Det är den 3 november 2020 och Pontus Georgsson är arg. I en Youtube-video förklarar ledaren för fackförbundet Pappers varför han har skrivit på ett avtal med löner långt under förbundets krav.
– Jag är besviken, jag är förbannad, och jag tycker att vi har skrivit ett dåligt avtal, säger han till webbkameran i sitt kritvita arbetsrum.
Han vet att medlemmarna kommer reagera negativt och är mån om att rikta skulden dit där han tycker den hör hemma: hos arbetsgivarna.
– Det var som att förhandla med en tvångströja på sig. Märket gör att vi inte har någon rörelsefrihet. Vår motpart höll sig hårt vid märket. Tidigare upplever vi att de har varit mer tillmötesgående […] Vi har förhandlat hela vägen in, stångat oss blodiga faktiskt, säger Georgsson och sammanfattar:
– Jag vill säga till medlemmarna i Pappers att ni hade förtjänat mer.
Vad han inte berättar är att hans eget förbund redan ett halvår tidigare hade accepterat ett krav på att följa märket. Det var facket självt som plockade fram tvångströjan.
LO har länge varit missnöjt med sitt pensionsavtal med Svenskt näringsliv, så när en möjlighet för omförhandling öppnade sig var facket snabbt på bollen. Tidigare hade arbetsgivarna kunnat hänvisa till en gammal förhandlingsordning som hindrade facket från att binda ett strejkhot till sina pensionskrav, och därigenom gjorde det omöjligt att få till bättre villkor. Men den 6 december 2019 meddelade en tvistelösningsnämnd att förhandlingsordningen inte längre var giltig.
Strax efter årsskiftet 2020 presenterade LO sina krav: att åldersgränserna slopas (dåvarande avtal innebar att arbetsgivare inte betalade in till pensionsfonden om den anställde var under 25 eller över 65 år) och att betalningarna görs månadsvis i stället för årsvis.
Svenskt näringsliv slog tillbaka med kraft. ”Det här är en stor kostnadshöjning”, sade Mattias Dahl, vice vd på arbetsgivarorganisationen, till Sveriges Radio. ”Det kommer bli en mycket, mycket svår förhandling att lösa”.
Men drygt två månader senare var de överens. Den nedre åldersgränsen skulle sänkas stegvis och landa på 22 år 2023. Då skulle också arbetsgivarna börja betala in pensionsavgiften månadsvis i stället för årsvis. Även försäkringsvillkoren för den som skadats på jobbet skulle förbättras.
Förändringarna behäftades dock med ett antal krav inför höstens kollektivavtalsförhandlingar, som skjutits upp på grund av coronapandemin. Pensionsförbättringarna skulle bara gå igenom om LO-förbunden tecknade kollektivavtal som gällde till våren 2023, om arbetsgivarnas ökade pensionskostnader togs ifrån löneökningsutrymmet och om samtliga medlemsförbund accepterade löneökningar i nivå med märket.
Det svenska coronautbrottet var vid den här tiden inne i sin mest intensiva fas. Allmänhetens blickar riktades mot sjukvård och smittspridning, men några få tidningsartiklar skrevs också om pensionsöverenskommelsen. Där nämndes inte märket. LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson sade till TT att arbetsgivarna ”har villkorat överenskommelsen med att den bara gäller om vi träffar löneavtal med en viss löptid”. Handelsanställdas avtalssekreterare Per Bardh konstaterade i tidningen Arbetet att pensionspaketets överlevnad byggde på att coronasituationen lugnade sig och omvärldsläget möjliggjorde långa avtal.
Drygt tre månader senare, i november 2020, tecknade Pappers kollektivavtal. I förhandlingsprotokollet skrev man det som LO-företrädarna hade talat tyst om: att pensionsöverenskommelsen krävde att löneökningarna följde märket, i Pappers liksom i alla andra LO-förbund. Så blev det. Kort efter att han skrivit på publicerade Georgsson sin upprörda video, där medlemmarna fick höra att det var arbetsgivarna som fäst sig vid märket.
Tommy Andersson, chef på enheten för avtalsfrågor på LO, bekräftar för Flamman att pensionsöverenskommelsens villkor om att följa märket fastslogs redan under våren. Den 7 april slöt parterna ett preliminärt avtal om saken. I december, efter att märket var satt, blev pensionsavtalet definitivt.
Vilka satt med i LO:s avtalsdelegation under pensionsförhandlingarna?
– Delegationen bestod av LO:s avtalsråd, det vill säga avtalssekreterare och förhandlingschefer från respektive medlemsförbund.
Var det något förbund som reserverade sig mot överenskommelsen?
– Nej. Inte alls. Det var 14 enade förbund.
Lades det till några villkor mellan det preliminära avtalet i april och det slutgiltiga i december?
– Nej.
Pappers tog fram sitt offensiva kollektivavtalskrav, fyra procents löneökning per år, under hösten 2019. Det sågs som en markering: förbundet tänkte inte förhålla sig passivt när det ansåg att LO:s gemensamma löneanspråk var för lågt för sina medlemmar. ”Våra medlemmar har stått tillbaka under en längre tid, men nu börjar trycket från dem bli hårt”, skrev Pontus Georgsson i ett pressmeddelande i september.
Kravet togs fram innan någon visste att det skulle bli gemensamma LO-förhandlingar om pensioner. Men i september 2020 – ett par månader efter att LO-förbunden hade slutit det preliminära pensionsavtalet med villkor om att de kommande kollektivavtalen skulle följa märket – sade Pappers avtalsförhandlare Marcus Bolin till tidningen Dagens Arbete att fyraprocentskravet låg fast. Pensionsavtalet nämndes inte.
Pontus Georgsson säger till Flamman att Pappers förvisso hade accepterat märkeskravet i pensionsöverenskommelsen redan under våren, men att de aldrig hade lovat att följa överenskommelsen.
Så alternativet att driva kollektivavtalsförhandlingarna längre och riva upp pensionsavtalet för alla LO- förbund fanns på ert bord?
– Vi hade i alla fall inte stängt dörren till det. Vi hade det med oss hela vägen. Sedan får man ju väga samman allt mot slutet.
Efter förhandlingarna, när kollektivavtalet var påskrivet, förklarade du för medlemmarna varför avtalet blev som det blev i ett inlägg på er hemsida. Där nämns inte pensionsöverenskommelsen. Låg inte den till grund för att man till slut accepterade märket?
– Det var en del av det, absolut. Det var en av de stora anledningarna till att vi inte gick i konflikt. Men det finns förklarat i intern information till alla våra förtroendevalda, så vi har pratat om det i förbundet. För pensionsuppgörelsen är jättebra.
Men i den breda kommunikationen till medlemmar nämns pensionsöverenskommelsen inte alls?
– Vad ska jag säga, försäkringsuppgörelsen är bra för våra medlemmar. Och jag vill påstå att vi har kommunicerat det, framför allt sänkningen av inbetalningsåldern till pensionsfonderna, som är jättebra.
Så det du sade i videon till medlemmarna, att kollektivavtalen landade där de gjorde eftersom motparten var svår att ha att göra med och eftersom pandemiläget försvårade en konflikt, det var inte hela bilden?
– Nej, men det var den stora bilden i våra egna förhandlingar. Försäkringsförhandlingarna har vi inte dragit i, och det var därför jag gjorde skillnad på dem.
Vad, bredvid pensions- överenskommelsen, anser du gjorde att kollektivavtalet blev som det blev?
– I hela samhället finns en tydlig riktning mot att arbetsmarknaden ska följa märket. Medlingsinstitutet har till uppgift att se till att vi följer märket och håller sams. Det är ett ganska stort tryck i det. Och möjligheten att kliva utanför märket begränsades enormt av pandemin och osäkerheten i samhället. Men också av pensions- och försäkringsöverenskommelsen. Det finns en uppsida i den som man annars riskerade, och skulle vi riskera 13 andra förbunds framgång, och vår egen, för att få… vadå? Vad skulle vi kunna ha fått? Det får man ställa emot varandra.
Märket
Som ett svar på 1990-talets ekonomiska kris och vad man från politiskt håll såg som ohållbart höga löneökningar slöt de största facken och arbetsgivarorganisationerna inom industrin det så kallade Industriavtalet våren 1997. Avtalet går ut på att de löneökningsnivåer som parterna i den exportberoende industrin kommer överens om ska sträckas ut till resten av arbetsmarknaden. Det uttalade målet är att hålla svensk industri konkurrenskraftig och att undvika att höga löneökningar driver upp inflationen. I vardagligt tal kallas ordningen att industrifacken sätter ”märket”.
