvärdig chans att påverka hur landet ska styras är en fundamentalt viktig fråga. Vi kan inte fortsatt luta oss tillbaka och trött hävda att vi idag faktiskt har demokrati, i teorin. För den faktiska demokratin kan och bör utvecklas.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.