Om ett år löper en stor del av de svenska löntagarnas kollektivavtal ut. Nu börjar diskussionen om de kommande förhandlingarna, och hittills har de handlat om ett välkänt fackligt problem: inflation.
Majoriteten av svensk fackföreningsrörelse har, trots vissa slitningar, varit överens sedan mitten av 90-talet om att följa de löneökningar som förhandlas fram inom industrin. Där har man i sin tur valt att låta riksbankens inflationsmål – två procent om året – vara ett riktmärke i sina krav på höjda löner. Argumentet är att det hindrar en ond spiral: löneökningar, inflation, krav på större löneökningar, ännu högre inflation, och så vidare. Eftersom den verkliga inflationen i många år har varit under två procent har ordningen lett till reallöneökningar – mer i plånboken – för de flesta löntagare.
Efter de ekonomiska chockerna i samband med pandemin och Rysslands invasion av Ukraina är det inte längre fallet. Konjunkturinstitutet räknar nu med att priserna på vanliga varor kommer att stiga med i genomsnitt 5,3 procent under 2022. Enligt en rapport från Swedbank, som tidningen Arbetet var först med att rapportera om, kommer hushållen att tappa omkring 700 kronor i månatlig köpkraft under 2022 eftersom prisökningarna inte följs av lika snabba löneökningar.
Borde facken därför överge tanken på att följa Riksbankens inflationsmål och i stället kräva högre löneökningar? De fem industrifack som förhandlar fram det ”märke” som andra förbund följer – Unionen, IF Metall, Livs, Sveriges Ingenjörer och GS-facket – har än så länge inte yttrat sig. Det har däremot flera LO-förbund gjort. Flammans rundringning visar att de är oense.
Byggnads ordförande Johan Lindholm säger att det är ”självklart” att både byggnadsarbetarna och andra löntagare ska kompenseras för höjda kostnader. Han fortsätter:
– Det är för tidigt att prata siffror men vi följer naturligtvis utvecklingen med ökande kostnader och inflation väldigt nära. Livspusslet måste gå ihop och det är klar som sjutton att vi ska ha vår del av kakan. Det är vår fackliga uppgift och vår självklara rättighet.
Det ligger i linje med Elektrikerförbundets tidigare uttalande i tidningen Arbetet, där ordförande Urban Pettersson säger att man borde ”utgå från det rådande läget, inte ett teoretiskt inflationsmål”.
Från Pappersförbundet, som förra avtalsrörelsen lade fram ett förslag om fyra procents löneökningar och därmed utmanade ordningen att de andra industrifacken presenterar sina krav först, hörs nu andra tongångar.
– Det blir en prövning för alla parter på arbetsmarknaden, hur man ska förhålla sig om inflationen fortsätter vara så hög som den är. Där är naturligtvis utgångspunkten att vi utgår från Riksbankens inflationsmål. Det är inget nytt, det har vi på den fackliga sidan gjort länge, säger förhandlingschef Robert Sjunnebo till Flamman.
– Man får ändå konstatera att vi haft reallöneökning under en lång tid, som varit betydligt bättre än under den stökiga perioden på 80- och 90-talet. Så det är alldeles för tidigt att kasta en modell över bord bara för att man har en period med hög inflation.
Andra förbund väljer att inte uttala sig. Hotell- och restaurangfacket, Seko och Fastighets säger att diskussionen pågår just nu och ska hållas internt. Handels förhandlingsansvariga är inte tillgängliga. Transports ordförande Tommy Wreeth skriver i ett mejl att ”frågan givetvis kommer att bli högaktuell i kommande avtalsrörelse eftersom det alltid eftersträvas faktiska reallöneökningar”. På en följdfråga om vad det innebär svarar hans pressekreterare med en länk till en debattartikel från i vintras i vilken han ifrågasätter hela idén med att industrifacken sätter ”märket” som de andra facken följer. En fråga som kan bli extra aktuell just på grund av inflationen.
Från centralt håll är svaren desto tydligare. LO-ekonomerna, ledda av den nytillträdda chefsekonomen Laura Hartman, presenterade nyligen en rapport som säger att inflationen är tillfällig och kommer falla tillbaka till tidigare nivåer redan 2023. Hennes kollega Håkan Hellstrand ger en klar förhandlingsprognos till tidningen Arbetet.
– LO har en långsiktig syn på lönebildningen. LO kommer inte att lämna en modell som fungerat väl på grund av hög inflation ett enstaka år.
