Inrikes 08 oktober, 2020

Fackens väg framåt efter las-kraschen

Efter att las-förhandlingarna kraschat vill flera LO-förbund lyfta in anställningstrygghet i kollektivavtalen. IF Metall-klubben som initierade en uppmärksammad budkavle mot las-försämringar ser den förflyttningen som ett steg i rätt riktning. Klubben talar också om elefanten i rummet: är det dags för politisk strejk?

Jan-Olov Carlsson är precis på väg att mejla ut ett pressmeddelande när Flamman ringer honom. IF Metall-klubben på Volvo Lastvagnar i Umeå, där han är ord­förande, initierade för knappt ett år sedan en så kallade budkavle – ett gammalt begrepp för ett mobiliserande dokument som bärs från gård till gård. Budkavlen hette ”försvara turordningsreglerna i las” och spreds brett. Att las-­förhandlingarna mellan facken och företagarsidan brakade samman i förra veckan är det första steget i rätt riktning, säger han.

– Man ska inte se det som en seger, utan nu får vi hitta andra och bättre former för att bedriva kamper för dem som har sämst anställningsvillkor i samhället. Så det är ingen glädje, utan mer att ett hot är undanröjt. Nu går vi vidare.

Han syftar på att de fackliga centralorganisationerna LO och PTK nu inte kommer sluta något avtal med Svenskt Näringsliv som direkt försämrar anställningstryggheten. Det kan tyckas självklart. Men eftersom förhandlingarna har skett under hot om lagstiftning som skulle drabba arbetstagarna negativt så har spelplanen redan från början varit vänd till före­tagens fördel.

De krav som LO ställt under resans gång är fullt möjliga att driva separat utan att bjuda bort turordningsreglerna eller avskaffa begreppet ”saklig grund”. Vi har hela tiden frågat oss vem som har lärt dem förhandlingstekniken att börja med att ge bort något.

Dessutom läckte det i december 2019 ut uppgifter om en parts­gemensam avsiktsförklaring inför förhandlingarna, där kravet på ”saklig grund” för uppsägning inte fanns med. Bland de fackliga gräsrötterna växte oron för att svikas av sina företrädare och i det samman­hanget blev Volvoklubbens budkavle till. Jan-Olov Carlsson tror att trycket underifrån har påverkat förhandlingarnas utgång till viss del, men säger samtidigt att man ”inte ska överdriva”.

– Budkavlen har framför allt fått en uppslutning inom IF Metall, och Metalls förbundsstyrelse är inte opåverkad av det. Det är svårt att bedöma hur mycket de berörts, men ledningen har sagt att förhandlingarna avgjordes av att arbetsgivarna ställde för höga krav på ändringar i turordningsreglerna. Så jag tror nog att den (budkavlen, reds. anm) har påverkat. Och all opinionsbildning och kamp för de här villkoren är ju viktig.

Även tongångarna från LO-ledningen är ju ganska annorlunda nu än för något år sedan.

– Ja, det har hänt mycket, och där spelar ju de här protesterna roll. Sedan har det också hänt mycket internt inom LO.

Budkavlen stöttades också av klubbar inom Seko, Elektrikerna och Kommunal, med flera. Även klubbar ur ett antal TCO-förbund skrev på. Dokumentets andra krav, utöver bibehållna turordnings­regler, var att ”saklig grund”-­begreppet ska behållas. På senare tid har det blivit ett stridsrop från LO:s kommunikationsavdelning och hamnat i politiskt och medialt fokus.

Hamnarbetarförbundet har de senaste åren genomfört flera uppmärksammade strejker i kampen mot motparten Sveriges Hamnar och företaget APM Terminals. Foto: Johan Nilsso/TT.

Hamnarbetarförbundet har de senaste åren genomfört flera uppmärksammade strejker i kampen mot motparten Sveriges Hamnar och företaget APM Terminals. Foto: Johan Nilsso/TT.

Jan-Olov Carlsson säger att nästa steg för klubben på Volvo last­vagnar i Umeå blir att försöka lyfta in anställningstrygghet i kollektivavtalen. Under veckan som gått har ledningen i flera LO-förbund – Handels, Seko, Kommunal och Elektrikerförbundet – meddelat att de lägger sådana krav i den återstartade avtalsrörelsen. Elektrikerförbundets ordförande Urban Pettersson säger till tidningen Arbetet att las på sikt bör slopas helt, eftersom lagen ”har gjort både facken och Social­demokraterna svagare”. Han anser att fackföreningsrörelsen behöver göra ett strategiskt vägval och gå åt ett håll där anställningsskyddet i stället regleras i rikstäckande kollektiv­avtal för varje bransch.

Det skulle ge facken ett verktyg som inte funnits under de centrala las-förhandlingarna: strejk. De centrala förhandlingarna har pågått medan respektive förbund varit bundet av kollektivavtal som inneburit fredsplikt. Om frågorna nu lyfts in i avtalsrörelsen, som genomförs när avtalen och fredsplikten löpt ut, kan facken hota med strejk och därmed inta en potentiellt starkare ställning.

Pappers, Byggnads och Målarna säger att de kommer stödja förbund som går den vägen. GS-facket och IF Metall hävdar att deras förhandlingsordning omöjliggör nya krav, men utesluter inte att anställningstrygghet blir en del av kommande avtalsrörelser. Andra, däribland Hotell- och restaurangfacket och Transport, har inte lämnat några besked.

Jan-Olov Carlsson konstaterar att delar av fackföreningsrörelsen tycks ha glömt bort att förbund och klubbar kan ta tag i frågorna på egen hand. Om det görs skulle rörelsen gemensamt kunna öka trycket för förbättringar som inte byts ut mot försämringar i andra änden, anser han.

– De krav som LO ställt under resans gång är fullt möjliga att driva separat utan att bjuda bort turordningsreglerna eller avskaffa begreppet ”saklig grund”. Vi har hela tiden frågat oss vem som har lärt dem förhandlingstekniken att börja med att ge bort något.

Riskerar inte en strategi där varje förbund driver frågan på sitt håll att undergräva LO:s samlade styrka?

– Nej. Problemet med att agera gemensamt inom LO är att man har så olika ingångsvärden. Sekos utmaningar med turordningsregler är inga större problem i IF Metall eller Kommunal, omställningsvillkoren är en jättesak för industriförbunden men kanske inte för Kommunal. Så jag tycker snarare att det är tvärtom, att man skulle kunna sporra varandra i ett slags gemensam kamp för förbättrade villkor, utifrån de förutsättningar som råder på respektive avtalsområde.

Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke anländer till sista dagen av las-förhandlingarna förra onsdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke anländer till sista dagen av las-förhandlingarna förra onsdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Tjänstemannafackens centralorganisation PTK önskar tillsammans med några LO-förbund i stället en annan lösning – att de centrala las-förhandlingarna återupptas och får mer tid. Men parterna är i skrivande stund upptagna med avtalsrörelsen, och den 26 oktober – långt innan avtalsrörelsen är färdig – löper remisstiden för regeringens arbetsrättsutredning ut. Då ska regeringen börja arbeta på det lagförslag som enligt januariavtalet ska genomföras om arbetsmarknadens parter inte kommit överens.

För att slippa hamna där har också regeringspartierna uppmanat parterna att återuppta förhandlingarna. Men LO-ordföranden Susanna Gideonsson säger till TT att det blir ”svårare att tro på en förlängning ju fler dagar som går” och att hotet om lagstiftning måste bort om nya förhandlingar ska leda någonstans.

En montör på Volvo lastvagnar i Umeå monterar delar. Den lokala fackklubben startade den budkavle för att försvara arbetsrätten som tros ha satt press på parterna under las-förhandlingarna. Foto: AnnaKarin Drugge/TT.

En montör på Volvo lastvagnar i Umeå monterar delar. Den lokala fackklubben startade den budkavle för att försvara arbetsrätten som tros ha satt press på parterna under las-förhandlingarna. Foto: AnnaKarin Drugge/TT.

Jan-Olov Carlsson nämner också elefanten i rummet: politisk strejk.

– Om det har varit motiverat någon gång så är det ju nu, när man får en politiskt riktad udd från riksdagens högermajoritet mot Sveriges löntagare. Då kan man inte stå handfallna. Det är inget starkt vapen men det skulle försvåra oerhört för Socialdemokraterna att ställa sig bakom en försämrande lagstiftning.

Lagtexten om politisk strejk begränsar sig till ett förbud för offentliganställda att delta. Den juridiska principen om stridsåtgärder är att allt som inte uttryckligen förbjudits är tillåtet, så när politiska strejkers lagenlighet har prövats i Arbetsdomstolen har den friheten vägts mot arbetsgivarens rätt att leda arbetet. Praxis har då blivit att en strejk på ett par timmar, mer liknande en demonstration, är laglig även under kollektivavtalad fredsplikt.

LO som helhet har aldrig gått ut i politisk strejk, men enskilda förbund och medlemmar har gjort det i både organiserad och vild form, bland annat mot EU:s hamndirektiv. Internationellt har det strejkats mot nedskärningar, privatiseringar och utrikespolitiska beslut, och rätten att göra så försvaras av FN:s fackliga organ ILO.
I Sverige har fackförbund utanför LO, bland andra Hamnarbetarförbundet och SAC-förbund, använt politisk strejk i bredare utsträckning. LO sade senast i samband med de stora skolstrejkerna för klimatet hösten 2019, där organisationen Fridays For Future uppmanade fackförbund att delta, att den svenska modellen innebär att strejker enbart används för att förbättra löne- och arbetsvillkor.

När las-förhandlingarna kollapsade gick LO ut med ett pressmeddelande där ordförande Susanna Gideonsson sade att organisationen ska använda ”alla till buds stående medel” för att stoppa regeringens las-utredning. Flamman har upprepade gånger försökt nå hela LO-ledningen för att fråga om det innebär att politisk strejk kan vara aktuellt, och vad Gideonssons ord annars syftar på. Organisationen har avböjt intervju.

Las-frågan


När regeringen Löfven tillträdde i januari 2019 säkrade den Centerpartiets och Liberalernas acceptans genom att gå med på en reformering av arbets­rätten. Enligt januari­avtalet skulle förändringen behålla en ”grund­läggande balans” mellan arbets­marknadens parter. I avtalet stod också att parterna först skulle få chansen att för­handla om frågan, men om de inte kom överens skulle arbets­rätten förändras genom nya lagar.
Vänsterpartiet släppte fram Löfven som stats­minister men meddelade att de inte tänkte acceptera några för­sämringar av arbets­rätten. Om, eller när, sådana förslag läggs fram sade Vänster­partiet att de kommer försöka fälla regeringen.
Den 1 juni 2020 presenterade utredare Gudmund Toijer sina förslag till ny lagstiftning. De innehöll bland annat betydligt fler undantag från tur­ordnings­reglerna, borttagande av rätten till lön medan en eventuellt ogiltig uppsägning prövas i domstol samt bort­tagande av själva möjlig­heten att ogiltig­förklara en upp­sägning på företag med färre än 15 anställda.
Fackens reaktion på utredningen var mycket negativ. Man menade att förhandlingarna mellan parterna nu skulle bli orättvisa, eftersom Svenskt Näringsliv kunde lägga valfria krav, dra sig ur förhandlingarna när som helst och sedan ändå få en lag som i stora delar gick dem till mötes.
Likväl förhandlade man och när deadline nåddes den 1 oktober med­delades att för­handlingarna kollappsat. Enligt planen ska regeringen därför börja utforma ett lag­förslag utifrån utredningen i slutet av oktober. Vänster­­partiets hot kvarstår. Men även Liberal­ernas och Center­partiets, som båda står fast vid att deras stöd till reger­ingen vilar på att Toijers ut­redning blir lag.

Inrikes 10 mars, 2026

Arbetare och medelklass lever i olika världar

Advokaterna Jonas Bergström och Christina Kokko är glada över byrån Vinges framgångar inom M&A-affärer. Foto: Joey Abrait/DI/TT.

Lovisa Broström menar att medelklassen mobbats bort från vänstern. Men det är arbetarklassen som lämnat vänstern – och de kan lockas tillbaka, menar Johan Alfonsson.

I sin kritik mot min bok Vad hände med arbetarklassen? (Flamman #9, 2026) lyfter Lovisa Broström en viktig fråga: hur kan vänstern vinna?

Hon förespråkar en löntagarallians och menar, om jag läser henne rätt, att en sådan hindrats av att medelklassen smutskastas. I stället borde vänstern understryka likheter inom löntagargruppen och rikta blicken mot den verkliga fienden: kapitalägarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 10 mars, 2026

Glädjen är inte till för att dödas, vänstern

Människor sitter i vårsolen på en uteservering på Strandvägen i vårväder med sol och plusgrader. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vi har tappat kontrollen över välfärden, men fortsatt hålla privatlivet under strikt kontroll. Det är dags att göra precis tvärtom – ordning i vård och skola, och full frihet för mänsklig glädje.

Berättelsen om den stora tråkiga staten som förbjuder folk att dansa, skratta, supa, klubba och knulla är väl förankrad. Högern har jobbat hårt med bildsättningen.

Näringslivets tankesmedja Timbro har släppt rapport efter rapport om hur roliga städerna skulle bli om allt bara såldes ut och avreglerades. Liberala ledarsidor har i åratal skrivit om de glädjedödande Socialdemokraterna – senast om kontrollen över färger på folks husfasader.

Och tyvärr har de inte helt fel.

Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark.

Det finns goda ideologiska skäl för en stark stat. Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark. Staten har försvagats som investerare, som garant för välfärden, som motor i samhällsbygget. Marknaden har släppts in i skolan, vården och socialförsäkringarna.

Samtidigt kontrollen över individen blivit kvar. Man har försvarat dansförbud, rökförbud och matkrav på restauranger. Man har till och med velat lagstifta mot strypsex.

Det finns säkert argument för både det ena och det andra. Men det är ironiskt att höra socialdemokratin varna för hur farligt det är med en cigg på uteserveringen samtidigt som marknaden släppts in i välfärden, infrastrukturen och socialförsäkringssystemet.

Socialdemokratin har släppt kontrollen där den uppenbarligen behövts och i stället alienerat människor genom att reglera deras privatliv.

När vänstern uppfattas som den kraft som vill förbjuda, begränsa och moralisera, samtidigt som högern klär sig i frihetens språk, då förloras initiativet på ett område som egentligen borde fördelas rättvist: rätten till livets goda.

De som har pengar behöver nämligen ingen hjälp från politiken. Saknar de festen kan de flyga till Ibiza. Saknar de kulturen kan de promenera genom art deco-kvarteren i Miami.

Men för de flesta av oss är tillgången till kultur, nöjen, gemenskap och kärlek beroende av hur samhället organiseras. Det är här den breda vänstern har haft sin styrka historiskt. I folkparkerna. Studieförbunden. De kommunala badhusen. Dansgolven där motståndsrörelser organiserats. Den subventionerade kulturen. I idén att också folkflertalet har rätt till skratt, dans, kärlek, verklighetsflykt, konst, bekymmerslöshet och fest.

Vi har organiserat glädjepolitiken i decennier – innan någon ens benämnde det som nöjen.

I dag riskerar socialdemokratin att framstå mer som ordningsmakt än som frigörelsekraft. Samtidigt poserar konservativa politiker i Rädda-Trädgården-tishor – medan de skär ned på kulturen i samarbete med fascister.

Det skiljer 18 år i livslängd mellan ett barn som föds i Vårberg och ett som föds i Danderyd. Det är förstås dåligt för folkhälsan om jag tänder en Marlboro gold på uteserveringen i april. Men – snälla någon – välj dina strider, Magdalena Andersson.

Läs mer

Det är knappast konstigt att rejv blivit en form av protest mot Ryssland i Kiev. I en auktoritär och krigisk tid ringer frihetsbudskapet dessutom sant för många människor. För alla dem som vill dansa, sova, supa, läsa, röka och älska.

Den som har råd klarar sig ändå. Men för oss andra krävs politik.

Diskutera på forumet (0 svar)
Opinion 09 mars, 2026

Står klimatet i vägen för miljöpartierna?

Cem Özdemir från Allians 90/De gröna sträcker upp lillfingret under partiets valvaka i Stuttgart, Tyskland, söndagen den 8 mars 2026. Foto: Bernd Weißbrod/dpa/AP/TT.

Färgstarka ledare som Cem Özdemir i Tyskland och Zack Polanski i Storbritannien har nått framgångar för sina gröna partier – genom att prata om allt annat än klimatet. Är det bara så gröna partier kan vinna?

”Med dig känner jag mig lätt som en fjäder”, sjunger 30-åriga Madeleine Juno i låten som strömmar ur högtalarna. ”Mitt hjärta dansar, mitt hjärta dansar.”

Cem Özdemir hade knappt avslutat sitt segertal innan basen drog igång. Hans Gröna parti hade precis tagit hem valet i tyska delstaten Baden-Württemberg med 30,2 procent av rösterna, och nu väntar fortsatt styre i den grönsvarta koalitionen tillsammans med konservativa CDU. Socialdemokraternas hjärtan däremot lär behöva blodförtunnande, då deras stöd halverades till 5,5 procent.

Vad kan förklara framgångarna för ett grönt parti i en tid där ordet ”klimtatåtgärder” blivit ungefär lika attraktivt som en sällsynt hudsjukdom?

Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden.

En ledtråd kommer från hans 77-årige partikollega Winfried Kretschmann, som avgår som ministerpresident efter 15 år som delstatens politiska landsfader.

– Vi har väckt starka förväntningar […] om att det ska handla om delstatens bästa, inte om partiintressen. Det är så jag vill leda delstaten.

För några år sedan oroade sig många gröna för om en muslimsk vegetarian kan vinna ett val i den konservativa södern. Men det visade sig vara fullt möjligt, även om partiet backar ett par procent. Frågan var i stället om man kan vinna som grön. Under kampanjen tonade Cem Özdemir ned sin partitillhörighet och underströk hur konservativ och kompromissvillig han var. Enligt flera analyser fokuserade han mer på sin person än på sina idéer.

”Jag tillhör inte vilka gröna som helst. Jag tillhör de württembergska gröna, jag tillhör de Winfried-Kretschmann-gröna”, förklarade han. Det fick Christoph Hickmann i Der Spiegel att dra slutsatsen: ”De gröna vann inte valet.”

I Storbritannien ser vi en omvänd framgångssaga. Där fick Green party nyligen ett genombrott genom att vinna lokalvalet i Labourfästet Gorton and Denton i Manchester. Även där tonade den gröna kandidaten Hannah Spencer ned klimatfrågan för att i stället lyfta fram sin bakgrund som rörmokare och kritisera Labour från vänster. I kampanjen lovade hon att ”pressa ned kostnaderna, höja lönerna och få in välbehövliga investeringar i vårt samhälle.”

Även nationellt har partiet brutit fram genom att prata om välfärd, nedskärningar och Gaza, snarare än om spetsiga klimatåtgärder. Vilket får mig att undra: kan gröna partier bara vinna på att profilera sig som antingen vänster eller höger, och smussla undan klimatet?

En del tyder på det. De gröna i Tyskland är fortfarande traumatiserade efter 2013, när man befann sig i fritt fall trots att klimatfrågan stod högst på dagordningen. Särskilt stor uppståndelse väckte förslaget om en ”Veggie day”, som tolkades som ett angrepp på landets stolta grillkultur – inte minst av tabloidtidningen Bild. Efter valet kämpade partiet hårt för att de skulle sluta ses som ett ”förbudsparti” och steg åter i opinionen.

Sverige verkar bekräfta mönstret. Miljöpartiet nådde sina bästa resultat när klimatfrågan fanns i bakgrunden, men sjönk till 4,4 procent (2018) och 5,1 procent (2022) när Greta Thunbergs klimatrörelse svepte över världen. Där ligger man kvar trots att grön energi diskuteras flitigt, och att FN-rapporterna blir allt mer apokalyptiska.

Frågan är vilken slutsats man ska dra. Försvinner de grönas nisch när klimatfrågan tar mycket plats? Eller skapar deras förslag en ännu starkare motmobilisering från höger – om bensinpriser, kött och kärnkraft?

Så verkar vara fallet enligt en ny studie av två Umeåsociologer. De menar att den rena klimatförnekelsen i dag har ersatts av ett mer subtilt ifrågasättande av åtgärderna. Forskarna kallar det ”fördröjningsdiskurser”, som att andra länder borde gå först eller att klimatpolitiken slår orättvist. Sådana resonemang minskar enligt forskarna stödet för klimatpolitik, trots att människor accepterar vetenskapen.

Problemet är alltså enligt detta synsätt att människor även väger in annat:

Läs mer

– Detta innebär att riktade motargument som bemöter de mest problematiska fördröjningsdiskurserna kan vara avgörande för att öka allmänhetens stöd för kraftfulla klimatåtgärder, säger en av forskarna, Joakim Kulin.

Sanningen lär vara den motsatta. Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden – i Storbritanniens fall orättvisor och folkmord, i Baden-Württembergs fall industri och stabilitet. Att avfärda alla sådana hänsyn som smygförnekelse idiotförklarar inte bara väljarna, utan håller klimatpartierna kvar i marginalen just när de behövs som mest.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 mars, 2026

Vänsterpartiet kräver frysta hyror: ”Sticker i ögonen”

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar (V) och ekonomisk-politiska talespersonen Ida Gabrielsson (V) håller pressträff om förslag om frysta hyror på Riksdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Frysta hyror kommer att vara ett krav under eventuella regeringsförhandlingar i höst, uppger Vänsterpartiets ledning under en pressträff på måndagen.

– Det är en orimlig orättvisa att hyresgästerna ska bära kostnaden medan fastighetsägarna gör rekordvinster, säger Nooshi Dadgostar.

Enligt förslaget ska hyrorna ligga kvar på dagens nivå under en period. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 09 mars, 2026

Jag saknar hashtagaktivismen

Hashtaggen #metoo blev till en global feministisk rörelse mot sexuella övergrepp. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Häromveckan släpptes Forum för levande historias stora rapport. Den visade att intoleransen bland svenska skolungdomar har ökat sedan förra gången studien genomfördes 2013. 

Tillbakagången är historisk: tidigare kartläggningar har visat att skolelever sedan början av 2000-talet blivit allt mer positiva till minoritetsgrupper. 

Nu tycks den utvecklingen ha avstannat.

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

Givet normaliseringen av rasismen i det offentliga samtalet i Sverige – liksom i resten av Europa – är det inte konstigt att dessa ständiga normförskjutningar också påverkar stora delar av den yngre generationers föreställningar och värderingar. 

Retoriken om vilka krav ”vi” ska ställa på ”dem” är en verbal våldsamhet som sår frön till radikalisering och som riskerar att utmynna i verkliga våldshandlingar. Bland de värsta exemplen finns Peter Mangs i Malmö 2003-2010, Anton Lundin Pettersson i Trollhättan 2015, Theodor Engström i Almedalen 2022 och Rickard Andersson i Örebro förra året.

Men vad är det som saknas i dag som fanns 2013 när trenden såg ut att gå åt andra hållet, mot större tolerans? 

Bland annat hashtagaktivismen.

Om något kännetecknade förra årtiondets politiska samtal var det hashtagkampanjer i sociala medier, i synnerhet det som då hette Twitter. Bland exemplen finns #pldebatt, #sverigebilden #regeringen #klimatpol och #avgå. Ibland resulterade det i att en bred folklig opinion gjordes synlig. Det ledde i sin tur vidare till större organiserade kampanjer, däribland #jagärhär som började som en mobilisering för att bekämpa hat och hot i kommentarsfält och främja saklighet.

Hashtaggar blev en förekommande strategi inom stora delar inom den feministiska rörelsen. Bland kända exempel märks #inteerkvinna som spreds under februari 2016 där kvinnor bjöd motstånd mot högerextrema mäns attacker mot ensamkommande flyktingbarn. Hashtaggen var ett sätt att markera mot användningen av kvinnor som förevändning för rasistiskt motiverade attacker eller för den delen att ”skyddas” från våldsverkare. 

En annan klassiker är #knytblus som uttryckte solidaritet med dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius i samband med krisen i Svenska Akademien våren 2018. Knytblusen blev en symbol mot patriarkalt våld inom akademiska och litterära kretsar. Internationellt märks vittnesmålsbaserade, varav den med störst genomslagskraft var #metoo.

Men numera tycks hashtagaktivismen försvunnen.

Läs mer

Känslan av ett världsomspännande simultant samtal där en hashtag kunde dominera världsflödet under några dygn är som bortblåst. 2010-talets nätkultur var mer centraliserad, medan 2020-talet är betydligt mer algoritmstyrd och fragmenterad då vissa övergett Twitter/X och gått över till Bluesky, Mastodon och Threads.

På Tiktok sprids politiska budskap genom format, ljud och virala trendspridningar. På Reddit sker mobilisering i underforum. På Instagram används stories och karusellinlägg. I inget av dessa forum samlas samtalet under en gemensam tagg på liknande sätt som tidigare. 

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

För vi kan bara inte låta denna oroande utveckling fortgå. I det avseendet kan jag till viss del sakna hashtagaktivismen när den var som störst förra decenniet. Visst hade den sina brister, men den förmådde åtminstone snabbt synliggöra motstånd och – inte minst – få en att känna att man inte var ensam.

Diskutera på forumet (1 svar)
Nyheter 08 mars, 2026

De stöttar Irans regering: ”Vänstern har fallit för grymhetspropaganda”

Den iranska flaggan med ”tulpanen” hölls upp av flera deltagare i fredagens demonstration. Flaggan, vars centrala emblem är en stiliserad variant av ordet ”allah”, infördes efter den islamiska revolutionen 1979. Foto: Florian Schroetter/AP & Antiimperialistisk aktion Stockholm/Instagram.

Gruppen Antiimperialistisk aktion går ut med sitt fulla stöd till Irans auktoritära regering – och uppmanar övriga vänstern att göra detsamma. ”Att ifrågasätta den iranska regeringens legitimitet och kräva dess fall under angreppet gör imperialismen en tjänst”, säger talespersonen Tesfaye Woubshet Ayele till Flamman.

”Bekämpa USA-imperialismen”, löd texten på den stora banderoll som frontade fredagens demonstration genom centrala Stockholm. 

Tåget arrangerades i protest mot USA:s och Israels bombningar av Iran och mordet på landets statsöverhuvud Ali Khamenei, som styrt Iran auktoritärt sedan 1989. I tåget höll flera av deltagarna i den variant av den iranska flaggan som infördes efter revolutionen 1979. Även porträtt av Khamenei hölls upp av deltagare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 mars, 2026

Sergels skulpturer drabbar mig som viagra

”Faunen” har just vaknat. Ett verk Sergel påbörjade som 30-åring i Rom. Foto: Nationalmuseum.

Att Nationalmuseum öppnar en utställning med ärkeklassicisten Sergel låter som Tidö-fjäsk. I själva verket var han en nyskapande snuskrebell som förkastade auktoritär stelhet och som ständigt sökte de de mänskligaste konflikterna och begären.

Han föddes som nepobaby i närheten av Hötorget, var granne till Gustav III:s favoritmålare och spåddes att ta över efter pappas jobb som ”pärlstickare”, ett hantverksyrke för karlar, alltså broderare. Genom att hänga över axeln i målarateljén blev han en skicklig tecknare och banan som kunglig hovleverantör var som snitslad. Tajmingen för svenska konstnärer var perfekt, när hovet äntligen började storsatsa på inhemsk produktion och sponsra utbildningsresor söderut. 

Ändå fick Sverige underbarnet Tobias Sergel (1740–1814) något de först inte efterfrågat. Sedan älskades han ihjäl, vilket fick till följd att han än i dag är okänd internationellt. Till sist blev han belönad med att få ge namn åt det mest sterila och skitiga torg en huvudstad kan straffas med. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 mars, 2026

”Jag vill inte att Ukraina bara ska förknippas med krig”

Konstnären Alexandra Ravskaja kom till Sverige från Odessa i december 2022 och är aktuell i grupputställningen Drömmar och hopp på Södertälje konsthall – samt på Flammans omslag med verket ”Flyglarm”, från 2023. 

Berätta om när du och din man Alexander gömde er undan Rysslands bombningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 mars, 2026

SVT: s ”Mammor” får mig att aldrig vilja föda barn

Mammor gör det än mer rimligt att förbli barnlös, menar skribenten. Foto: SVT.

Efter allt tjat från politiker om att vi unga kvinnor föder för få barn hoppar SVT på kärnfamiljstrenden med serien Mammor. För det är såklart vårt fel. 

Med ett gäng influerare hoppas SVT kunna nå unga kvinnor och – antar jag – inspirera dem till att skaffa barn. Jag som varken är särskilt intresserad av barn eller influerare, klickade mig ändå in på serien när jag låg hemma sjuk häromveckan. Fråga mig inte varför. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)