En person grips vid statsministerns privata bostad. Hon är en 25 år gammal städerska från Nicaragua som saknar uppehållstillstånd i Sverige. Historien är delvis en säkerhetsskandal. Alla som har tillgång till statsministerns privata bostad ska självklart genomgå säkerhetskontroll. Fallet visar på rutinbrister kring statsministerns säkerhet, och Säpo borde utreda hur liknande brister kan undvikas framöver.
Men historien om gripandet av städerskan i Magdalena Anderssons privata bostad upprör även av andra skäl. Det visar sig att städfirman inte tillämpade kollektivavtal, vilket ser illa ut, särskilt för en socialdemokratisk statsminister. Enligt Andersson själv har städfirman intygat att de tecknat kollektivavtal. Det var för henne ett krav, och hon ska ha ringt runt till många olika firmor innan hon anlitade just den här.
Men med tanke på hur städbranschen ser ut borde Andersson ha dubbelkollat uppgifterna hon fick från företaget. Alla måste ta sitt personliga ansvar för att motverka skuggsamhället, som Andersson själv har sagt. Dessutom kan och bör man ställa högre krav på en statsminister än på andra. Det går inte annat än att stämma in i den kör, som plötsligt tycks inkludera större delen av högern, som betonar vikten av att kontrolleraatt alla företag man anlitar har kollektivavtal.
Samtidigt finns det en gräns för individens personliga ansvar för att bekämpa oseriösa företag. Inom tjänstesektorn är det regel snarare än undantag att företag anlitar underleverantörer. Att dubbelkolla uppgifter om varje potentiell underleverantör är ett hårt krav, som få i verkligheten lever upp till. Frågan om individens ansvar i den här typen av fall övergår lätt i ett moraliserande som tar fokus från det verkliga problemet: att det krävs politiska lösningar för att motverka exploatering av utländsk arbetskraft och svartarbete.
Det kanske allra mest intressanta i den här historien är att vissa verkar tycka att det skaver att en socialdemokratisk statsminister anlitar städhjälp. Men vad är det som skaver, egentligen? Mer uppseendeväckande hade varit om Magdalena Andersson städat själv. Hon vore i så fall, med all sannolikhet, vår första statsminister som gör det.
Det som skaver är inte att Andersson anlitar städhjälp, utan det orättvisa omsorgssystem där bemedlade människor befrias från vardagssysslor på lågavlönade och utsatta människors bekostnad. Och att detta system, som gynnar de redan välbeställda, subventioneras av skattebetalare via rutavdrag.
Någon måste skrubba toaletter, skura golv, byta blöjor, ta hand om våra äldre. Frågan är bara: vem ska göra jobbet? Och vem betalar? Före välfärdsstatens framväxt sköttes så gott som allt reproduktivt arbete av oavlönade kvinnor. Välfärdsstaten har sedan dess tagit över en stor del av barnomsorgen, äldrevården, och sjukvården. I dag lönearbetar kvinnor i allt större utsträckning, men välfärdstjänsterna har inte expanderat i samma takt, och män tar fortfarande hand om en liten andel av det totala hushållsarbetet. Konsekvenserna är välkända. De flesta kvinnor jobbar dubbla arbetsdagar – en på jobbet, och en i hemmet – och många blir till slut utbrända eller sjukskrivna.
De senaste åren har vi sett framväxten av en modell av skattelättnader för dem som anlitar hushållsnära tjänster på marknaden. Ofta används feministiska argument för rutavdraget: yrkesarbetande kvinnor förtjänar avlastning i hemmet. Men dessa argument slår fel. De kvinnor som har råd att köpa hushållsnära tjänster har inte större behov av avlastning i hemmet än andra kvinnor, i regel är det tvärtom. Och lönerna och arbetsvillkoren för de kvinnor som utför tjänsterna är ofta alldeles för dåliga.
Den verkliga skandalen handlar om att vi i allt större utsträckning förlitar oss på ett omsorgssystem som endast kommer de mest välbeställda till gagn. Det måste Andersson som socialdemokratisk statsminister ändra på.
