Nyheter/Utrikes 02 december, 2019

Familjerättslig revolution i inbördeskrigets spår

På kort tid har Colombia blivit ett av Latinamerikas mest framstående länder för regnbågsfamiljers rättigheter. Orsaken till den ovanliga öppenheten står att finna i landets blodiga inbördeskrig. Nu hotas dock framstegen av den konservativa vågen och det uppblossande våldet.

När de pratar håller de ofta varandras händer, antingen med händerna ovanpå varandra eller knutna i en cirkel. Víctor Hugo Prada, 25 år, släpper ofta handen för att artikulera livligt. Alejandro Rodriguez, 39 år, talar lugnt och framför allt genom att bekräfta påståenden av Manuel Bermudez, som pratar mest av de tre. På frågan om hur gammal han är svarar han:
– Varken en kvinna eller bög frågar man om ålder.
Tillsammans ingick de Colombias första juridiskt godkända partnerskap mellan tre män år 2017. Det är förmodligen det första i världen i sitt slag. Två år senare, 2019, vann de en juridisk kamp för rätten till efterlevandepension åt flera personer av samma kön. Med beslutet skrevs ordet ”polyamori” för första gången in i ett colombianskt prejudikat.
Under tiden har Manuel, som är journalist, blivit Latinamerikas förmodligen viktigaste språkrör för polyamorösa personer.
– Vi avsåg egentligen aldrig att bli aktivister, utan det var ett resultat av den mediala uppmärksamheten som vårt partnerskap fick. Jag blir ofta uppsökt av politiker som vill använda oss i opinionsbildningssyfte, säger han.
Manuel skrev historia med dansören Alejandro redan vid millennieskiftet, då de blev det första samkönade paret att registrera sitt partnerskap i Colombia. Trions (”trieja” är den officiella termen på spanska) sista tredjedel, danskollegan Víctor, var 17 år när han presenterade sina tre pojkvänner för sin mamma år 2012.

På den tiden var de nämligen fyra. Den fjärde, Alex Esnéider, förälskade sig i Alejandro medan de sjöng i samma universitetskör för 17 år sedan. Alejandro berättade för Manuel att han blivit kär i en annan men tillade att han älskade honom också. Ingen av dem hade levt polyamoröst tidigare, enligt Manuel.
– Jag tyckte det var orättvist att allt skulle upphöra för att Alex kom. Han ville inte ta något ifrån mig. Vi började lära känna varandra och en dag sa Alex till Alejandro att om du lämnar Manuel så stannar jag med honom. Då insåg vi att det var en kärlek mellan tre, säger han.
– Vi människor äger inte någon annan och ingen ska låta sig ägas, säger Víctor.
– Det är lögn att man i samma ögonblick som man undertecknar äktenskapsförordet slutar att attraheras av och förälska sig i andra, fortsätter Manuel.
Han fnittrar till.
– När Alejandro, Alex och Víctor lagade mat tillsammans – wow, det var en erotisk handling om någon! Alex var väldigt sensuell och i köket uttryckte han sina känslor högt när han lagade mat.

Víctor och Alejandro ler nostalgiskt till minnet av Alex, som avled i magcancer år 2014.
Mitt i sorgen över Alex kastades trion in i en rättstvist med Alex mamma om rätten till efterlevande­pension, där de fick känna på svårigheterna att bevisa sin relation utan rättsliga intyg.
Alejandro ser rörd ut när tvisten kommer på tal.
– Alex föräldrar påstod att vi bara var hans vänner, trots att de besökt oss många gånger, bara för att få efterlevandepensionen. Vi lovade varandra att inte hamna i en sådan situation igen. Inte för pengarnas skull utan för vår värdighet, säger Alejandro.
Det var då Manuel, Alejandro och Víctor beslutade sig för att få sitt partnerskap registrerat. De kontaktade advokaten Germán Rincón Perfetti som författade en sju sidor lång viljeförklaring att erkänna de tre fästmännen som en familj. Han hittade på en egen beteckning, ”särskild arvsunion inom en trio”.

Advokat Perfetti försäkrar att den särskilda arvsunionen har mycket gemensamt med ett äktenskap mellan två individer. Till exempel medför det obligatorisk bodelning i händelse av separation. Det finns dock även skillnader.
– Till skillnaderna hör att lagen fastställer alla arvsvillkor för ett traditionellt äktenskap medan en särskild arvsunion definierar dem på egen hand. Den sätter inte heller någon gräns för hur många som kan ingå i unionen, säger Perfetti.
Enligt Perfetti sade en av Medellíns notarius publicus att dokumentet var alltför väl underbyggt för att man skulle kunna neka honom en underskrift. Det behövdes inget domstolsbeslut eller en särskild reglering, menar han.
– I stället använde jag argument från människorättskonventioner om till exempel föreningsfrihet, diskrimineringsskydd och likhet inför lagen. Colombias grundlag säger att den som ”under ansvar och fri vilja” vill utforma en familj får göra det.

I Brasilien gick det första poly­amorösa äktenskapet mellan tre kvinnor igenom år 2015. Samma år rapporterade New York Post om en buddistisk bröllopsceremoni mellan tre män i Thailand, dock utan juridisk registrering. Med signatur-datum den 3 juni 2017 blev Manuel, Alejandro och Víctor världens förmodligen första juridiskt godkända trio.
Detta är den senaste av flera colombianska reformer av familje­lagstiftningen under kort tid. År 2016 blev Colombia det fjärde landet i Latinamerika att legalisera samkönade äktenskap, efter Argentina, Uruguay och Brasilien. Året dessförinnan hade homosexuella par även getts rätt att adoptera. I slutet av oktober 2019 valdes den första öppet lesbiska borgmästaren för huvudstaden Bogotá.
Colombias erkännande av icke-traditionella familjer kan spåras till landets 52 år långa inbördeskrig mellan regeringen och Farc-gerillan, som gjorde att många föräldrar värvades av antingen militären eller gerillan, och ofta dödades eller försvann. Systrar fick uppfostra sina småbröder, far- och morföräldrar uppfostrade sina barnbarn. När kriget officiellt till slut avslutades 2016 efterlämnade det en mångfald av familjekonstellationer, enligt advokat Perfetti.
– Konstitutionsdomstolen har börjat erkänna sådana strukturer. Till exempel genom att ge syskonstatus åt barn som vuxit upp tillsammans, snarare än att enbart gå på blodsband, säger han.

Även människorättsadvokaten Juan Felipe Rivera på regnbågsorganisationen Colombia Diversa härleder de progressiva familjerättigheterna till landets blodiga historia.
– Kriget har banat väg för ett civilsamhälle som arbetat outtröttligt för mänskliga rättigheter. Akademiker och aktivister har blivit mer och mer aktiva i att konstruera ett jämställt och fritt samhälle, vilket har gynnat hbtq-befolkningen, säger Juan Felipe Rivera.
Sedan homosexualitet avkriminaliserades 1981 har Colombia stegvis infört en rättspraxis för hbtq-personers rättigheter som hör till de mest generösa i Latinamerika. Colombia Diversa och andra organisationer, varav de flesta grundades på 1990-talet, har tillsammans utmanat mer än 50 diskriminerande lagar i den colombianska konstitutionsdomstolen.
I tre avgöranden från konstitutionsdomstolen mellan 2007 och 2008 garanterades samkönade och heterosexuella par samma rätt till pension, social trygghet och äganderätt. 2011 förbjöds diskriminering baserad på sexuell läggning genom lag. 2015 godkändes homoadoptioner och 2016 homo­äktenskap.

Familjerättsjuristen och docenten Catalina Cardozo Arango bekräftar att organisationer som Colombia Diversa har varit avgörande i att få domstolar och lagstiftare att erkänna homosamhällets rättigheter. Hon menar också att de identitetspolitiska framstegen har gjort det lättare att tala om andra gruppers rättigheter.
– Diskrimineringen mot hbtq-personer gör att många hamnar i prostitution och kriminalitet. På det sättet har hbtq-­debatten öppnat för diskussioner om till exempel prostituerades och hemlösas situation. Men framför allt har den gjort avtryck i reparationsarbetet efter inbördeskriget, säger hon.
Manuel håller med och förklarar att en bredare familjedefinition ger fler grupper möjlighet att bland annat begära tillbaka mark som stals under kriget.
– Ett exempel är kollektiva familjer ur ursprungsbefolkningen. De hade tidigare svårt att hävda sin rätt till mark som ockuperades av väpnade grupper, säger han.
Hbtq-rörelsen deltog i arbetet med fredsavtalet mellan Farc-­gerillan och regeringen, som gav Colombias dåvarande president Nobels fredspris 2016. Deras frågor togs plötsligt upp av grupper som fackföreningar, småbrukar­rörelsen, afro- och ursprungsbefolkningen. Det var banbrytande för homorörelsen eftersom vi alltid har strävat efter intersektionella diskussioner om könsbaserat våld eller adoption, säger Manuel.

Samtidigt är Manuel, Juan Felipe Rivera och Catalina Cardozo Arango överens om att civilsamhällets roll har förändrats efter regeringsskiftet i juni 2018.
– Det är paralyserat. Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homosexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfredsställa kristna, konservativa väljare, säger Catalina Cardozo Arango.
Enligt bland annat det colombianska nyhetsmagasinet Semana kan en stor del av motståndet mot Colombias familjerättsliga reformer spåras till katolska och evangelikala kyrkor.
Strax efter nyheten om trions partnerskap begärde det högerkristna partiet Mira en disciplinär utredning av juristen som signerade Perfettis dokument. Parti­ledaren kallade registreringen för ett övergrepp och ”uttryck för en ideologisk kolonisering av grundläggande värderingar”.
De snabba förändringarna har skapat motreaktioner, inte minst under presidentvalskampanjen 2018 då frågan ”vad är en familj?” blev till en valfråga som gynnade konservativa krafter.
Kongress- och presidentkandidater flirtade med den religiösa delen av befolkningen för att locka väljare. Högerkandidaten Iván Duque fick störst stöd av de kristna aktörerna, däribland Mira-partiet, och vann presidentvalet den 17 juni 2018 med 54 procent av rösterna.

Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homo­sexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfreds­ställa kristna, konser­va­tiva väljare

Mira-politikern Esteban Ramirez tog emot mig på sitt kontor i centrala Bogotá under valkampanjen 2018. Då sade han att Colombia är utsatt för en ”hbtq-agenda som mobiliserar giftiga och destruktiva idéer” men hävdade samtidigt att hans parti välkomnar personer som Manuel, Alejandro och Víctor med öppna armar.
– Homoäktenskap, eller homosexuella trios som vi har nuförtiden, strider mot hela det mänskliga syftet att reproducera sig. Men Mira-partiet är inte homofobiskt, som vissa säger, för vi vill hjälpa de homosexuella. Vi uppmanar dem att komma till oss och till kyrkan för att konvertera sig, förklarade Ramirez då.
Víctor säger att han rycker på axlarna åt sådana kommentarer.
– På sociala medier finns det de som kritiserar oss och de som försvarar oss. Till de senare säger jag: tack men bråka inte för vår skull. För vi lever lyckligt.
Alejandro säger att motståndet från religiösa organisationer ändå tynger honom.
– Min mormor var väldigt religiös och hon pratade alltid om det här med kärlek och respekt. Men kyrkan föraktar mig.
När trion registrerade sitt partnerskap var fredsavtalet mellan den colombianska regeringen och vänstergerillan Farc nyligen undertecknat. Colombias president Juan Manuel Santos hade fått Nobels fredspris och landet bubblade av framtidsoptimism.

Nu pågår det en alarmerande våldsvåg i landet. Flera människorättsorganisationer rapporterar om hur ledare för ursprungsbefolkningens rörelser mördas på löpande band. Sedan 2016 beräknas över 700 folkrörelseledare ha mördats i landet. Delar av Farc-gerillan har börjat ta upp vapen igen i vad de menar är självförsvar mot paramilitära grupper. Förra torsdagen organiserades den största strejken i landets moderna historia i protest mot regeringens handfallenhet inför våldet och mot väntade nyliberala arbetsmarknadsreformer. Minst 250 000 personer deltog i demonstrationerna som fortsatte under helgen.
– Visst, som opinionsbildare har vi varit skrämda av det ökande våldet mot sociala ledare. Men vi har bara attackerats i egenskap av opinionsbildare, inte som familj, säger Manuel.
Trots de konservativa vindarna fortsätter trion att bryta familjerättslig mark. I juni 2019 vann Manuel och Alejandro den långa kampen om efterlevandepension som trion startade efter Alex död. Det gjorde dem till det första manliga paret i Colombia att få efterlevandepension simultant. Víctor uppfyllde inte kravet om två års sammanboende med Alex.
Manuel säger att trion är redo att utmana fler normer och regler.
– I media är det fokus på det juridiska men vi har också blivit den första trion att räknas som en familj inför ett försäkringsbolag, till exempel. Vi hade en väldigt fin diskussion med ledningen för bolaget om vad en familj kan vara. Det är en annan stor seger, säger han.

 

Fotnot: Intervjuerna med trion genomfördes vid två olika tillfällen under 2017 och 2019.

Nyheter 13 januari, 2026

Europeisk vänster vill frysa frihandel med Israel

Malin Björk är vänsterpartist och ordförande i alliansen ELA. Foto: Fredrik Persson / TT.

Den europeiska vänsteralliansen ELA, där Vänsterpartiet ingår, vill samla in en miljon underskrifter. Målet är att frysa unionens omfattande handelsavtal med Israel – till dess att våldet mot palestinierna upphör. ”Många drömmer om ett EU som står upp för folkrätten”, säger initiativtagaren Malin Björk.

En miljon underskrifter. Det vill det europeiska vänsterpartiet ELA samla in, i syfte att få EU att avbryta sitt omfattande handelsavtal med Israel.

– Det är vårt sätt att höja volymen och stå på rätt sida av historien. Det handlar om att ställa EU till svars, säger Malin Björk, vänsterpartist och ordförande i den europeiska alliansen.

– Det är galet att EU har ett privilegierat samarbete med ett land som begår folkmord och bryter mot internationell rätt på det mest brutala sätt. 

Jag tror att många drömmer om både ett Sverige och ett EU som står upp för folkrätten, om det så gäller Grönland, Ukraina eller Palestina.

Kampanjen lanseras som ett så kallat medborgarinitiativ, vilket ingår som en del av EU-lagen. Samlar uppropet ihop en miljon underskrifter så måste EU-kommissionen lägga fram ett förslag i den föreslagna riktningen. Tidigare har liknande upprop samlat ihop miljontals underskrifter för rätten till vatten och förbud mot bekämpningsmedlet glyfosat.

– Når vi upp till miljonen så blir det ett stort politiskt tryck på kommissionen om ytterligare sanktioner mot Israel, konstaterar Malin Björk.

Hon beskriver initiativet som ELA:s ”första stora kampanj”. Alliansen grundades för ett drygt år sedan och samlar flera socialistiska partier i EU, bland annat svenska Vänsterpartiet, danska Enhedslisten och franska La France insoumise.

– Vi har tagit tydlig ställning för Ukraina mot Putins ockupationskrig, men också för Palestinas rätt till frihet.

– Jag tror att många drömmer om både ett Sverige och ett EU som står upp för folkrätten, om det så gäller Grönland, Ukraina eller Palestina.

Vilka åtgärder vill ni se från Israels sida för att inte kräva att avtalet hävs?

– Listan kan göras lång, men det handlar naturligtvis om att skapa förutsättningar för ett fritt Palestina och för en tvåstatslösning, där man drar tillbaka ockupationen även på västbanken. Israel måste också upphäva sitt apartheidliknande system, och har ett internt demokratiseringsarbete framför sig. 

EU:s handel med Israel omsatte förra året 456 miljarder kronor i ren varuhandel. Avtalet har funnits på plats sedan år 2000, och under 2010-talet har särskilt EU:s exporter till Israel ökat kraftigt. En stor del av handeln rör maskineri, kemikalier och transportutrustning. 

Sodastream är ett israeliskt bolag, som tidigare förlagt sin produktion till ockuperade palestinska territorier. Foto: Dan Balilty/AP.

Handel med vapen och ammunition omsätter runt 2,1 miljarder kronor årligen, men viss försvarsutrustning kan även ingå i de andra kategorierna. Under 2024 mer än fördubblades unionens vapenexporter till Israel.

Under samma period har Sveriges handel med Israel ökat. 2024 omsatte importen av israeliska varor 2,3 miljarder, jämfört med 1,7 miljarder året innan. Även importen av tjänster ökade från 2,1 miljarder till 3,3 miljarder.

Malin Björk säger att ett slopat avtal skulle vara ekonomisk kännbart för Israel.

– EU är en väldigt viktig handelspartner för Israel, och står för runt en tredjedel av Israels importer.

Motsvarande siffra åt andra hållet, det vill säga importer från Israel till EU, ligger på 0,8 procent av unionens handel med den övriga världen. I Sverige utgör handeln med Israel en dryg promille av de totala importerna.

En miljon är inget mot det stöd som finns för att stå upp mot länder som kör över internationell rätt och begår brott mot mänskligheten.

– Precis som EU införde sanktioner mot Ryssland och Putin, både mot enskilda makthavare men också mot ryska företag, precis så måste man också agera när Israel bryter mot folkrätten, säger Malin Björk.

– Eventuellt drabbar det vissa sektorer, och då får man se över hur man kan kompensera det. Men man kan inte låta bli att agera.

I EU:s avtal med Israel ingår en klausul som säger att förhållandet mellan parterna ska vara ”baserat på respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer”. I maj 2025 meddelade Kaja Kallas, EU:s representant för utrikes frågor, att man skulle se över avtalet. Bland annat Sveriges regering uttalade sig positivt om att frysa avtalet.

– Handelsavtalet är viktigt för Israel. Detta är ett effektivt verktyg om vi skulle få tillräcklig majoritet i EU, sade Benjamin Dousa, minister för bistånd och utrikeshandel, till Aftonbladet.

Men trots att översynen landade i att Israel sannolikt bröt mot avtalet, och kommissionen föreslog att delar av avtalet skulle frysas, så pausades åtgärderna i höstas.

– Vissa av medlemsländerna motsätter sig det här. Men det är bara ytterligare en anledning till att vi inte vill låta det försvinna från dagordningen, vilket många regeringar inklusive Sveriges säkert önskar.

En miljon underskrifter motsvarar drygt två promille av den Europeiska unionens omkring 450 miljoner invånare. Bara i Sverige hoppas Malin Björk på att få ihop minst 15 000 underskrifter.

– Det ska nog inte vara ett problem att samla ihop. Och en miljon är ingenting mot det stöd som finns för att stå upp mot länder som kör över internationell rätt och begår brott mot mänskligheten.

Flamman söker Svensk-israeliska handelskammaren.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 januari, 2026

Trump återvänder till USA:s ”bakgård”

En muralmålning föreställande Venezuelas president Nicolas Maduro har vandaliserats i Caracas. Foto: Cristian Hernandez/AP.

Donald Trumps militära attack mot Venezuela var ingen blixt från klar himmel. Det var det djärvaste draget hittills i hans kampanj för långvarig inblandning i Latinamerika.

Augusto Pinochet låg bakom över 3 000 försvinnanden och mord. På hans order torterade den chilenska regimen omkring 40 000 människor, varav många fortfarande bär fysiska och psykiska ärr. Det är därför inte förvånande att bilder av Pinochet blev sällsynta i Chile efter att den diktatur han införde mellan 1973 och 1990 tog slut. Det vill säga fram till den 14 december 2025, då hans porträtt åter syntes tydligt på gatorna i Santiago under firandet av José Antonio Kasts presidentvalseger. Kast gör ingen hemlighet av att han ser sig som arvtagare till generalen.

För 14 år sedan fylldes Chiles gator av de största demonstrationerna sedan demokratin återinfördes. Studenter krävde gratis utbildning av hög kvalitet och ett slut på den nyliberala modell som hade antagits i 1980 års grundlag – ett arv från diktaturen. Även de hade en symbolisk figur vars bild bars på demonstrationerna: den socialistiske presidenten Salvador Allende som valdes 1970 men störtades av Pinochet. En av de demonstrerande studenterna var Gabriel Boric. Han gick senare in i politiken och blev president 2022, ständigt hänvisandes till Allende. Det kapitlet avslutas om två månader, den 11 mars 2026, när Kast tar över som statschef.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 13 januari, 2026

Både shahen och mullorna skiter i arbetarkvinnorna

En anhängare till den avsatta shahens son Reza Pahlavi demonstrerar i Paris, den 11 januari. Foto: Julien Mattia/Le Pictorium/Imago/TT.

Irans brutala teokrati vacklar, efter år av kvinnors modiga kamp. Samtidigt växer kraven på att återinföra monarkin. Men att ersätta ett gubbvälde med ett annat är ingen frigörelse.

”Så du tycker inte att kvinnor är jämlikar, att de är lika intelligenta som män?”

Den legendariska amerikanska journalisten Barbara Walters spänner ögonen i Mohammad Reza Pahlavi, dåvarande kung av Iran, som sitter mittemot henne i en beige soffa framför mörka mahognyhyllor dignande av böcker.

Klippet är från kanalen ABC:s ”Good morning America” och sändes i april 1977. Shahen svarar: ”Det finns alltid undantag, det finns fantastiska kvinnor. Men på det stora hela…”.

Regimen måste störtas till varje pris. Men inte genom att återinföra samma monarki som människor en gång gjorde uppror mot.

Walters ger sig inte: ”Tror du att din fru kan styra lika väl som du kan?” Kameran klipper så att drottning Farah Pahlavi som sitter bredvid också syns i bild. Efter en kort paus svarar shahen: ”Jag vill inte svara på det.”

I Iran pågår just nu massiva protester mot den auktoritära regimen. Låter meningen bekant? Den har yttrats med små variationer i över 50 år. Efter att Mohammad Reza Pahlavi lämnade Iran i samband med revolutionen 1979 har protestvågorna återkommit med jämna mellanrum. Skillnaden är att det då var socialister som avsatte shahen, och att demonstranterna i dag vill installera hans son, Reza Pahlavi. Eller?

Argumenten för att återinföra monarkin kretsar ofta om kvinnors rättigheter. I dagens Iran lever kvinnor under ett brutalt teokratiskt förtryck där klädsel, uppförande och livsval detaljstyrs av mullorna vid makten. Visst var även Mohammad Reza Pahlavis kvinnosyn rutten, men kvinnor fick klä sig i minikjol och gogo-boots som 70-talets mode dikterade. Åtminstone om de kom från medelklassen.

Het fråga. Demonstranten Mohadese bränner en bild av ayatollan Ali Khamenei vid en protest utanför iranska ambassaden i Oslo. Foto: Terje Pedersen/NTB/TT.

För arbetarklassens kvinnor var verkligheten en annan. Där rådde i stället svält, precis som i dag. Vad som sällan lyfts är att både revolutionen på 70-talet och dagens protester föregicks av skenande inflation där de styrande ätit sig mätta på att sälja ut landets tillgångar, medan vanligt folk ser priserna på livets nödtorft skena. Under shahen blev de fattiga allt fattigare medan kungafamiljen levde gott på sina plundrade rikedomar, ända in i exilen. Basföda i iranska arbetarhushåll som joghurt kostar i dag 20 kronor kilot, i ett land där arbetare tjänar några tusen kronor i månaden.

Både i Sverige och i Iran står arbetarkvinnorna först i skottgluggen när ekonomin faller samman. De har lägst lön, sämst arbetsvillkor, och förväntas samtidigt ta hand om barnen.

Under 2022–2023 tog kvinnor från hela Iran, över etniska och religiösa gränser, till gatorna under parollen ”kvinna, liv, frihet” efter mordet på Jina Mahsa Amini. De krävde att äntligen bli sedda och behandlade som fullvärdiga människor.

Läs mer

I dag är fokus än en gång på kvinnornas rättigheter och iranska kvinnoorganisationer från hela landet deltar i protesterna. Men verklig förändring kräver mer än symbolik. Kvinnor ska inte bara hyllas – de måste också få makt. Då duger det inte att byta ut en ultrakonservativ antifeministisk monark med en annan.

Båda mina föräldrar deltog som socialister i revolutionen 1979, med resultatet att de nu lever i exil och kommer att fängslas om de sätter fot i Iran igen så länge mullorna sitter kvar. De följer händelserna i realtid, i den mån det går då internet i Iran varit nedsläckt i omgångar, med andan i halsen.

Regimen måste störtas till varje pris. Men inte genom att återinföra samma monarki som människor en gång gjorde uppror mot. Ett annat Iran måste vara möjligt.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 januari, 2026

Sveriges Lärares ”valgeneral” blir opinionschef på Academedia

Academedia grundades 1996, har totalt omkring 200 000 elever, och gjorde 2023 en nettovinst på 759 miljoner kronor. Foto: Jessica Gow/TT

Med ett drygt halvår kvar till riksdagsvalet, och ett lärarfack som riktar allt mer högljudd kritik mot marknadsskolesystemet, passar skolkoncernen Academedia på att norpa Sveriges Lärares opinionschef Katariina Treville. ”I mitt nya uppdrag kommer jag att bidra utifrån ett annat perspektiv”, säger hon till Flamman.

Mitt i upptakten till 2026 års valrörelse kliver Sveriges Lärares ”valgeneral” – Katariina Treville, opinionsansvarig – ur sin roll efter över tio år inom lärarfacket, rapporterar Dagens Opinion.

– Jag har fyllt 50 år. Min plan var aldrig att gå i pension utan att göra något annat, säger hon till tidningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 12 januari, 2026

Kvinnornas revolution får inte kapas av män i exil

Kaféägaren Merat Behnam protesterade i höstas mot mullorna genom att köra sin gula Vespa genom Teheran. Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Irans kvinnor har i decennier kämpat för frihet och jämställdhet: rätten att själva välja klädsel, utbildning och yrke, rätten till sin kropp, sina barn och sin framtid. De har kämpat för lika arvsrätt, lika vittnesrätt och juridisk jämlikhet i ett system där den islamiska könsapartheidregimen betraktar kvinnor som ”halva” människor – där två kvinnors vittnesmål väger lika tungt som en mans.

Hur kan man tala om demokrati när kvinnors ledarskap marginaliseras redan innan regimen fallit?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 10 januari, 2026

Pinochet slutar aldrig spöka

Kopplingen mellan Chiles nya president och landets gamla diktator uppmärksammas. Foto: Matias Delacroix/AP.

Med José Antonio Kast i presidentpalatset återvänder Chiles olösta förflutna med full kraft. Joel Kjellgren har läst Londres 38 och konstaterar att såren från nazismens industriella våld och Pinochetdiktaturen fortfarande är vidöppna.

José Antonio Kasts jordskredsseger i decembers val innebär att Chile för första gången sedan demokratins återkomst 1990 har en president från ultrahögern. Som son till en nazist som efter kriget tog sig till Sydamerika samt bror till en minister i Pinochets regim framstår Kastfamiljens djupa rötter i 1900-talets fascism som i det närmaste parodisk.

Just kopplingen mellan Tredje riket och militärdiktaturens Chile är vad den brittiske juristen Philippe Sands vill undersöka i Londres 38: En berättelse om Augusto Pinochet, Walther Rauff och rättvisan (Albert Bonniers förlag, 2025). Boken tar avstamp i Pinochets frihetsberövande i London 1998, ett på många vis unikt fall i internationell rätt då det var första gången en före detta statschef arresterades för ett internationellt brott som begåtts i ett annat land. Som sakkunnig för Human right watch spelade Sands under rättsprocessen en marginell roll.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 10 januari, 2026

Min queera muslimska historia

Här kretsar de älskande i en perfekt cirkel där alla är lika aktiva och mottagliga, som om de imiterar sufiska virvlar. Konstnären är shejken Muhammad ibn Mustafa Al-Misri, Ottomanska riket 1799–1817. Ur ”The David Collection”, inventarinummer, 8/2018. Foto: Pernille Klemp.

Islam hatar homosexuella. Det hade bagdadfödde och queera Musa Shadeedi fått lära sig under hela sitt liv. Men så började han att gräva i muslimsk kulturistoria – och fann en helt annan sanning.

Första gången bilden dök upp på min skärm kände jag bara avsky. Jag var i tonåren och befann mig mitt i min värsta islamhatarperiod. Miniatyren, en illustration ur ett manuskript från 1100-talet, visar en grupp skäggiga män som har sex med en yngling.

Jag var 11 år gammal 2003 när västerländska arméer invaderade min hemstad Bagdad, under förevändningen om demokrati och mänskliga rättigheter. Vissa homosexuella röster i USA hördes jubla över kriget: nu skulle queera befrias ur Saddams garderob. I en text i den amerikanska hbtq-tidningen The Advocate under ockupationen sades det vara ”en fråga om homosexuellas rättigheter. Islamska fundamentalister är antigay”. I stället blev den så kallade befrielsen början på en våg av organiserade mord på homosexuella i Irak.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 09 januari, 2026

Sveriges droghyckleri vet inga gränser

SD-polisen Katja Nyberg beskrev jakten på festknarkare som ”det roligaste hon gjort”. Nu har hon själv åkt dit med en påse misstänkt kokain. Foto: Lars Schröder/TT.

Sverigedemokraten Katja Nyberg är ett destillat av svensk narkotikapolitisk dubbelmoral. Samtidigt som politiker jagar fattiga missbrukare med blåljus och urinprov, verkar de själva ha betydligt friare tillgång till både nåd och näspulver.

Det är nästan för dråpligt för att vara sant.

Den sverigedemokratiska riksdagspolitikern Katja Nyberg tros ha haft en promille i blodet när hon körde bil den 28 december. I bilen hittades också en påse vitt pulver som tros vara två gram kokain, vilket hon själv dock förnekar. Snabbtester visade misstänkt narkotikapåverkan.

I en skriftlig kommentar menar Katja Nyberg själv att hon varit med om en ”viltolycka”. (Polisen menar att hon på sin höjd ”väjt för en råtta”.) Det kan man också kalla det. Om det visar sig att hon kört bil så pass berusad lär hon behöva avgå, som Oisin Cantwell skriver. Han påminner om att folkpartisten Karin Pilsäter och socialdemokraten Aida Hadzialic lämnade sina uppdrag vid 0,2 och 0,3 promille.

Och de hade ingen laddinfrastruktur med sig i en zippåse.

Vad Katja Nyberg gör annars undrar du? Hon är polis. Därför är hon Sverigedemokraternas talesperson i polisfrågor samt ledamot i riksdagens justitieutskottet. Alltså central i den repressiva kriminalpolitiska brygd som partiet langar till befolkningen.

Ironin stannar inte ens där. Dagens ETC kunde avslöja att hon på 90-talet var med i Rejvkommissionen, som förföljde klubblivet för att driva igenom svensk nolltolerans. ”Det var faktiskt det roligaste jag gjort”, förklarade hon i en podd. ”Vi var väldigt unga så det blev mer av en livsstil. Man levde och andades det här.”

Ja, hon verkar ha andats in både ett och annat.

Så låt mig sammanfatta: en tidigare knarkspanare och representant för riksdagens mest repressiva parti, som kör rattfull med kokain i bilen. Om uppgifterna stämmer är det svårt att hitta ett perfektare ansikte utåt för hyckleri.

Inte bara hos Sverigedemokraterna, som låtsas vara hårda mot kriminalitet men själva kryllar av lagbrytare. Utan hos hela politikerklassen från vänster till höger som själva gärna unnar sig en lina ibland, men som samtidigt har gjort fattiga missbrukare till öppet byte för polisen. Eller varför inte hos ett helt land.

I dokumentärserien ”Så knarkar Sverige” (SVT, 2024) visar journalisten Johan Wicklén att bruket av illegala rusmedel är betydligt högre än vad vi svenskar vill erkänna. Inte minst har kokainet blivit vanligare, och dyker nu upp i allt fler städer i avloppsmätningarna.

Detta trots att Sverige fortfarande har nolltolerans som mål för vår narkotikapolitik. Politikerna vet att denna politik har misslyckats på alla punkter, och därför vågar de heller inte utreda den.

När den kristdemokratiska socialministern Jakob Forssmed tillsatte en utredning gav han därför explicita order om att inte utreda konsekvenserna av kriminaliseringen av eget bruk. Svensk narkotikapolitik ska nämligen präglas av moral och önsketänkande, snarare än av vetenskap. Utredningen var dock så kritisk mot svensk narkotikapolitik som uppdraget tillät, och bar också en talande titel: Vi kan bättre!.

ESO-rapporten Bruk och straff, som även den kom ut hösten 2023, hade friare händer. Den granskade samtliga fyra uttalade målsättningar för Sveriges narkotikapolitik och drog slutsatsen att politiken misslyckats på varje punkt.

Dödsfallen minskade inte, utan Sverige har tvärtom konsekvent legat i EU-toppen när det gäller narkotikarelaterad dödlighet, vilket är en otrolig bedrift med ett av kontinentens bästa vårdsystem. Bruket minskade inte utan verkar snarare ha ökat. Även tillgängligheten har ökat, samtidigt som gängens vinster skenat då politikerna gett dem ensamrätt på en svart marknad. Och skadorna har inte reducerats, utan i många fall fördjupats genom kriminalisering, stigmatisering och rädsla för vårdkontakt.

Den regering som Katja Nyberg representerar har fördjupat denna katastrofala politik. I Tidöavtalet nämns missbruk som ett av flera exempel på bristande vandel som kunde motivera utvisning, och sommaren 2023 införde man en rad straffskärpningar inom området. Bland annat infördes rena tankebrott som ”förberedelse” till köp eller försäljning, vilket fick flera tunga remissinstanser att slå bakut.

Oppositionen har knappast varit bättre, utan yrat om ”partyknarkare” från medelklassen som drivande bakom gängens vinster. Detta trots att CAN:s rapporter visar att fattiga är överrepresenterade i statistiken; att cannabis, som inte främst är en partydrog, åtminstone tidigare utgjort halva narkotikamarknaden; och att lejonparten av drogerna tas av människor som tar dem ofta, det vill säga är i beroende snarare än sporadiska brukare. Vilket också säger sig självt om man inte orkar läsa forskning.

De som framför allt drabbas av denna repressiva konsensus i svensk politik är alltså fattiga människor i beroende, vilket förklarar våra topplaceringar i EU:s dödslista. Och allt detta samtidigt som Aftonbladet för två år sedan hittade spår av kokain i hälften av de undersökta riksdagstoaletterna.

Frågan är alltså inte om Katja Nyberg kan sitta kvar. (Det kan hon inte.) Utan om någon politiker som ansvarat för drogpolitik kan sitta kvar. Samt hur länge Sverige ska fortsätta insistera på vår dödliga och ovetenskapliga dubbelmoral som skördar liv till denna dag.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 januari, 2026

Vänsterpartiet: Inga israeliska drönare i Västervik

Försvarsanställd visar upp några av Försvarsmaktens små propellerdrönare. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Vänsterpartiet i Västervik kräver kommunbojkott av drönarmässan UAS Forum, efter misstankar om att israeliska militära bolag kan komma att bjudas in. ”Vi lusläser inte varje enskilt företag” säger konferensens vd Richard Granberg, som tycker det är ”skittråkigt” att drönare bara förknippas med krig.

Västervik med 20 000 invånare fick Sveriges första ”nationella drönarcentrum” 2021. Vänsterpartiet i staden har länge velat lägga ned ortens flygplats, som sedan 2023 huserar Västervik drone science park. På platsen vill man bland annat bygga en solcellspark.

Det vill dock ingen annan, enligt Daniel Gynnerfelt, Vänsterpartiets ordförande i Västervik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 09 januari, 2026

Högerns quislingar vill rulla ut mattan för Trump

En troende vilar mot ett monument över oljearbetare under en procession för Cabimas skyddshelgon i delstaten Zulia i Venezuela, onsdagen den 27 december 2023. Foto: Matias Delacroix/AP/TT.

Trodde du att förra året började illa, med Donald Trumps presidentinstallation?

Välkommen till 2026, när han verkar beslutsam att starta ett tredje världskrig.

Han har redan inlett en kolonisering av Venezuela, för att stjäla deras naturresurser och ge till ”världens främsta oljebolag, de största, de bästa”. Som Slavoj Žižek skriver i Flamman är det talande att han snuvat oppositionen på en central roll, för att låta resterna av den gamla regimen fortsätta styra. Han låtsas inte ens att poängen är demokrati – han vill visa vem som bestämmer.

Nu ritas planer på nästa måltavla, och ingen går säker. Rådgivaren Stephen Miller sade till CNN:s journalist Jake Tapper att Grönland ”självklart” ska tillhöra USA.

Donald Trumps nya säkerhetsdoktrin har pekat ut det demokratiska Europa som huvudfiende.

”Ingen kommer att slåss militärt mot USA om Grönlands framtid”, förklarade han med en gällt skrikande svada som avbröt varje försök till motfråga. 

”Vi lever i en värld, i den verkliga världen, Jake, som styrs av styrka, som styrs av kraft, som styrs av makt”, sade han. ”Det är världens järnhårda lagar sedan tidernas begynnelse.”

Hur svarar Europa på öppna amerikanska hotelser om territoriell erövring? Som Carl Dürnberger har förklarat är det knappast läge att jubla över kontinentens svaghet. Därför är det sorgligt att se europeiska ledare som Emmanuel Macron och Ursula von der Leyen buga sig för Trump. Även Ulf Kristerssons svar var bedrövligt vekt, som jag skrev i min ledare.

Om vi ska hitta en ljuspunkt är det att radikalhögerns quislingar har börjat avslöja sig. De som likt Vidkun Quisling själv påstår sig vara ”nationalister”, men som skulle vara först att sälja ut Sverige till kolonisatörer om det innebar plats som väktare i den nya administrationen.

Inte oväntat står Chang Frick, grundare av högerpopulistiska Nyheter Idag, först i kön.

På Facebook skriver han att USA ser på Grönland och EU som lika dysfunktionella som Venezuela. ”Frågan är i så fall vilken rätt vi har till dessa resurser om vi ändå inte tänker göra något med dem?”, fortsätter han.

Missionären Hans Egede har blivit en symbol för dansk kolonialism och har vandaliserats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

”Ska vi bara vara i vägen och blockera det för resten av världen på rent jävelskap? Sett ur det perspektivet blir det begripligt om USA, och andra, vill använda vapenmakt mot oss och Grönland (om vi inte viker ner oss innan dess förstås).”

Slutsatsen är uppfriskande tydlig:

”Och kanske är det vad som behövs, vårt politiska ledarskap tycks fullständigt oförmöget att hantera nuvarande geopolitiska och ekonomiska läge.”

Jag häpnar. Inte. Att den nya radikalhögern har svikartendenser har stått klart länge, inte minst Chang Frick själv, som har medverkat i och samarbetat med de ryska propagandakanalerna Sputnik och RT.

Han får eldunderstöd av Omar Makram på Henrik Jönssons 100%, som förklarar att ett amerikanskt övertagande av Grönland är nödvändigt för att kontra Kina. Det är därför dags att vi ”släpper prestigen och faktiskt tar ett blad ur Trumps bok. Vi måste sluta navigera efter stolthet och känslor och i stället låta kall, hård materialism och nationella intressen styra vår kompass.”

Grönländarna har rätt att befria sig från Danmark och om de vill hejar jag gärna på.

En tredje person som vill rulla ut mattan för våra nya överherrar är Malin Ekman. Som så många andra i svensk Maga försvarade hon JD Vances frontalangrepp mot Europa i flera inlägg på X, och den 14 december tar hon bladet från munnen.

Hon skriver att USA numera ”vägrar att av slentrian hjälpa andra på bekostnad av sin egen välfärd och statsskuld”, att landets nya säkerhetsdoktrin innehåller ”en kritik mot historisk amerikansk imperialism” (!), och att analysen ”liknar den som mina mest vänsterlutande anti-imperialistiska klasskompisar på Journalisthögskolan uttryckte mellan 2007 och 2009. USA ska inte agera världspolis utan lämna det till andra länder att sköta sig själva.”

Visst är det sant att vissa antiimperialister önskedrömt om Donald Trump som isolationist, däribland Malin Ekmans efternamne Kajsa Ekis Ekman (2016) och journalisten John Pilger (2017). Men som vi såg redan under hans förra mandatperiod är analysen felaktig. 

Att som Malin Ekman beskriva Trump som antiimperialist är absurt, med tanke på att han skryter om att stjäla Venezuelas olja, och nu hotar flera andra länder med invasion. Eftersom, som Stephen Miller uttryckte det, vi lever i en värld som ”styrs av styrka, som styrs av kraft, som styrs av makt”.

Donald Trumps nya säkerhetsdoktrin har pekat ut det demokratiska Europa som huvudfiende, och han finner samförstånd med högerextrema rörelser samt Vladimir Putin själv. Det har nu fått många inom radikalhögern att bekänna färg, och jag hoppas att Sverigedemokraterna får många frågor om vilken sida de är på framöver.

Men även regeringen har varit alltför följsam.

Det räcker inte att ”följa utvecklingen”. Det är dags att agera. Sanktioner behöver drivas omedelbart på EU-nivå, och vi behöver stå upp för våra nordiska grannar i handling och inte bara i ord. Peter Wennblad på Svenska Dagbladet har faktiskt rätt: vi måste ”höja USA:s politiska kostnader för aggressionerna mot Danmark”.

Klarar du det, Ulf Kristersson? Jag tvivlar.

Och för bokföringens skull: grönländarna har rätt att befria sig från Danmark och om de vill hejar jag gärna på. En majoritet vill det på ett abstrakt plan, men inte om det innebär en minskad levnadsstandard, varför politikerna inte driver frågan. Det troligaste resultatet av en självständighet lär vara ekonomisk kollaps och verklig underordning inför starkare ekonomier. Det antikoloniala alternativet är att låta grönländarna avgöra själva.

Diskutera på forumet (0 svar)