Nyheter/Utrikes 02 december, 2019

Familjerättslig revolution i inbördeskrigets spår

På kort tid har Colombia blivit ett av Latinamerikas mest framstående länder för regnbågsfamiljers rättigheter. Orsaken till den ovanliga öppenheten står att finna i landets blodiga inbördeskrig. Nu hotas dock framstegen av den konservativa vågen och det uppblossande våldet.

När de pratar håller de ofta varandras händer, antingen med händerna ovanpå varandra eller knutna i en cirkel. Víctor Hugo Prada, 25 år, släpper ofta handen för att artikulera livligt. Alejandro Rodriguez, 39 år, talar lugnt och framför allt genom att bekräfta påståenden av Manuel Bermudez, som pratar mest av de tre. På frågan om hur gammal han är svarar han:
– Varken en kvinna eller bög frågar man om ålder.
Tillsammans ingick de Colombias första juridiskt godkända partnerskap mellan tre män år 2017. Det är förmodligen det första i världen i sitt slag. Två år senare, 2019, vann de en juridisk kamp för rätten till efterlevandepension åt flera personer av samma kön. Med beslutet skrevs ordet ”polyamori” för första gången in i ett colombianskt prejudikat.
Under tiden har Manuel, som är journalist, blivit Latinamerikas förmodligen viktigaste språkrör för polyamorösa personer.
– Vi avsåg egentligen aldrig att bli aktivister, utan det var ett resultat av den mediala uppmärksamheten som vårt partnerskap fick. Jag blir ofta uppsökt av politiker som vill använda oss i opinionsbildningssyfte, säger han.
Manuel skrev historia med dansören Alejandro redan vid millennieskiftet, då de blev det första samkönade paret att registrera sitt partnerskap i Colombia. Trions (”trieja” är den officiella termen på spanska) sista tredjedel, danskollegan Víctor, var 17 år när han presenterade sina tre pojkvänner för sin mamma år 2012.

På den tiden var de nämligen fyra. Den fjärde, Alex Esnéider, förälskade sig i Alejandro medan de sjöng i samma universitetskör för 17 år sedan. Alejandro berättade för Manuel att han blivit kär i en annan men tillade att han älskade honom också. Ingen av dem hade levt polyamoröst tidigare, enligt Manuel.
– Jag tyckte det var orättvist att allt skulle upphöra för att Alex kom. Han ville inte ta något ifrån mig. Vi började lära känna varandra och en dag sa Alex till Alejandro att om du lämnar Manuel så stannar jag med honom. Då insåg vi att det var en kärlek mellan tre, säger han.
– Vi människor äger inte någon annan och ingen ska låta sig ägas, säger Víctor.
– Det är lögn att man i samma ögonblick som man undertecknar äktenskapsförordet slutar att attraheras av och förälska sig i andra, fortsätter Manuel.
Han fnittrar till.
– När Alejandro, Alex och Víctor lagade mat tillsammans – wow, det var en erotisk handling om någon! Alex var väldigt sensuell och i köket uttryckte han sina känslor högt när han lagade mat.

Víctor och Alejandro ler nostalgiskt till minnet av Alex, som avled i magcancer år 2014.
Mitt i sorgen över Alex kastades trion in i en rättstvist med Alex mamma om rätten till efterlevande­pension, där de fick känna på svårigheterna att bevisa sin relation utan rättsliga intyg.
Alejandro ser rörd ut när tvisten kommer på tal.
– Alex föräldrar påstod att vi bara var hans vänner, trots att de besökt oss många gånger, bara för att få efterlevandepensionen. Vi lovade varandra att inte hamna i en sådan situation igen. Inte för pengarnas skull utan för vår värdighet, säger Alejandro.
Det var då Manuel, Alejandro och Víctor beslutade sig för att få sitt partnerskap registrerat. De kontaktade advokaten Germán Rincón Perfetti som författade en sju sidor lång viljeförklaring att erkänna de tre fästmännen som en familj. Han hittade på en egen beteckning, ”särskild arvsunion inom en trio”.

Advokat Perfetti försäkrar att den särskilda arvsunionen har mycket gemensamt med ett äktenskap mellan två individer. Till exempel medför det obligatorisk bodelning i händelse av separation. Det finns dock även skillnader.
– Till skillnaderna hör att lagen fastställer alla arvsvillkor för ett traditionellt äktenskap medan en särskild arvsunion definierar dem på egen hand. Den sätter inte heller någon gräns för hur många som kan ingå i unionen, säger Perfetti.
Enligt Perfetti sade en av Medellíns notarius publicus att dokumentet var alltför väl underbyggt för att man skulle kunna neka honom en underskrift. Det behövdes inget domstolsbeslut eller en särskild reglering, menar han.
– I stället använde jag argument från människorättskonventioner om till exempel föreningsfrihet, diskrimineringsskydd och likhet inför lagen. Colombias grundlag säger att den som ”under ansvar och fri vilja” vill utforma en familj får göra det.

I Brasilien gick det första poly­amorösa äktenskapet mellan tre kvinnor igenom år 2015. Samma år rapporterade New York Post om en buddistisk bröllopsceremoni mellan tre män i Thailand, dock utan juridisk registrering. Med signatur-datum den 3 juni 2017 blev Manuel, Alejandro och Víctor världens förmodligen första juridiskt godkända trio.
Detta är den senaste av flera colombianska reformer av familje­lagstiftningen under kort tid. År 2016 blev Colombia det fjärde landet i Latinamerika att legalisera samkönade äktenskap, efter Argentina, Uruguay och Brasilien. Året dessförinnan hade homosexuella par även getts rätt att adoptera. I slutet av oktober 2019 valdes den första öppet lesbiska borgmästaren för huvudstaden Bogotá.
Colombias erkännande av icke-traditionella familjer kan spåras till landets 52 år långa inbördeskrig mellan regeringen och Farc-gerillan, som gjorde att många föräldrar värvades av antingen militären eller gerillan, och ofta dödades eller försvann. Systrar fick uppfostra sina småbröder, far- och morföräldrar uppfostrade sina barnbarn. När kriget officiellt till slut avslutades 2016 efterlämnade det en mångfald av familjekonstellationer, enligt advokat Perfetti.
– Konstitutionsdomstolen har börjat erkänna sådana strukturer. Till exempel genom att ge syskonstatus åt barn som vuxit upp tillsammans, snarare än att enbart gå på blodsband, säger han.

Även människorättsadvokaten Juan Felipe Rivera på regnbågsorganisationen Colombia Diversa härleder de progressiva familjerättigheterna till landets blodiga historia.
– Kriget har banat väg för ett civilsamhälle som arbetat outtröttligt för mänskliga rättigheter. Akademiker och aktivister har blivit mer och mer aktiva i att konstruera ett jämställt och fritt samhälle, vilket har gynnat hbtq-befolkningen, säger Juan Felipe Rivera.
Sedan homosexualitet avkriminaliserades 1981 har Colombia stegvis infört en rättspraxis för hbtq-personers rättigheter som hör till de mest generösa i Latinamerika. Colombia Diversa och andra organisationer, varav de flesta grundades på 1990-talet, har tillsammans utmanat mer än 50 diskriminerande lagar i den colombianska konstitutionsdomstolen.
I tre avgöranden från konstitutionsdomstolen mellan 2007 och 2008 garanterades samkönade och heterosexuella par samma rätt till pension, social trygghet och äganderätt. 2011 förbjöds diskriminering baserad på sexuell läggning genom lag. 2015 godkändes homoadoptioner och 2016 homo­äktenskap.

Familjerättsjuristen och docenten Catalina Cardozo Arango bekräftar att organisationer som Colombia Diversa har varit avgörande i att få domstolar och lagstiftare att erkänna homosamhällets rättigheter. Hon menar också att de identitetspolitiska framstegen har gjort det lättare att tala om andra gruppers rättigheter.
– Diskrimineringen mot hbtq-personer gör att många hamnar i prostitution och kriminalitet. På det sättet har hbtq-­debatten öppnat för diskussioner om till exempel prostituerades och hemlösas situation. Men framför allt har den gjort avtryck i reparationsarbetet efter inbördeskriget, säger hon.
Manuel håller med och förklarar att en bredare familjedefinition ger fler grupper möjlighet att bland annat begära tillbaka mark som stals under kriget.
– Ett exempel är kollektiva familjer ur ursprungsbefolkningen. De hade tidigare svårt att hävda sin rätt till mark som ockuperades av väpnade grupper, säger han.
Hbtq-rörelsen deltog i arbetet med fredsavtalet mellan Farc-­gerillan och regeringen, som gav Colombias dåvarande president Nobels fredspris 2016. Deras frågor togs plötsligt upp av grupper som fackföreningar, småbrukar­rörelsen, afro- och ursprungsbefolkningen. Det var banbrytande för homorörelsen eftersom vi alltid har strävat efter intersektionella diskussioner om könsbaserat våld eller adoption, säger Manuel.

Samtidigt är Manuel, Juan Felipe Rivera och Catalina Cardozo Arango överens om att civilsamhällets roll har förändrats efter regeringsskiftet i juni 2018.
– Det är paralyserat. Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homosexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfredsställa kristna, konservativa väljare, säger Catalina Cardozo Arango.
Enligt bland annat det colombianska nyhetsmagasinet Semana kan en stor del av motståndet mot Colombias familjerättsliga reformer spåras till katolska och evangelikala kyrkor.
Strax efter nyheten om trions partnerskap begärde det högerkristna partiet Mira en disciplinär utredning av juristen som signerade Perfettis dokument. Parti­ledaren kallade registreringen för ett övergrepp och ”uttryck för en ideologisk kolonisering av grundläggande värderingar”.
De snabba förändringarna har skapat motreaktioner, inte minst under presidentvalskampanjen 2018 då frågan ”vad är en familj?” blev till en valfråga som gynnade konservativa krafter.
Kongress- och presidentkandidater flirtade med den religiösa delen av befolkningen för att locka väljare. Högerkandidaten Iván Duque fick störst stöd av de kristna aktörerna, däribland Mira-partiet, och vann presidentvalet den 17 juni 2018 med 54 procent av rösterna.

Aktivister har skrämts av den nuvarande presidentens språkbruk mot homo­sexuella och icke-traditionella familjer, som är tänkt att tillfreds­ställa kristna, konser­va­tiva väljare

Mira-politikern Esteban Ramirez tog emot mig på sitt kontor i centrala Bogotá under valkampanjen 2018. Då sade han att Colombia är utsatt för en ”hbtq-agenda som mobiliserar giftiga och destruktiva idéer” men hävdade samtidigt att hans parti välkomnar personer som Manuel, Alejandro och Víctor med öppna armar.
– Homoäktenskap, eller homosexuella trios som vi har nuförtiden, strider mot hela det mänskliga syftet att reproducera sig. Men Mira-partiet är inte homofobiskt, som vissa säger, för vi vill hjälpa de homosexuella. Vi uppmanar dem att komma till oss och till kyrkan för att konvertera sig, förklarade Ramirez då.
Víctor säger att han rycker på axlarna åt sådana kommentarer.
– På sociala medier finns det de som kritiserar oss och de som försvarar oss. Till de senare säger jag: tack men bråka inte för vår skull. För vi lever lyckligt.
Alejandro säger att motståndet från religiösa organisationer ändå tynger honom.
– Min mormor var väldigt religiös och hon pratade alltid om det här med kärlek och respekt. Men kyrkan föraktar mig.
När trion registrerade sitt partnerskap var fredsavtalet mellan den colombianska regeringen och vänstergerillan Farc nyligen undertecknat. Colombias president Juan Manuel Santos hade fått Nobels fredspris och landet bubblade av framtidsoptimism.

Nu pågår det en alarmerande våldsvåg i landet. Flera människorättsorganisationer rapporterar om hur ledare för ursprungsbefolkningens rörelser mördas på löpande band. Sedan 2016 beräknas över 700 folkrörelseledare ha mördats i landet. Delar av Farc-gerillan har börjat ta upp vapen igen i vad de menar är självförsvar mot paramilitära grupper. Förra torsdagen organiserades den största strejken i landets moderna historia i protest mot regeringens handfallenhet inför våldet och mot väntade nyliberala arbetsmarknadsreformer. Minst 250 000 personer deltog i demonstrationerna som fortsatte under helgen.
– Visst, som opinionsbildare har vi varit skrämda av det ökande våldet mot sociala ledare. Men vi har bara attackerats i egenskap av opinionsbildare, inte som familj, säger Manuel.
Trots de konservativa vindarna fortsätter trion att bryta familjerättslig mark. I juni 2019 vann Manuel och Alejandro den långa kampen om efterlevandepension som trion startade efter Alex död. Det gjorde dem till det första manliga paret i Colombia att få efterlevandepension simultant. Víctor uppfyllde inte kravet om två års sammanboende med Alex.
Manuel säger att trion är redo att utmana fler normer och regler.
– I media är det fokus på det juridiska men vi har också blivit den första trion att räknas som en familj inför ett försäkringsbolag, till exempel. Vi hade en väldigt fin diskussion med ledningen för bolaget om vad en familj kan vara. Det är en annan stor seger, säger han.

 

Fotnot: Intervjuerna med trion genomfördes vid två olika tillfällen under 2017 och 2019.

Veckobrev 07 november, 2025

Hur jag slutade ängslas och började älska Halloween

Lyssna inte på hatarna, SVT, serien var kul ju. Foto: SVT.

I år firade jag för första gången Halloween ordentligt.

Vi skar en pumpa till en kattlykta under ledning av min pyssliga nioåriga dotter, som även gick på Halloween-kalas, medan min femåriga son var för rädd för att busa i kvarteret. I fjol spökade han i glansrosa prinsessklänning och skrämde absolut ingen.

Över sådana här helger ser man svenska progressiva klaga på högtiden. ”Hur kan man föredra detta kommersiella, amerikanska skit när vi har en så fin högtid som Alla helgon?” Jag vet, för jag har själv sagt det tusen gånger. Men jag har ändrat mig, och barnboksdebatten har fått mig att förstå varför.

Den började när Victor Malm avfärdade genren som en ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter utan utsikter på den internationella konstmarknaden”. Som exempel tog han Sara Lundbergs böcker, som han menar är vackra för vuxna men tråkiga för barn. Han fick mothugg av Jonas Thente och Rasmus Landström, som båda tyckte att det krävdes större kompetens än att vara småbarnsförälder för att kritisera barnlitteratur.

Och nog borde expertisen ta större plats i debatter, inte minst i vårt populistiska tidevarv. Men i så fall genom att bidra med kunskap, inte tillrättavisningar. I det här fallet framstår den uppfostrande tonen snarare som ett rop på hjälp från en bransch i kris.

Se bara på gnället mot nya SVT-serien Så byggdes Sverige, där Petra Mede, Gert Wingårdh och Mark Isitt viner runt i en tidsmaskin för att berätta om Sveriges arkitekturhistoria.

”Löjeväckande larv när Petra Mede tar publiken för idioter”, skriver DN:s tv-kritiker Johan Croneman. ”Detta är så gränslöst förnedrande. För alla inblandade. För alla som tar del av det. För vår tid. För eftervärlden. För arkitekturen”, skriver arkitekten Pär Eliaeson, redaktör på arkitekturtidskriften Kritik, från tidningens Facebooksida klockan 00:27.

Men behövs det verkligen en fyrtioandra K-special där arkitekturhistoriker går runt bland avskalade pilastrar i Skogskyrkogården? Tro mig, jag har sett alla fyrtioett, men nog finns även plats för något busigare.

Jag inser att det som stör mig med debatten är den tillknäppta strängheten som inte bara är ett kärnvärde i de August-tillvända barnböckerna själva, och i de arga svaren – utan i hela den svenska kulturborgerligheten. Och när jag väl tänkt på det ser jag den överallt.

Se på SVT-serien Svenska designklassiker. Visst älskar jag mycket av det: Bruno Mathssons svävande liggfåtöljer, och hemma har jag faktiskt en Alvar Aalto-stol som jag räddade från återvinningsrummet. Men jag förstår också 80-talets skrikiga motreaktion, hur mycket den än ger mig ögonskabb. Intervjun med Fiona Fitzpatrick och Tommie X, som driver den obstinata designloppisen Magasin de Gauche i Stockholm, är förlösande. Inte minst att de använder ”fult” som beröm med tanke på allt det fina i Sverige är så tråkigt.

Jag känner exakt samma sak när jag sätter mig i en bildad människas lantställe, och vardagsrummet är fullt av karga repfåtöljer i ljust trä – som ger mig träsmak snabbare än en Ingmar Bergman-film. Jag älskar hur folkhemmet lät snygg design ta plats i alla offentliga lokaler, men det finns samtidigt något kargt med den.

De barnböcker jag främst förknippar med den svenska medelklassens olidliga stramhet är systrarna Adbåges böcker, som alla har gråbruna omslag och handlar om gråbruna saker som att en gråbrun tall förstör livet för en gråbrun familj (Furan). Det är som att läsa havregröt utan sylt.

Samtidigt som jag skulle försvara denna karga kulturkanon med vapen i hand, känner jag mig också omåttligt sugen på att hoppa in i Mark Isitts och Gert Wingårdhs baksäte. Att ägna mig åt lite löjeväckande larv också. Måste allt vara så jävla allvarligt?

Så förlåt Gert för att jag i Dagens Nyheter avfärdade din tillbyggnad på Tingshuset i Örnsköldsvik som en ”ögonplåga” och jättelik ”barnbyrå med alla lådor utdragna”. Som om det vore något fel. Jag var där nyligen, och det är en av stadens tjusigaste byggnader.

Så ja, jag kommer fortsätta tända ljus på Skogskyrkogården och minnas mina släktingar som en värdig svensk. Men nu kommer jag också att fira Halloween, så att högtiden även görs begriplig för barn. Och vem vet, kanske är det inte de som behöver lära sig att göra ännu en sak på ett vuxet sätt, i det här fallet att minnas de döda. Det kanske är vi som måste bli bättre på att närma oss världen med barnets nyfikenhet.

Även du, Johan Croneman.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

Kärnkraft eller demokrati – du väljer

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) talar på Nordic-Baltic Nuclear Investment Summit på Grand hotel, en internationell konferens som regeringen bjudit in till om ny kärnkraft, den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Nu kommer jag skriva något som intuitivt känns märkligt. Men läs noga och försök ta in det: Tidö-gänget håller just nu på att pausa delar av vår demokrati – för att kunna infria löftet om ny kärnkraft.

”Är du galen, så långt har de väl ändå inte gått?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

”Situationen för barn med fler än två föräldrar måste förbättras”

Lovise Brade är ny ordförande för RFSL. Foto: Pressbild.

Lovise Brade är ny ordförande i RFSL. Flamman ställde tre frågor om hbtq-politik inför valåret 2026.

Sverige har i dag den mest konservativa regeringen på decennier. Hur påverkar det livet för landets hbtq-personer?

– Den restriktiva asyl- och migrationspolitiken och nedskärningarna i biståndet är förödande för många. Det ekonomiska läget blir extra tufft för särskilt utsatta grupper och samarbetet med SD oroar oss mycket. Samtidigt har vi lyckats driva igenom en ny könstillhörighetslag under denna mandatperiod. Inför valet vill RFSL se en politik som stärker hbtqi-personers rättigheter och inte gör oss till slagträn i debatten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Nazister återuppväcker Salemmarschen

En person håller upp en lapp med namnet på en person som mördats av nazister, under en tyst manifestation mot Salemmarschen 2010. Foto: Fredrik Persson / Scanpix.

För första gången sedan 2010 vill nynazister marschera genom Salem. Bakom inbjudan står nazistiska Nordfront. Pia Ortiz-Venegas, som var drivande i motdemonstrationerna för tjugo år sedan, överväger nu att åka tillbaka.

Den 6 december planeras en demonstration i Salem kommun utanför Stockholm. Under parollen ”Vi glömmer inte, vi förlåter inte” bjuds deltagarna in för att hedra vad man beskriver som ”svenskar som fallit offer för mångkulturen”.

Salemmarschen arrangerades årligen mellan 2000 och 2010, för att minnas den mördade skinnskallen Daniel Wretström. Bland de grupper som deltog fanns bland annat Nationaldemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen och Info 14. Som mest samlade marschen runt 2 000-3 000 personer, men deltagarantalet sjönk under 00-talet innan marschen slutligen lades ned.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Fatemeh Khavari om återvandring: ”Absurt”

Fatemeh Khavari kom till Sverige som 15-åring och blev ansiktet utåt för organisationen Ung i Sverige, som samlade nyanlända flyktingungdomar. Foto: Tim Aro / TT.

Regeringens pilotprojekt för återvandring till Afghanistan ska nå papperslösa via ”betrodda mellanhänder” i föreningslivet. Men för författaren och människorättsaktivisten Fatemeh Khavari, som själv kom till Sverige som tonåring, väcker upplägget vrede. ”De har rotat sig här. Det är inte information de saknar, det är trygghet”, säger hon till Flamman.

När regeringen i september lanserade sitt pilotprojekt för att få 200 afghanska flyktingar i Sverige att återvända till sitt hemland, var civilsamhället en central del av planen.

I projektplanen, som Flamman tagit del av, framgår att stiftelsen Seefar Foundation ska ta ”diskret kontakt med betrodda mellanhänder” – föreningar, nätverk och personer med koppling till den afghanska diasporan – för att nå dem som annars undviker myndighetskontakter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 06 november, 2025

De demonstrerar mot grymheterna i Sudan: ”Folkmord”

Foto: Hussein Malla/AP / Privat.

På lördag arrangeras en demonstration i Stockholm mot krigsbrotten i Sudan. Flamman talade med en av initiativtagarna.

Adam Buchara är till vardags elektroingenjör, men är även ordförande för Darfur Association in Sweden – samt en av initiativtagarna till en demonstration i Stockholm för att uppmärksamma den senaste veckans massaker på civila i staden Al-Fashir i Darfur, Sudan.

Rykten går att blodigheterna, med tusentals mördade, lemlästade och våldtagna, är synliga från rymden. Enligt forskare som uttalat sig i The Telegraph kan hastigheten i mördandet endast jämföras med folkmordet i Rwanda 1994, då runt en halv miljon människor dödades under drygt tre månader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 november, 2025

Uruguay sade nej till att straffa barn – nu måste Sverige göra detsamma

Sis-hemmet i Tysslinge, som är till för pojkar med med psykosocial problematik och kriminell bakgrund, har fått ett nytt skalskydd. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Jag var med i den unga sociala rörelse i Uruguay som 2014 satte stopp för att sänka straffåldern till 16. När den svenska regeringen överväger att sätta 13-åringar i fängelse behövs samma motkraft: organisering som tar människors oro över kriminalitet på allvar.

Klockan var runt 20.30, och jag befann mig i kampanjens högkvarter för Nej till sänkningen av straffåldern, i en liten hörnlokal i centrala Montevideo. Tystnadsplikten hade hävts och vi stod tätt samlade framför en tv medan de första prognoserna rullade in: vi hade förlorat. Min frisyr, prydd med en kolibri fastbunden i håret (kampanjens logga) var vid det laget i oordning, och jag började gråta okontrollerat.

En timme senare stod vi framför pressbordet, höll varandras händer och försökte hålla tillbaka lyckan inför kamerorna, medan representanterna sade:

”Tydligen är vi apatiska, opolitiska, ointresserade av allt utom nuet. Och ändå var det till största delen vi unga som lyckades resa upp denna fana från marken och kämpa tills den blev en gemensam sak för oss alla.”

Det hade varit nära, men Nej till sänkningen av straffmyndighetsåldern hade segrat. Gatan förvandlades till ett dansgolv som varade långt in på natten.

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga.

Det är inte min avsikt att jämföra det uruguayanska och det svenska rättssystemet. Men som dotter till en uruguayansk politisk flykting i Sverige växte jag upp med Sverige som föredöme gällande mänskliga rättigheter. Det är med chock jag ser hur kriminalvården håller på att utforma fängelser till 13-åringar på uppdrag av regeringen. För i Uruguay sade vi redan för mer än tio år sedan nej till att sänka straffmyndighetsåldern, och sedan dess har frågan aldrig åter lagts på bordet.

Det var år 2012 när kommissionen Para vivir en paz (”För att leva i fred”) samlade in 350 000 underskrifter för att sänka straffmyndighetsåldern för grova brott i Uruguay, från 18 till 16 år. Folkomröstningen planerades till 2014, samtidigt som de nationella valen. För de politiska analytikerna var slaget redan förlorat, undersökningarna visade att 65 procent tänkte rösta ja.

I ett politiskt klimat där kriminaliteten dominerade samtalen framstod förslaget som ett konkret svar på samhällets problem. När vi började delta i paneldebatter och knacka dörr fick vi ofta höra samma fråga:

”Och om en minderårig skulle döda en familjemedlem till dig då?”

När opinionen inte svängde efter nästan två års kampanjande blev det tydligt att det inte räckte att bygga en bred koalition av organisationer, även den andra sidan behövde övertygas. Kvällarna i kulturhuset Casa Bertolt Brecht var långa och konfliktfyllda. För att förändra opinionen behövde vi lämna vår komfortzon, tala om otryggheten och kriminaliteten som verkliga problem och söka verkliga lösningar.

En verktygslåda skapades för att möta argumenten från oppositionen. Tre huvudargument utvecklades och testades genom fokusgruppsstudier.

I dessa studier upptäcktes det att personer som till en början stödde förslaget ändrade uppfattning när de konfronterades med argumenten baserade på fakta och som samtidigt direkt adresserade problemet med kriminalitet.

Läs mer

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga. Det är ett sätt att rikta blicken bort från klassklyftor, segregation och ett samhälle som svikit. I stället för att acceptera högerns berättelse om den apatiska och kriminella ungdomen visade kampanjen något annat: en generation som organiserade sig, krävde sin plats och vägrade låta sig demoniseras. När unga själva tog ordet blev det tydligt att problemet aldrig handlat om dem, utan om ett samhälle som hellre fängslar barn än tar ansvar för framtiden.

Även i Sverige måste de förenklade lösningarna bemötas med kunskap och deltagande. Alternativet är en generation som växer upp i mörker.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 06 november, 2025

Ungdomsförbunden växer – LUF och SSU vinnare

Allt fler unga blir medlemmar i riksdagspartiernas ungdomsförbund. Genrebild. Foto: Fredrik Persson/TT.

Allt fler unga engagerar sig i partipolitiken. Bland riksdagspartiernas ungdomsförbund är det bara Ung Vänster som backar – medan LUF mer än fördubblar sitt medlemsantal. Både de och SSU märker av en motreaktion på den konservativa vågen bland unga.

Nästan samtliga av Sveriges ungdomsförbund växer. Det visar färska siffror från MUCF, som nyligen fick in ansökningarna om bidrag för nästa års verksamhet.

Allra bäst går det för Liberala ungdomsförbundet, som har växt från 1 800 till 3 900 medlemmar på ett år. Majoriteten av förbundets medlemmar är i högstadie- och gymnasieålder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 05 november, 2025

Teodorescu Måwe har fel: Mamdani är judars bästa vän

Sionisten och tidigare konkurrenten till borgmästarvalet Brad Lander valde att stötta Mamdani. Foto: Heather Khalifa/AP.

Knappt hade Alice Teodorescu Måwe landat från sin resa till förintelselägret Auschwitz förrän hon började dra upp trådarna mellan nazismen och Mamdanis valvinst. ”[A]lla som urvattnat betydelsen av Förintelsen, av det juridiska begreppet folkmord, borde komma hit”, skrev hon uppbragt i går. Och så i dag: ”En antisemit vinner New York – ett oroväckande tecken i tiden.”

I själva verket är det precis tvärtom: en judisk tänkartradition, lika självklart som gula taxibilar och bagels, gör segertåg i New York.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 november, 2025

”Sorgligt klumpiga försök till karaktärsmord”

Andi Olluri har tilldelats 2025 års Robespierrepriset. Foto: Kamal El Salim och skärmdump.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I en intervju av Jacob Lundberg med mig om Robespierrepriset som Flamman förvrängde och därefter publicerade, förekommer en del transparenta – men förväntade – nästan säkert avsiktliga förvrängningar. 

Jag kommer inte detaljerat uttala mig om hela intervjuns misstänkliggörande mot mig, baserat på fabriceringar och lögner producerade av Jonathan Leman och andra fega svenska propagandister som är vettskrämda över tanken om att behöva bemöta kritiska argument riktade mot statligt sanktionerad rasistisk indoktrinering. 

Till min kännedom har inte någon citerat något skrivet av mig (förutom lösryckta citat, som alltid, förstås) och hittat något de invänt mot i sak. Det vore förödande att behöva bemöta argumentens meriter, och det förstår de mycket väl.

Vad som nämns är i stället påstådda synder; jag är högerextrem för att jag skickat en liten bråkdel av mina texter som kritiserar västerländska medier till högersajter – utan att nämna att jag skriver mina texter för vänstertidningar, och förresten, skickat till mainstreamtidningar också. Eller den för en med två hjärnceller uppenbara truismen att debattinlägg i en tidning inte är detsamma som stöd för tidningens redaktionella linje. 

Med samma logik skulle en lång rad moderata och sverigedemokratiska politiker, inklusive Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson själva, betraktas som socialdemokratiska sympatisörer då de publicerats i Aftonbladets opinionssidor (se eg. 11 nov 2024, 19 okt 2009).

Mainstreamtidningars dagliga rasism, massmordsentusiasm, apologetik för anfallskrig och folkmord får synderna hos Nya Dagbladet och Newsvoice att blekna i jämförelse, både i kvalitet och kvantitet.

Dessa desperata skott i mörkret är alltför hopplöst förvirrade för att kommenteras ytterligare, och har gång på gång avslöjats som sorgligt klumpiga försök till karaktärsmord. En standardteknik som användes mot dissidenter vars argument man inte kunde bemötas bland nazisternas pressideologer, de östeuropeiska kommunistpartierna, svenska intellektuellas kloner i Putins propagandaapparat, och av mediokra västerländska journalister, som förfinat metoden till en hög konst. 

Nu till intervjun.

Först och främst beskrev inte jag Sveriges och övriga västs deltagande i proxykriget mot Ryssland som ”ett hänsynslöst proxykrig mot en sårbar fiende”, som det framstår i intervjun. Jag citerade nämligen Hal Brands (Henry Kissinger Distinguished Chair Professor vid Johns Hopkins) och Boris Johnson i sina egna ord. Detta sade jag extremt tydligt. Ingen chans att Lundberg kunde ha missat det.

Lundberg skriver att jag varit ”verksam som skribent för nättidningar som Global Politics, Newsvoice och Nya Dagbladet”. Han vet att jag varit ”verksam” i flera andra tidningar – långt innan Newsvoice och Nya Dagbladet – som ligger långt ut på det vänster-socialistiska spektrumet, eller att jag skrivit för tidningar jag spenderat hundratals/tusentals sidor åt att kritisera för att vara billiga verktyg åt rasistisk kolonial imperialism av staten. Min enormt mycket större ”verksamhet” för vänstertidningar, som Lundberg är fullt medveten om, hade minst lika gärna kunnat vara föremålet för intervjuns återstående sidor. Det hade inte varit en hjälpande hand åt statens propagandasystem, däremot – ett system som måste omsorgsfullt skyddas från principiell granskning och kritik. 

Lundberg skriver att jag ser ”valet av Nya Dagbladet som ganska okontroversiellt” och att jag inte ”bryr” mig ”ifall Expos beskrivning av tidningen [radikalt högerextrem] stämmer”. Notera vad jag faktiskt skrev, men som inte kan nämnas av naturliga skäl:

”[A]tt publiceras i Nya Dagbladet och Newsvoice betraktar jag som ganska okontroversiellt. Om man jämför de anklagelser som riktats mot dessa två och antar att de stämmer (jag vet inte och bryr mig inte något särskilt heller), är de inte ens en droppe i havet i jämförelse med den avskyvärda rasistiska smörja som publiceras i de mainstreamtidningar jag regelbundet kontaktar och vädjar om att få publiceras i. Deras dagliga rasism, massmordsentusiasm, apologetik för anfallskrig och folkmord får synderna hos Nya Dagbladet och Newsvoice att blekna i jämförelse, både i kvalitet och kvantitet.”

Igen, Flammans slutgiltiga agitpropversion i intervjun av mina åsikter är lika förvirrad som cynisk: att faktiskt säga som det är skulle ha noll propagandaeffekt, och är därför uteslutet.

Lundberg skriver att jag ”beskrivit Majdanprotesterna i Ukraina som en ’nazikupp’”. Jag har gång på gång skrivit att protesterna var genuina och folkliga, men att de illegalt kuppades av en liten nazistisk minoritet i samröre med USA, i strid mot det beslut EU och Yanukovich slöt, såsom västerländska och ukrainska källor noggrant dokumenterat. En senare version av intervjun säger att jag hävdat att revolutionen ”mynnade ut” i en nazikupp – väl medveten om att det ännu implicerar detsamma när fabriceringarna slagit rot som Sanning, och överhuvudtaget inte är vad jag sagt eller skrivit. 

Bara för att ta ett av många exempel som är för svåra för att upptäckas av nyhetshus med anställda journalister: i min bok Bortom Ukraina, som är vad hela grejen handlar om, kan man, om man är litterat, läsa att ”Protesterna var till en början gräsrotsorganiserade och fullt genuina, men kom att kapas av högerextrema neonazistiska grupperingar”, och citerar detaljerade ukrainska och västerländska studier och källor.

Lundberg blev informerad om en del av dessa saker efter att artikeln publicerades. Ingen av (de medvetna) karikatyrerna i intervjun har ändrats (tom. 3 nov). Och varför skulle de? Då hade ju den önskade effekten fallit platt på marken, som han och chefredaktör Aretakis vet.

I allt detta finns inte ett enda argument (av belackarna som nämns i intervjun), inga försök till att ens representera – glöm bemöta – mina påståenden. Man vet bättre än så. Och det är precis poängen. Den viktiga effekten man önskar med allt detta är att distrahera från fakta, eftersom man inte kan bemöta dem och är fullt medveten om detta. Det vore för skadligt för elitsegmenten och deras ovetande tjänare om de brott de och befolkningen ansvarar för i tredje världen avslöjades och diskuterades i det öppna.

Jacob Lundberg svarar direkt:

Andi Olluri beskriver Flammans artikel som ett sorgligt försök till karaktärsmord, och intervjun som ”förvrängd”. Men han fick själv titta på och godkänna alla citat i artikeln innan publicering – och uppgav då inga synpunkter. I efterhand inkom han med två synpunkter, varav den ena ledde till en smärre justering i texten.

Han menar att vi lyft andra citat ur sin kontext, bland annat det om valet av Nya Dagbladet som ”ganska okontroversiellt”. Jag tycker inte det långa citatet ovan ändrar kontexten.

Kritiken verkar framför allt bottna i ett missnöje med att artikeln lyfter fram det flertal texter som Olluri skrivit för högerextrema Nya Dagbladet och konspiratoriska sajter som Newsvoice. Att ta upp detta är dock inte märkligt. Han har just fått ett prestigefyllt pris med vänsterinriktning, och skribentens historik är en detalj som sticker ut i sammanhanget.

Det rör sig inte heller om ett fåtal inlägg, utan ungefär lika många som för etablerade svenska vänstermedier. Därtill har han skrivit stora mängder inlägg för proryska Global Politics, som är svårare att kategorisera på en höger-vänsterskala.

Det ska nämnas att prisutdelaren Lasse Diding inte verkar stå så långt ifrån dem Olluri beskriver som ”Jonathan Leman och andra fega svenska propagandister”. I artikeln berättar han om sin kritik mot Jan Myrdals beslut att på ålderns höst medverka i högerextrema medier. 

Hans kritik gällde inte främst texternas argument – som han inte sällan höll med om – utan om hur hans vän kom att legitimera nyfascistiska medier.  I en tid när fakta och propaganda blir allt svårare att skilja från varandra, vilket Andi Olluri också verkar hålla med om, blir sådana sammanhang också viktiga att rapportera om.

Diskutera på forumet (0 svar)