Nyheter/Utrikes 02 december, 2019

Familjerättslig revolution i inbördeskrigets spår

På kort tid har Colombia blivit ett av Latinamerikas mest framstående länder för regnbågsfamiljers rättigheter. Orsaken till den ovanliga öppenheten står att finna i landets blodiga inbördeskrig. Nu hotas dock framstegen av den konservativa vågen och det uppblossande våldet.

När de pratar håller de ofta varandras händer, antingen med händerna ovanpå varandra eller knutna i en cirkel. Víctor Hugo Prada, 25 år, släpper ofta handen för att artikulera livligt. Alejandro Rodriguez, 39 år, talar lugnt och framför allt genom att bekräfta påståenden av Manuel Bermudez, som pratar mest av de tre. På frågan om hur gammal han är svarar han:
– Varken en kvinna eller bög frågar man om ålder.
Tillsammans ingick de Colombias första juridiskt godkända partnerskap mellan tre män år 2017. Det är förmodligen det första i världen i sitt slag. Två år senare, 2019, vann de en juridisk kamp för rätten till efterlevandepension åt flera personer av samma kön. Med beslutet skrevs ordet ”polyamori” för första gången in i ett colombianskt prejudikat.
Under tiden har Manuel, som är journalist, blivit Latinamerikas förmodligen viktigaste språkrör för polyamorösa personer.
– Vi avsåg egentligen aldrig att bli aktivister, utan det var ett resultat av den mediala uppmärksamheten som vårt partnerskap fick. Jag blir ofta uppsökt av politiker som vill använda oss i opinionsbildningssyfte, säger han.
Manuel skrev historia med dansören Alejandro redan vid millennieskiftet, då de blev det första samkönade paret att registrera sitt partnerskap i Colombia. Trions (”trieja” är den officiella termen på spanska) sista tredjedel, danskollegan Víctor, var 17 år när han presenterade sina tre pojkvänner för sin mamma år 2012.

På den tiden var de nämligen fyra. Den fjärde, Alex Esnéider, förälskade sig i Alejandro medan de sjöng i samma universitetskör för 17 år sedan. Alejandro berättade för Manuel att han blivit kär i en annan men tillade att han älskade honom också. Ingen av dem hade levt polyamoröst tidigare, enligt Manuel.
– Jag tyckte det var orättvist att allt skulle upphöra för att Alex kom. Han ville inte ta något ifrån mig. Vi började lära känna varandra och en dag sa Alex till Alejandro att om du lämnar Manuel så stannar jag med honom. Då insåg vi att det var en kärlek mellan tre, säger han.
– Vi människor äger inte någon annan och ingen ska låta sig ägas, säger Víctor.
– Det är lögn att man i samma ögonblick som man undertecknar äktenskapsförordet slutar att attraheras av och förälska sig i andra, fortsätter Manuel.
Han fnittrar till.
– När Alejandro, Alex och Víctor lagade mat tillsammans – wow, det var en erotisk handling om någon! Alex var väldigt sensuell och i köket uttryckte han sina känslor högt när han lagade mat.

Víctor och Alejandro ler nostalgiskt till minnet av Alex, som avled i magcancer år 2014.
Mitt i sorgen över Alex kastades trion in i en rättstvist med Alex mamma om rätten till efterlevande­pension, där de fick känna på svårigheterna att bevisa sin relation utan rättsliga intyg.
Alejandro ser rörd ut när tvisten kommer på tal.
– Alex föräldrar påstod att vi bara var hans vänner, trots att de besökt oss många gånger, bara för att få efterlevandepensionen. Vi lovade varandra att inte hamna i en sådan situation igen. Inte för pengarnas skull utan för vår värdighet, säger Alejandro.
Det var då Manuel, Alejandro och Víctor beslutade sig för att få sitt partnerskap registrerat. De kontaktade advokaten Germán Rincón Perfetti som författade en sju sidor lång viljeförklaring att erkänna de tre fästmännen som en familj. Han hittade på en egen beteckning, ”särskild arvsunion inom en trio”.

Advokat Perfetti försäkrar att den särskilda arvsunionen har mycket gemensamt med ett äktenskap mellan två individer. Till exempel medför det obligatorisk bodelning i händelse av separation. Det finns dock även skillnader.
– Till skillnaderna hör att lagen fastställer alla arvsvillkor för ett traditionellt äktenskap medan en särskild arvsunion definierar dem på egen hand. Den sätter inte heller någon gräns för hur många som kan ingå i unionen, säger Perfetti.
Enligt Perfetti sade en av Medellíns notarius publicus att dokumentet var alltför väl underbyggt för att man skulle kunna neka honom en underskrift. Det behövdes inget domstolsbeslut eller en särskild reglering, menar han.
– I stället använde jag argument från människorättskonventioner om till exempel föreningsfrihet, diskrimineringsskydd och likhet inför lagen. Colombias grundlag säger att den som ”under ansvar och fri vilja” vill utforma en familj får göra det.

I Brasilien gick det första poly­amorösa äktenskapet mellan tre kvinnor igenom år 2015. Samma år rapporterade New York Post om en buddistisk bröllopsceremoni mellan tre män i Thailand, dock utan juridisk registrering. Med signatur-datum den 3 juni 2017 blev Manuel, Alejandro och Víctor världens förmodligen första juridiskt godkända trio.
Detta är den senaste av flera colombianska reformer av familje­lagstiftningen under kort tid. År 2016 blev Colombia det fjärde landet i Latinamerika att legalisera samkönade äktenskap, efter Argentina, Uruguay och Brasilien. Året dessförinnan hade homosexuella par även getts rätt att adoptera. I slutet av oktober 2019 valdes den första öppet lesbiska borgmästaren för huvudstaden Bogotá.
Colombias erkännande av icke-traditionella familjer kan spåras till landets 52 år långa inbördeskrig mellan regeringen och Farc-gerillan, som gjorde att många föräldrar värvades av antingen militären eller gerillan, och ofta dödades eller försvann. Systrar fick uppfostra sina småbröder, far- och morföräldrar uppfostrade sina barnbarn. När kriget officiellt till slut avslutades 2016 efterlämnade det en mångfald av familjekonstellationer, enligt advokat Perfetti.
– Konstitutionsdomstolen har börjat erkänna sådana strukturer. Till exempel genom att ge syskonstatus åt barn som vuxit upp tillsammans, snarare än att enbart gå på blodsband, säger han.

Även människorättsadvokaten Juan Felipe Rivera på regnbågsorganisationen Colombia Diversa härleder de progressiva familjerättigheterna till landets blodiga historia.
– Kriget har banat väg för ett civilsamhälle som arbetat outtröttligt för mänskliga rättigheter. Akademiker och aktivister har blivit mer och mer aktiva i att konstruera ett jämställt och fritt samhälle, vilket har gynnat hbtq-befolkningen, säger Juan Felipe Rivera.
Sedan homosexualitet avkriminaliserades 1981 har Colombia stegvis infört en rättspraxis för hbtq-personers rättigheter som hör till de mest generösa i Latinamerika. Colombia Diversa och andra organisationer, varav de flesta grundades på 1990-talet, har tillsammans utmanat mer än 50 diskriminerande lagar i den colombianska konstitutionsdomstolen.
I tre avgöranden från konstitutionsdomstolen mellan 2007 och 2008 garanterades samkönade och heterosexuella par samma rätt till pension, social trygghet och äganderätt. 2011 förbjöds diskriminering baserad på sexuell läggning genom lag. 2015 godkändes homoadoptioner och 2016 homo­äktenskap.

Familjerättsjuristen och docenten Catalina Cardozo Arango bekräftar att organisationer som Colombia Diversa har varit avgörande i att få domstolar och lagstiftare att erkänna homosamhällets rättigheter. Hon menar också att de identitetspolitiska framstegen har gjort det lättare att tala om andra gruppers rättigheter.
– Diskrimineringen mot hbtq-personer gör att många hamnar i prostitution och kriminalitet. På det sättet har hbtq-­debatten öppnat för diskussioner om till exempel prostituerades och hemlösas situation. Men framför allt har den gjort avtryck i reparationsarbetet efter inbördeskriget, säger hon.
Manuel håller med och förklarar att en bredare familjedefinition ger fler grupper möjlighet att bland annat begära tillbaka mark som stals under kriget.
– Ett exempel är kollektiva familjer ur ursprungsbefolkningen. De hade tidigare svårt att hävda sin rätt till mark som ockuperades av väpnade grupper, säger han.
Hbtq-rörelsen deltog i arbetet med fredsavtalet mellan Farc-­gerillan och regeringen, som gav Colombias dåvarande president Nobels fredspris 2016. Deras frågor togs plötsligt upp av grupper som fackföreningar, småbrukar­rörelsen, afro- och ursprungsbefolkningen. Det var banbrytande för homorörelsen eftersom vi alltid har strävat efter intersektionella diskussioner om könsbaserat våld eller adoption, säger Manuel.

Samtidigt är Manuel, Juan Felipe Rivera och Catalina Cardozo Arango överens om att civilsamhällets roll har förändrats efter regeringsskiftet i juni 2018.
– Det är paralyserat. Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homosexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfredsställa kristna, konservativa väljare, säger Catalina Cardozo Arango.
Enligt bland annat det colombianska nyhetsmagasinet Semana kan en stor del av motståndet mot Colombias familjerättsliga reformer spåras till katolska och evangelikala kyrkor.
Strax efter nyheten om trions partnerskap begärde det högerkristna partiet Mira en disciplinär utredning av juristen som signerade Perfettis dokument. Parti­ledaren kallade registreringen för ett övergrepp och ”uttryck för en ideologisk kolonisering av grundläggande värderingar”.
De snabba förändringarna har skapat motreaktioner, inte minst under presidentvalskampanjen 2018 då frågan ”vad är en familj?” blev till en valfråga som gynnade konservativa krafter.
Kongress- och presidentkandidater flirtade med den religiösa delen av befolkningen för att locka väljare. Högerkandidaten Iván Duque fick störst stöd av de kristna aktörerna, däribland Mira-partiet, och vann presidentvalet den 17 juni 2018 med 54 procent av rösterna.

Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homo­sexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfreds­ställa kristna, konser­va­tiva väljare

Mira-politikern Esteban Ramirez tog emot mig på sitt kontor i centrala Bogotá under valkampanjen 2018. Då sade han att Colombia är utsatt för en ”hbtq-agenda som mobiliserar giftiga och destruktiva idéer” men hävdade samtidigt att hans parti välkomnar personer som Manuel, Alejandro och Víctor med öppna armar.
– Homoäktenskap, eller homosexuella trios som vi har nuförtiden, strider mot hela det mänskliga syftet att reproducera sig. Men Mira-partiet är inte homofobiskt, som vissa säger, för vi vill hjälpa de homosexuella. Vi uppmanar dem att komma till oss och till kyrkan för att konvertera sig, förklarade Ramirez då.
Víctor säger att han rycker på axlarna åt sådana kommentarer.
– På sociala medier finns det de som kritiserar oss och de som försvarar oss. Till de senare säger jag: tack men bråka inte för vår skull. För vi lever lyckligt.
Alejandro säger att motståndet från religiösa organisationer ändå tynger honom.
– Min mormor var väldigt religiös och hon pratade alltid om det här med kärlek och respekt. Men kyrkan föraktar mig.
När trion registrerade sitt partnerskap var fredsavtalet mellan den colombianska regeringen och vänstergerillan Farc nyligen undertecknat. Colombias president Juan Manuel Santos hade fått Nobels fredspris och landet bubblade av framtidsoptimism.

Nu pågår det en alarmerande våldsvåg i landet. Flera människorättsorganisationer rapporterar om hur ledare för ursprungsbefolkningens rörelser mördas på löpande band. Sedan 2016 beräknas över 700 folkrörelseledare ha mördats i landet. Delar av Farc-gerillan har börjat ta upp vapen igen i vad de menar är självförsvar mot paramilitära grupper. Förra torsdagen organiserades den största strejken i landets moderna historia i protest mot regeringens handfallenhet inför våldet och mot väntade nyliberala arbetsmarknadsreformer. Minst 250 000 personer deltog i demonstrationerna som fortsatte under helgen.
– Visst, som opinionsbildare har vi varit skrämda av det ökande våldet mot sociala ledare. Men vi har bara attackerats i egenskap av opinionsbildare, inte som familj, säger Manuel.
Trots de konservativa vindarna fortsätter trion att bryta familjerättslig mark. I juni 2019 vann Manuel och Alejandro den långa kampen om efterlevandepension som trion startade efter Alex död. Det gjorde dem till det första manliga paret i Colombia att få efterlevandepension simultant. Víctor uppfyllde inte kravet om två års sammanboende med Alex.
Manuel säger att trion är redo att utmana fler normer och regler.
– I media är det fokus på det juridiska men vi har också blivit den första trion att räknas som en familj inför ett försäkringsbolag, till exempel. Vi hade en väldigt fin diskussion med ledningen för bolaget om vad en familj kan vara. Det är en annan stor seger, säger han.

 

Fotnot: Intervjuerna med trion genomfördes vid två olika tillfällen under 2017 och 2019.

Okategoriserade 08 mars, 2026

”Jag vill inte att Ukraina bara ska förknippas med krig”

Konstnären Alexandra Ravskaja kom till Sverige från Odessa i december 2022 och är aktuell i grupputställningen Drömmar och hopp på Södertälje konsthall – samt på Flammans omslag med verket ”Flyglarm”, från 2023. 

Berätta om när du och din man Alexander gömde er undan Rysslands bombningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 mars, 2026

SVT: s ”Mammor” får mig att aldrig vilja föda barn

Mammor gör det än mer rimligt att förbli barnlös, menar skribenten. Foto: SVT.

Efter allt tjat från politiker om att vi unga kvinnor föder för få barn hoppar SVT på kärnfamiljstrenden med serien Mammor. För det är såklart vårt fel. 

Med ett gäng influerare hoppas SVT kunna nå unga kvinnor och – antar jag – inspirera dem till att skaffa barn. Jag som varken är särskilt intresserad av barn eller influerare, klickade mig ändå in på serien när jag låg hemma sjuk häromveckan. Fråga mig inte varför. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 06 mars, 2026

Joel Halldorf: Gud är tillbaka på fotbollsplanen

Statyn Kristus Frälsaren i Rio de Janeiro lyses upp med en bild av Pelés brasilianska tröja. Foto: Bruna Prado/AP/TT.

Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna. 

Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)