Kultur

Farväl 2021 – nu fortsätter kraschen

Författaren Thomas Engström reflekterar över vad vi minns från 2021 – och varför.

Kultur

Slut ögonen, tänk på 2021. Där har vi det ju: fartyget på tvären i Suezkanalen. Det kan ligga drivor med döda på San Salvadors gator; miljoner barn må hotas av svält i Jemen. Men hackar det i maskineriet på vår globala köpfest, då är det banne mig världshistoria på riktigt.

Nej, det är inte så enkelt som att producenter och reportrar bara väljer den story som är billigast att följa. Har man jobbat sig upp på CNN, ZDF eller France 24 känner man på sig vad som trollbinder en tv-publik.

Och infrastrukturella haverier gör sig så djävulskt bra i rutan. Stora, av människohand skapade saker som plötsligt går sönder. Broar som rämnar, städer som översvämmas. Skyskrapor som knäcks, sätts i brand – och majestätiskt rasar in i sig själva, under ett moln av aska som har fräckheten att skymma globaliseringens själva ärkesilhuett.

Sju år efter elfte september blev Manhattan återigen katastrofens epicentrum. Finanskraschen 2008 har satt sin prägel inte bara på USA:s och Europas villrådighet, utan minst lika mycket på Kinas och Rysslands febriga inbrytningsförsök.

Men vem hinner tänka närmare på effekterna av att världens mäktigaste stat i panik fick rädda världens mäktigaste kapital, nu när det ena domedagsbudet följs av det andra i ett allt mer halsbrytande tempo? Just som vi försöker förstå hur lätt ett virus kan muteras när världens fattiga alltjämt går ovaccinerade, försöker ekonomerna varna oss för stundande matbrist, energikris och inflation. Just som vi fortfarande andas ut efter att en fascist misslyckades med att kuppa sig kvar vid makten i USA, kan vi läsa om hur hans kadrer på varje nivå i den amerikanska statsapparaten metodiskt förbereder sig för nästa tillfälle.

Ingen hinner med, och det gäller även våra ledare. Den nya tyska regeringen morrar om att vaccinationstvång är att vänta. Gärna det, men … vilket vaccin är det vi pratar om? Har det ens sett dagens ljus? För i andra örat hör vi expertisen varna för att befintliga vacciner inte nämnvärt hindrar smittspridningen av den senaste varianten.

Tur att planeten i alla fall fortsätter att brinna upp. Annars hade vi gått miste om alla högtidliga tv-bilder från den globala kraftsamlingen för klimatet i Glasgow. Där mumlas det på alla möjliga språk, ända in på småtimmarna. Mänsklighetens hjältemodiga företrädare kan slutligen enas om att inget värre öde än ”nedfasning” ska få drabba kolkraften. Medieuppbådet blir som alltid massivt. Och hur skulle det annars se ut? En sak är klar: havsnivåhöjningar och utrotade arter, det är jävligt dålig tv.

Mer visuellt slagkraftigt blir det som vanligt på östfronten: Belarus driver stelfrusna flyktingfamiljer i armarna på polska gränsvakter. Ryssland, som alltid går att lita på – när det gäller om inte bröd, så i alla fall skådespel – mobiliserar med ett kvartersfyllos charm och diskretion vid Ukrainas gräns.

Svårt att andas? Jovars. Tur då att de reaktionära, skymningskapitalistiska krafter som från början ställt till med hela den här skiten också har ett åtgärdspaket att sälja: Take Back Control! Make America Great Again! Reconquérons la France!

Få loss båtjäveln ur kanalen.

Av borgerlighetens 1700-talsrevolutionära glöd återstår i dag intet – liberalismen har helt enkelt haft makten för länge. Och makten vårdar ömt alla strukturer som inte är direkt skadliga för de härskande klasserna. Under liberalismen kommer homosexuella förr eller senare att få gifta sig och skaffa barn, för vem tjänar på att hindra dem? Men bara en idiot går och hoppas på att en liberal ordning skulle tillåta några försök att demokratisera människans själva livsbetingelser: ekonomin.

Borgerlighetens allt brunare kulör – här i Sverige, som bekant, liksom i Storbritannien och Frankrike – är en förtvivlad skenmanöver. Man försöker inte ens inbilla folk längre att någon skulle få det bättre med högerpolitik. Det enda man kan erbjuda är att göra tillvaron så absolut jävlig det bara går för människor med fel hudfärg.

Fram till finanskrisen var behovet av billig arbetskraft större än behovet av rasistiska regeringspartners. De från början rika västländerna som skrivit det internationella regelverket blev ännu rikare, helt enligt plan. Och även om de fattigare länderna fick nöja sig med småsmulor lyckades de efterhand i alla fall undvika massvält. Länge räckte det som argument för att pressa dem att lägga sig ännu plattare för det nykoloniala systemet. Med rätt vinklad statistik fick alla det väldigt mycket bättre, om än i väldigt olika takt. Så fort Kina ställde upp på den grundpremissen var det bara en tidsfråga innan kommunismen skulle falla.

Men var det verkligen meningen att kineserna skulle bli så här skickliga på det globala kapitalistiska spelet? Var det meningen att USA skulle tvingas ta enorma kinesiska lån för att rädda sin storfinans? Nej, det var det inte. Inget av det som nu händer var meningen – inte heller att vi skulle sitta och glo i sex dygn på ett asiatiskt fartyg som har mage att blockera vår livsstil.

I decennier har det hamrats in i skallen på oss att 2000-talet blir Asiens århundrade. Förklaringen till nyfascismens förvirrade ”framgångar” i väst måste vara att det maktskiftet kom lite tidigare än vad som föll folk i smaken. Det var liksom framtidens kineser som skulle ta över. Det var våra barnbarn som skulle behöva maka på sig. Inte vi.

Illustrationer och film: Elvira Varghans.

  • finanskris
  • Nyårskrönika

Kultur