I Grängesberg kan man åka längs alléerna mellan de låga, ljusgula husen och den stora maskinhallen som en gång utgjorde en av landets största gruvkoncerner. Mycket står kvar sedan gruvan var aktiv, ett stilla monument i en ort där tiden skavt på platsen. Här fanns också en depå av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek som flyttade hit 1999. När jag var på besök i somras satt skylten fortfarande kvar, men det var tomt och nedsläckt innanför fönstren.
Depån stängdes ned 2015 och nästan allt flyttade till Stockholm. Det kändes sorgligt att se hur den provinsiella historien om arbetarrörelsen fick flytta från det som kommit att bli Sveriges eget rostbälte; Bergslagen, med alla sina nedlagda gruvor och avfolkningshotade kommuner, som kapitalet lämnade för länge sedan. Här fanns inte längre utrymme för att berätta om de som byggde platsen, de vars kroppar en stor del av historien vilade på. På samma sätt är det svårt att låta bli att läsa nedskärningarna av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm som något annat än ett tecken i tiden.
– Det handlar om vem som äger historien. När Sverigedemokraterna och högerauktoritära krafter får en plattform att berätta sin, blir det ännu viktigare, säger Joel Gordon Hultsjö till Flamman.
Han utbildar sig till arkivarie och har dragit igång uppropet mot nedskärningarna, som hundratals forskare, författare och aktiva inom folkrörelser skrivit på.
Att ha makten över historien är på många vis en demokratisk fråga. Nedtecknat finns ofta fabriksägarnas verksamhetsberättelser; kolumner med siffror, ekonomi, ett porträtt på en vägg. Men hur arbetet känns i kroppen och hur det med tiden förbättrades till följd av organisering är ett gapande hål så länge inte någon tar sig an att arkivera det.
Men det gjorde Stockholms arbetarbibliotek. Arkivet kom till 1902 som det första av sitt slag i världen. Tanken var att bevara handlingar, fanor, pamfletter och arkiv över personer som varit centrala i facklig eller politisk organisering inför framtiden. Ett år senare öppnade man för allmänheten i Folkets hus på Barnhusgatan. Efter ytterligare tre år övergick biblioteket och arkivet i LO:s och Socialdemokraternas ägo och flyttade så småningom in på Upplandsgatan. I mitten av 60-talet blev stiftelsen till, som finns än i dag, och i början av 80-talet bildades forskningsrådet.
2012 flyttade också lokalerna från centrala Stockholm vid LO-borgen till Flemingsberg i Huddinge utanför Stockholm. Det tolkades redan då som en talande rörelse: arkivet och biblioteket, allt längre ifrån LO och Socialdemokraterna. De åtta år som passerat sedan dess har präglats av en allt mer marginaliserad arbetsrätt, ytterligare centralisering av fackförbunden och en socialdemokrati som förhandlar bort de allra sista resterna av förledet av sitt namn med Centerpartiet och Liberalerna.
Nu ska alltså Arbetarrörelsens arkiv och biblioteks verksamhet skäras ned rejält, en utveckling så samtida med förhandlingarna om inskränkningarna i LAS att det inte är undra på att det samlat flera tusen namnunderskrifter.
Fem bibliotekarier ska bort och två tjänster som går i pension ska inte ersättas, vilket innebär att en tredjedel av personalstyrkan försvinner. Anledningen är att stiftelsen, som LO, S och staten är huvudmän och delfinansiärer av, inte skjutit till mer pengar på över tio år.
– De sista tio åren har intäkterna legat på samma nivå och vi har kört i samma hjulspår. Löner och lokalhyror har haft en genomsnittlig ökning. Om vi inte gjort så här hade vi varit tvungna att lägga ned, säger Pär Holmgren, stiftelsens ordförande.
Kanske kommer en nedläggning ändå att bli en realitet. Ännu går det inte att sia om en långsiktig framtid för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Men när nu inköpen av nytt material helt stoppas är det relevant att fråga sig vilka som får vara del av historieskrivningen, i en tid där arbetarrörelsen, dess historia och vad den kan ge oss, behövs mer än på många år.
Uppropets förhoppning är att LO, S och staten ska få upp ögonen för problemet, och förstå värdet av den gemensamma historien som finns förborgad i lokalerna i Flemingsberg.
– Arbetarrörelsens motsvarighet till släktforskare är de som kommer att drabbas hårdast. Det finns en lång tradition här av att gräva där man står och det är väldigt viktigt att bevara, säger Joel Gordon Hultsjö.
