Ungefär samtidigt som Jan Emanuel Johansson blev förbannad över att några klimataktivister från klimatnätverket Återställ våtmarker klistrat fast sig på E4:an, pratade delegater från FN:s medlemsländer i New York om hur en tredjedel av världshaven ska kunna skyddas till 2030.
Notera ordet prata, för i vanlig ordning ledde inte mötet till handling.
Forskningen säger att minst en tredjedel av naturen måste skyddas från mänsklig aktivitet inom åtta år för att upprätthålla den biologiska mångfalden. Det innebär att även 30 procent av världshaven behöver skyddas, så att de kan fortsätta producera syre, lagra koldioxid och utgöra livsmiljö åt hundratusentals arter av liv som finns där. I dag är mer än en miljard människor dessutom beroende av fisk som mat och inkomstkälla.
2022 är bara en procent av världshaven skyddade, vilket motsvarar en yta på cirka nio miljoner kvadratkilometer. Enligt forskningen krävs det att elva miljoner kvadratkilometer skyddas varje år fram till 2030. Mötet i New York i augusti skulle varit det sista i raden av förhandlingar om reservatet men, likt andra klimattoppmöten, så kunde inte länderna enas om hur finansieringen skulle ske. Beslutet sköts därför upp. Datum för nästa möte är fortfarande okänt. Laura Meller är kampanjledare hos Greenpeace. Hon var i New York och deltog som observatör på mötet. Såhär beskriver hon sin déjà vu-frustration:
– Hela processen går, som vanligt, för långsamt. EU-länderna, där Sverige är inkluderat, säger att de gärna vill se ett avtal före år 2022. De har till och med skrivit under en deklaration om det. Men när det väl kommer till kritan och till konkreta frågor som finansiering så är inte länderna förberedda, trots att de haft flera år på sig.
Det unika med förhandlingarna i FN är att det inte krävs konsensus för att få igenom avtalet, vilket gör att de vanliga motståndarna som Ryssland och Kina inte på egen hand kan stoppa förhandlingarna. Men i detta fall har det varit EU som varit bromsklossen, då finansieringen för att etablera reservaten främst behöver komma från deras håll.
Det här är en fråga som måste lösas snabbt – för tiden håller på att rinna ut. Dag efter dag kommer nya rapporter om hur fiskbeståndet minskar, korallreven bleknar och haven surnar. Runtom i världen vittnar fiskare om att det tar veckor att få den fångst de tidigare fick på några dagar. Sker inget snart kan världen stå inför en ännu värre matkris. Laura Meller sätter sin tilltro till de demokratiska processerna, men hon är också orolig för vad som kommer att hända om förhandlingarna inte går i lås.
– Det blir också en fråga om säkerhet och konflikt för de länder som är beroende av fisk och fiske för sin överlevnad. För vad gör du om du inte har tillräckligt med mat på bordet? Du blir desperat och kan ta till desperata metoder för att överleva, menar hon.
Desperation kan också väckas för att man känner att man håller på att tappa kontrollen över en situation, att det man – eller samhället gör – inte räcker till. De svenska aktivisterna från Återställ våtmarker verkar ha känt en sådan förtvivlan, vilket känns igen hos flera klimataktivister. Metoderna kan diskuteras, men när man ser hur de demokratiska processerna för att stoppa civilisationens kollaps drar ut på tiden ännu en gång, är det inte konstigt om man bestämmer sig för att göra något mer än bara hoppas. Och hur länge vi är villiga att vänta?
För varje dag som förändring uteblir minskar tilltron till parlamentens handlingskraft. Frågan är hur den nya regeringen kommer hantera frågan om världens största naturreservat – eller om Sveriges ordförandeskap i EU nästa år kan få frågan att hamna högre upp på unionens agenda. På sätt och vis kan man se det internationella havsavtalet som den parlamentariska effektivitetens eldprov. Misslyckas det, då är det bara framtiden som vet var desperationen kommer leda oss.
