Följer man svenska medier blir det obegripligt att människor sörjer, inte bara i Kuba. Flera länder i Afrika, Latinamerika och Asien har utlyst landssorg. På gatorna i Havanna och i Latinamerikas storstäder, över hela Afrika och också i många europeiska städer sörjer människor Fidel. En man som representerar frihet, värdighet och oberoende.
Man begriper sorgen om man vet att revolutionen ledde till Kubas oberoende av USA. Kuba befriades från maffiavälde och enorma klassklyftor. Därefter har Kuba lyckats motstå 57 år av attacker från USA med sabotageaktioner, invasion, biologisk krigföring och den förödande blockaden som fortfarande plågar kubanerna. Inget annat land har klarat detta. Att USA och Västmakterna inte lyckats få Kuba på knä är anledningen till det bottenlösa hatet. Det är samtidigt en av anledningarna till Fidels oerhörda popularitet.
Man förstår sorgen om man vet att analfabetismen utrotades inom ett år efter revolutionen. Att världens mest ambitiösa vaccinationsprogram infördes. Att all hälsovård och all utbildning blev gratis. Att svarta kubaner och barn till fattiga nu kunde bli läkare och ingenjörer. Att barnarbete och gatubarn inte förekommer. Att Kuba är det enda land i Latinamerika som utrotat undernäring bland barn. Att Kuba har en högre medellivslängd och lägre barnadödlighet än USA. Att medan grannländer som Mexiko, Honduras, Colombia plågas av droger, kriminalitet och våld, så är Kuba en trygg oas. Att medan polis och militär i grannländer torterar och mördar hundratals misshagliga varje år, så finns inte en enda samvetsfånge i Kuba enligt Amnesty.
Man förstår sorgen i Afrika om man känner till Kubas avgörande roll i kampen mot apartheid. Samtidigt som USA och Storbritannien stödde apartheidregimen ända in i kaklet. Om man känner till Kubas roll i kampen mot ebola-epidemin och Kubas alla läkare och lärare runtom i Afrika.
Man förstår sorgen i Latinamerika om man känner till Kubas insatser efter katastrofer i Centralamerika, Haiti, Chile och Bolivia. Om man känner till de kubanska läkarna som finns i de mest otillgängliga trakterna i Brasilien och Venezuela. Man förstår sorgen i Asien om man känner till Kubas insatser efter jordbävningen i Pakistan, i kampen för Östtimors självständighet och Kubas stöd i Vietnams kamp mot USA.
De tio miljoner människor som lärt sig läsa och skriva tack vare Kuba sörjer.
De fyra miljoner människor som återfått synen tack vare kubanska ögonläkare sörjer.
De många miljoner som fått bistånd av Kuba sörjer.
Sorgen hos de många går inte att förstå om man följer svenska media. Därför berättar man inte heller om något av detta. I stället visar man upp några hundra personer som dansar av glädje i Miami. En sorglig rest av Batistadiktaturen som firar att en gammal man som de, trots flera hundra försök, inte lyckats mörda, nu dött en naturlig död.