Rörelsen

Fältbiologerna: Efter fiaskot i Glasgow måste vi trappa upp kampen

Ordföranden för COP26 Alok Sharma och det övriga presidiet lyssnar på slutanförandena vid FN:s klimattoppmöte i Glasgow den 13 november. Det var ett ­möte som gick åt helvete, konstaterar Fältbiologernas ordförande Leo Rudberg. Foto: Alberto Pezzali/AP/TT/Alex Fälting.

COP26 slutade i katastrof och regeringarna fortsätter att offra människoliv på tillväxtens altare. Nu står hoppet till folklig kamp och solidaritet om vi ska rädda vår värld.

Rörelsen

Klimattoppmötet gick åt helvete. Nästan ingen regering – kanske undantaget fattiga önationer – för en politik som liknar klimaträttvisa.

I stället lyssnar de på lobbyister. Fossilindustrin var större än något enskilt land på mötet. Över 500 delegater på COP26 hade direkta kopplingar till gas- och oljeindustrin, vars vinster hotar vår civilisations överlevnad.

COP26 omfamnade fossilindustrin och utestängde dem som drabbas värst. Fattiga länder och urfolk hade svårt att göra sina röster hörda, bland annat på grund av visumregler och ojämlik resursfördelning.

Visst fanns enstaka ljusglimtar, fossila bränslen nämns till exempel i en avtalstext för första gången, men de drunknar i ett bottenlöst mörker. Vad spelar det för roll vad politiker skriver i ett avtal när staterna är juridiskt fria att bryta mot allt?

Efter två decennier av klimattoppmöten – och sex år med Parisavtalet – är det enda mätbara resultatet i vår atmosfär ökade utsläpp. Faktum är att nära hälften av alla utsläpp i mänsklighetens 200 000-åriga historia ägt rum under de 26 år vi haft klimattoppmöten.

Politiker kommer undan med kreativ greenwashing. Ett exempel är den ”koalition mot avskogning”, som över 100 länder presenterade på COP26. Sverige är med, vilket borde glädja med tanke på hur långt vår egen avskogning gått. Över 90 procent av våra naturskogar har kalavverkats och ersatts med klimatskadliga hyggen och livfattiga plantager.

Tyvärr innebär koalitionen exakt noll för svensk skogspolitik. ”Nej, vi lever redan upp till kraven”, svarade Sveriges chefsförhandlare på COP26 Mattias Frumerie på en direkt fråga från mig under ett möte om huruvida koalitionen innebar någon förändring av Sveriges kalhyggespolitik. Skövlingen fortsätter.

Den svenska skövlingen presenteras till och med som ”klimatsmart”, när biobränslens utsläpp inte ens räknas i officiell statistik. När vi räknar med dessa utsläpp, samt utsläppen från vår konsumtion och internationell flyg- och sjöfart, visar det sig att endast en tredjedel(!) av Sveriges utsläpp räknas officiellt.

Utifrån sådana bristfälliga beräkningar antar man att de nya löftena från COP26 kommer att leda till en 2,7 grader varmare värld. 2,7 grader vore en dödsdom för miljoner människor och arter. Och detta förutsätter att politikerna faktiskt håller sina klimat­löften – något de i princip aldrig gjort.
Nu måste vi dela upp jordens koldioxid­budget i en rättvis och bindande fördelning, med hänsyn till rika länders historiska utsläpp. Vi behöver ett globalt nedrustningsavtal för fossila bränslen, inklusive fossil infrastruktur, investeringar och subventioner. Vi behöver förbjuda ekocid (storskalig miljöförstörelse) i internationell lag. Vi behöver helt nya handelsavtal, i vilka storföretagens möjlighet att stämma stater för demokratiska beslut skrotas och ersätts av ett fokus på kortdistanshandel med nödvändigheter, själv­för­sörjning och global solidaritet.

Sverige måste driva på för detta och samtidigt gå före själva. Målet är ett helt nytt ekonomiskt system, där alla människors grundläggande behov uppfylls inom planetens gränser.

Tillväxtkrav måste överges till förmån för miljömål och mänskliga rättigheter. Köttfabriker och jordbrukets monokulturer måste ersättas av naturbete och ekologiska alternativ. Kalhyggen måste ersättas av hyggesfritt skogsbruk. Fossila subventioner måste ersättas av satsningar på naturskydd och ”rewilding”. Nya gruvor måste ersättas av ”urban mining” och ”waste mining” av skräp och avfall, samt minskad konsumtion.

Allt detta kräver kamp. Kampen fortsätter i ockupationer av Europas kolgruvor, i blockaderna av skogsskövling i Sápmi, i solidaritetshandlingar med urfolk och klimatflyktingar. Den fortsätter i Extinction rebellions massaktioner, i Fridays for futures skolstrejker, i etablerade miljöorganisationer.
Nu måste vi i miljörörelsen sträcka ut en hand till världens arbetare och flyktingar, urfolk och bönder, hbtq+-personer och funktionsvarierade. I gränslös solidaritet måste vi kämpa. Vi har en värld att rädda.

  • COP
  • COP26
  • FN
  • klimatet
  • Klimattoppmöte

Opinion